Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Förhandlingarna om Iranavtalet stampar på stället medan Iran går mot kärnvapennivåer av anrikat uran – hur nära är Iran en faktisk atombomb?

Hus i Wien.
Bildtext Här pågår förhandlingarna, i Österrikes huvudstad Wien.
Bild: EPA-EFE/All Over Press

Förhandlingarna om det så kallade Iranavtalet har pågått i sex månader nu, och ännu är ingen överenskommelse i sikte. De strandade i somras, och återupptogs i december. I nuläget pågår den åttonde förhandlingsrundan.

Formellt finns det ingen tidsfrist för samtalen, men ifall inte parterna lyckas nå konsensus inom de närmaste veckorna kan processen dödförklaras – vilket skulle innebära ett farligt vakuum, och i värsta fall iranska kärnvapen.

Den här veckan har framförallt USA kommit med försiktiga antydningar om att samtalen kan ha tagit ett steg framåt.

I torsdags sa USA:s utrikesminister Antony Blinken att samtalen närmar sig en "avgörande punkt", och varnade samtidigt för att USA kan komma att ändra taktik ifall ett avtal inte nås inom de närmaste veckorna.

– Vi är ännu inte där vi måste vara. Ifall vi inte lyckas inom kort måste vi ändra kurs, sa Blinken.

Samtidigt varnade Blinken för att varje dag utan avtal innebär mer framsteg för Irans kärnenergiprogram.

Också Frankrike menar att det gjorts en del framsteg, men säger att fler behövs, och det snarast.

– Det är nästan två månader sedan förhandlingarna återupptogs i Wien. Förhandlingarna kan inte fortsätta så här långsamt samtidigt som Irans kärnenergiprogram går framåt så snabbt, sa Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian.

USA:s president Donald Trump drog sig ur Iranavtalet år 2018.

Men så var det också det där med kärnvapen, hur nära är Iran egentligen att kunna tillverka atombomber? Vi får återkomma till det.

Vadå Iranavtalet?

Möjligt med avtal, men till vilket pris?

Personer som följer med samtalen på nära håll har sagt att det är möjligt med ett avtal, men att det ur ett västerländskt perspektiv kan vara så pass begränsat att det ses som något tillfälligt.

Också de inblandade parterna antyder om framsteg i förhandlingarna, men informationen om dem är knapp.

Iran vägrar förhandla direkt med USA, så förhandlingarna förs med europeiska, kinesiska och ryska delegater.

Men det finns en viss skillnad vad beträffar förhandlingarna och dess utgångsläge, påminner Rouzbeh Parsi som är programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet i Sverige.

– Det är viktigt att skilja på vad Iran behöver göra och vad USA behöver göra. Iran är kvar i avtalet men uppfyller inte avtalets krav. USA lämnade avtalet och behöver därför komma tillbaka till avtalet.

Medan förhandlingarna pågår gör Iran statsbesök till såväl Kina och Moskva, i vad som enligt en del bedömare kan ses som en gest där Iran vill visa att den inflationsdrabbade iranska ekonomin kan överleva utan väst. Det rapporterar bland annat tidningen The Guardian.

I onsdags åkte Irans president exempelvis till Moskva, och tidigare besökte den iranska utrikesministern Hossein Amir-Abdollahian Kina.

Iranexperten Rouzbeh Parsi.
Bildtext Rouzbeh Parsi är programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet i Sverige
Bild: Utrikespolitiska institutet, Stockholm

Inget avtal är det sämsta scenariot

I vågskålen finns det två olika alternativ. Eller egentligen tre, lyfter Parsi fram.

Först och främst kan USA välja att åter teckna under det gamla avtalet och genom sanktionslättnader och andra garantier få Iran att förbinda sig till att hålla det.

En annan möjlighet är att ingå ett nytt avtal.

Och det tredje, som egentligen inte är ett alternativ - att inte underteckna något alls.

– Som läget är just nu så har jag väldigt svårt att se att de skulle komma fram till något som är annorlunda och nytt. I så fall är det ett mindre ambitiöst avtal. Samtidigt är problemet för båda parter att de behöver vara mer ambitiösa, eftersom de båda är i en sämre sits än de var 2015, säger Parsi.

Det har att göra med att den iranska ekonomin är mycket sämre nu än den var 2015, och att USA är ännu mer pressat än de var 2015 vad beträffar vad Iran har i termer av anrikat uran. I dagsläget anrikar Iran uran till en mycket högre nivå - 60 procent.

– Ett nytt avtal skulle troligtvis innebära ett mindre ambitiöst avtal, och det är inget någondera av dem egentligen kan leva med. Samtidigt ska man komma ihåg att inget avtal är det absolut sämsta scenariot som ingen av dem egentligen vill ha. Framför allt inte USA, säger Parsi.

Iran började pumpa in urangas i över 1000 centrifuger i den underjordiska kärnanläggningen i Fordow
Bildtext De här centrifugerna vid den iranska underjordiska anrikningsanläggningen Fordow anrikar uran för fulla muggar.
Bild: EPA

USA:s trovärdighetsproblem: “Om två år kan avtalet vara helt meningslöst”

Var är det då förhandlingarna skär sig?

Främst handlar det om de sanktioner USA har infört mot Iran. Ett problem är att det är svårt att kategorisera sanktionerna. Vilka sanktioner är bundna till kärnteknikavtalet, och vilka till andra saker såsom terrorism eller människorättsbrott?

Ett annat problem handlar om trovärdighet. Hur ska USA kunna övertyga Iran om att USA inte upprepar den manöver den tidigare presidenten stod för? Det är praktiskt taget omöjligt att komma med några garantier, den amerikanska senaten skulle aldrig gå med på något sådant.

Talespersonen för USA:s utrikesministerium Ned Price har lyft fram att det inte finns något som heter garantier då det handlar om diplomati och internationella relationer. USA kan bara tala för den nuvarande administrationen.

USA har ett enormt trovärdighetsproblem. De måste på något vis visa att det här är ett avtal som även kommer att gälla i någon form när den här administrationen en dag avgår

Att förhandlingarna verkar stampa på stället har enligt Parsi särskilt att göra med just det här:

– USA har ett enormt trovärdighetsproblem. De måste på något vis visa att det här är ett avtal som även kommer att gälla i någon form när den här administrationen en dag avgår.

Annars måste morötterna för att locka Iran tillbaka vara desto större, enligt Parsi.

– Det här på grund av att det innebär att avtalet kan vara helt meningslöst om mindre än två år.

Ett tredje problem är verifikation. På vilka grunder kan Iran verifiera att sanktionerna har lyfts också i verkligheten och inte på papper, så att man i sin tur lägger band på kärnteknikprogrammet? USA menar att det skulle ta omkring 48 timmar att verifiera sanktionslättnaderna, medan Iran föredrar en längre process med tillhörande riktlinjer.

Sist men inte minst: vad ska göras med såväl den tekniska kunskapen och de centrifuger som använts, som med de stora mängderna anrikat uran som Iran har samlat på sig under den här perioden då man har avvikit från det ursprungliga avtalet?

Uran kan användas till kärnvapen

  • Metallen uran är ett radioaktivt grundämne och det av grundämnena som har det högsta atomnumret av alla naturligt förekommande grundämnen.

  • Det är speciellt isotopen uran-235 som är attraktiv för tillverkning av kärnvapen, eftersom den är väldigt klyvbar. Däremot utgör uran-235 bara omkring 0,7 % av naturligt uran, så det måste anrikas, till exempel med hjälp av centrifuger.

  • Det som blir över när uranet har anrikats kallas utarmat uran.

  • En kärnreaktor för civilt bruk klarar sig med bränsle som har en halt på 3-4% uran-235, så kallat låganrikat uran, medan kärnvapen behöver uran med en betydligt högre anrikningsgrad, uppemot 90 procent.

Iran + kärnvapen = sant?

Den tekniska kunskapen som Iran har samlat på sig under den här perioden går inte att bli av med.

Parsi konstaterar att det att du anrikar uran till 60 procent gör att du blir bättre på att anrika, och det i sin tur gör att du kommer flera steg närmare 90 procent vilket är det du behöver för att skapa en atombomb.

– I det avseendet är det ett problem, och det är ett stort problem eftersom det inte enbart handlar om utrustning, utan också om ren kunskap. Det handlar om att se vad vi egentligen kan begränsa, och att göra det i tid.

Problemet med breakout time är att den säger dig hur mycket anrikat uran du behöver för en atombomb, men den säger inte att du faktiskt har en atombomb

Flera medier lyfter fram det faktum att Iran går mot möjligheten att tillverka atombomber i och med de höga nivåerna anrikat uran, i något som kallas breakout time. Och det stämmer, men riktigt där är vi ändå inte, enligt Parsi.

– Det är ett fundamentalt missförstånd av hur kärnvapen tillverkas. Problemet med breakout time är att den säger dig hur mycket anrikat uran du behöver för en atombomb, men den säger inte att du faktiskt har en atombomb, säger Parsi.

Två andra element saknas, enligt Parsi.

– Det ena är vad man kallar för en trigger mechanism, en utlösningsmekanism, det vill säga det anrikade uranet måste implodera så det blir en kedjereaktion så det blir en atombomb. Det har inte Iran, det är rätt avancerade saker.

Det räcker inte att man har en underjordisk anläggning med en gigantisk container som är en bomb

– Det andra är att de måste ha en möjlighet att miniatyrisera bomben så den går att leverera till en fiende. Den måste gå att lasta ombord på ett flygplan eller i en raket, så det räcker inte att man har en underjordisk anläggning med en gigantisk container som är en bomb, säger Parsi.

Parsi lyfter fram det faktum att Iran inte är närmare en faktisk bomb, men nog har alldeles för mycket anrikat uran.

– Det är en viktig skillnad, för i ena fallet låter det som att om Iran kan ha en bomb inom tre veckor, men riktigt så enkelt är det tack och lov inte.

Kärnprovsprängningen "Castle Bravo" vid Bikiniatollen.

Atombombens ABC

Bra att veta om Donald Trumps och Kim Jong-uns favoritvapen.

Israel kan lägga käppar i hjulen

USA:s relation till Israel kan försvåra förhandlingarna eftersom Israel under inga omständigheter kommer att acceptera att Iran fortsätter med att anrika 60 procentigt uran, enligt Parsi.

– För Israel kan det bli svårt att godkänna ett avtal oavsett eftersom de egentligen inte vill se någon urananrikning alls i Iran, vilket å ena sidan gör det svårt för USA att sluta ett avtal, å andra sidan gör att hotet om ett krig ständigt finns där.

Parsi säger att USA har mycket att vinna på att komma tillbaka avtalet, och att frågan löses på diplomatisk väg. Risken är annars att de känner sig tvingade att gå in i en större konfrontation som snabbt kan bli våldsam.

Men USA lämnade inte avtalet för att de förlorade något på det.

– Det är det som är det ironiska, att många israeliska företrädare i dag säger att det var dumt att lämna avtalet, trots att de för tre år sen sa till Trump att han borde lämna det.

Det är ändå ingen lätt sak för USA att gå med i ett avtal igen, eftersom frågan enligt Parsi är väldigt låst inrikespolitiskt.

– Just nu kan det amerikanska politiska systemet inte komma överens om någonting. Det innebär att den inte heller kan garantera någonting, vilket gör dem till en väldigt icke-trovärdig förhandlingspartner.

Ebrahim Raisi mikrofonien takana.
Bildtext Iran fick en ny president i juni i fjol, Ebrahim Raisi. Han träffade sin ryska kollega Vladimir Putin förra veckan medan samtalen i Wien pågår.
Bild: Abedin Taherkenareh / EPA

Iran i stort behov av kapital

Iran har för sin del också mycket att vinna på ett avtal, trots sin hårdföra retorik. I viss mån har de rätt i sin kaxighet, enligt Parsi. Det finns nämligen inte så mycket mer som USA kan sanktionera mot Iran.

Samtidigt mår den iranska ekonomin ändå mycket dåligt.

– Det är delvis på grund av sanktionerna, men delvis på grund av dess inre bristfälligheter, och om Iran ska ha en tillväxt som gör att landet går framåt i stället för att bara någorlunda hålla ihop, då behöver man få tillgång till kapital och det internationella ekonomiska systemet, säger Parsi.

– Tills att Ryssland och Kina och andra icke västliga stater bygger upp sina parallella ekonomiska system, vilket de håller på och gör men det kommer ta tid, så är det enda som finns för att få den typen av kapital och handel - att gå via den som kontrolleras av USA.

För Irans del handlar det alltså om att man åtminstone i någon mån måste komma överens med USA om man vill få en ekonomisk tillväxt som heter duga – och egentligen behöver man en rejäl tillväxt för att hinna i kapp.

Källor: AFP, Reuters, Al-Jazira, NPR, The Guardian