Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

TV: Ny serie om teaterlegenden Brecht utnyttjar hans många kvinnoaffärer som röd tråd

Tom Schilling som den unga Brecht och Burghart Klaussner som den äldre.
Bildtext Tom Schilling som den unga Brecht och Burghart Klaussner som den äldre.
Bild: Bavaria Fernsehproduktion / Yle

Den tyska serien "Brecht" blandar dokumentära inslag med spelfilm på ett snyggt sätt. Intervjuer och unikt bildmaterial ger berättelsen djup, men som film är helheten ändå blodfattig, och Bertolt Brechts tid i Finland hoppar serien helt och hållet över.

Få har påverkat den europeiska 1900-talsteatern lika stort som Bertolt Brecht. Hans verk spelas fortfarande också i Finland, och framför allt i hemlandet Tyskland ser man alltjämt spår av den revolutionerande teatersyn som Brecht förespråkade.

Det passar således precis i tiden med en film om honom, dessutom en #metoo-kryddad version. Här gestaltas Brecht som en närmast klichébild av geni-mannen som unga kvinnor dras till, och som han sedan i arbete och i kärlek lever tillsammans med tills en ny förälskelse dyker upp.

Brecht och hans eviga följeslagare, cigarren och en ny förälskelse, den här gången Laura de Boer som Isot Kllian.
Bildtext Den äldre Brecht (Burghart Klaussner) och hans ständiga följeslagare: cigarren och en ny förälskelse, den här gången Laura de Boer som Isot Kilian.
Bild: Bavaria Fernsehproduktion / Yle

Sex fakta om Brecht.

Den tyska regissören Heinrich Breloer har sedan tidigt 1980-tal utvecklat sin egen version av dramadokumentär-formen. Med ett omfattande autentiskt material placerat jämsides med spelfilmen ska fiktionen speglas i det dokumentära, och tvärtom.

Den tekniken behärskar Breloer fullständigt.

I den nya tv-serien har han en hel del unikt material att bygga på, såsom privata filmupptagningar från Brechts tid eller en egen intervju med Brechts första kärlek Paula Banholzer från sent 1970-tal.

Att helheten ändå vacklar, återkommer vi till.

Tom Schilling som Brecht och Mala Emde som hans första kärlek, Paula Banholzer.
Bildtext Den unge Brecht (Tom Schilling) och Mala Emde som hans första kärlek, Paula Banholzer.
Bild: Bavaria Fernsehproduktion / Yle

Serien är uppdelad i två större helheter. Den första täcker tiden från första världskriget fram till Hitlers maktövertagande 1933, den andra tiden i Östberlin på 1950-talet.

Breloer väljer att använda två skådespelare som Brecht. Tysk films nya unga stjärna Tom Schilling (snart bioaktuell i Finland med filmen Fabian, om 1930-talets Berlin) gör en ung Brecht äregirig och kärlekstörstande, Burghart Klaussner gör den äldre Brecht dominant och sur. Schilling känns tillräckligt rätt för rollen, Klaussner däremot femton år för gammal.

Brecht och det starka självförtroendet

Det som blir seriens röda tråd är Brechts kvinnoaffärer, parallellt med hans ofantliga självförtroende. Redan som ung bygger Brecht upp en tro på sin egen genialitet, och talar öppet med vänner om att han ska bli lika betydelsefull som Goethe och Lessing.

Och han låter inte förälskelser komma i vägen.

Första kärleken blir som 17-årig gravid redan i Augsburg, vilket leder till att hon på grund av skammen måste flytta ut till landet där hon föder och adopterar bort barnet. Samtidigt flyttar Brecht till München, förälskar sig i en skådespelare som också blir gravid, flyttar till Berlin och förälskar sig i kvinnan som senare skall komma att föra hans arv vidare, skådespelaren Helene Weigel. Och så vidare.

Det blir lite såpa över det hela, och nu hålls helheten flytande mest tack vare Tom Schilling som den unga Brecht och Adele Neuhauser som Helene Weigel, kvinnan som stoiskt står ut med Brechts alla älskarinnor. Arbetet måste gå först.

TV-seriens regissör Heinrich Breloer tillsammans med skådespelaren Adele Neuhauser som i serien spelar Helene Weigel.
Bildtext Regissören Heinrich Breloer tillsammans med filmens Helene Weigel, skådespelaren Adele Neuhauser.
Bild: ullstein bild/ All Over Press

Problemet med serien är att spelfilmen ofta känns som ytliga illustrationer av verkligheten, just det som Brecht själv inte ville att hans teater skulle vara.

Det som gör att man ändå gärna ser vidare är det dokumentära bildmaterialet och de många intervjubitarna, och hur regissören Breloer lyckas korsklippa spelfilm med intervjuer.

Som när Tom Schilling som Brecht läser ur sin dagbok där han berättar hur han lärde Paula Banholzer simma – klipp till en intervju med Banholzer som skrattande slår fast att han ljuger, att hon lärde sig simma redan som 13-åring.

En av de unga kvinnor som vägrade dela säng med Brecht var skådespelaren Regine Lutz, som blir utskälld, ”utan den här teatern är du ingenting”. Klipp till den verkliga Regine Lutz som skrattar och nickar, ”så var det, han krävde mycket men han gav också mycket, jag har allt att tacka honom”.

Tom Schilling som den unga Brecht, hemma i Augsburg.
Bildtext Tom Schilling som den unge Brecht i Augsburg.
Bild: Bavaria Fernsehproduktion / Yle

Brecht och Finland lämnas utanför

Seriens andra avsnitt avslutas med att Brecht och Weigel lämnar Tyskland, och då ser man som finländare fram emot hur hans tid i Finland ska gestaltas. Det var ändå som Hella Wuolijokis gäst som två av hans viktigaste pjäser blev klara, Herr Puntila och hans dräng Matti baserade sig dessutom på Wuolijokis egna berättelser.

Men tji får man. Breloer hoppar helt och hållet över Finland, liksom också den fleråriga vistelsen i Danmark. Synd, eftersom det var i samarbete med förälskelsen Ruth Berlau (spelad av danska Trine Dyrholm) som Brecht slipade sin nyskapande teaterstil.

Serien hade mått bra av att ge det plats. Just för att Brecht blev så riktgivande för den europeiska teatern hade det varit intressant att se just det gestaltat, hur hans teatersyn växte fram.

Också Brechts politiska engagemang spelar länge en biroll, även om serien tidigt etablerar hans pacifism och motstånd mot krigshysteri och nationalism. Det är egentligen först i samband med 17 juni-upproret 1953 i Östberlin, då arbetare protesterar mot regimen och önskar fria val, som vi kommer längre än till slagord.

1953 väljer Brecht att stödja den östtyska regimen, och får året därpå sin egen teater som han döper till Berliner Ensemble. Gästspel i Paris följer, det blir succé, ”hans teater predikar inte och är därför så mycket mer övertygande” skriver franska tidningar, och så slår BE igenom internationellt och förvandlas till ett skyltfönster för DDR.

Burghart Klaussner som Brecht, regisserar på teatern.
Bildtext Burghart Klaussner som Brecht, som satt på teatern och regisserade ännu två dagar före sin död.
Bild: Bavaria Fernsehproduktion / Yle

När Brecht dör 1956, 58 år gammal, vallfärdar teaterfolk redan från hela Europa till Östberlin, inklusive en Ralf Långbacka som blir ett centralt namn för den Brechtska teaterns landstigning i Finland.

Men det är en annan historia.

Brecht i fyra delar finns på Yle Arenan, med svensk text.

Programmet är inte längre tillgängligt