Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Jonas Jungar: Att kritiskt granska är inte att “smutskasta” utan normal journalistik

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Bildtext Att reflexmässigt avfärda en journalistisk granskning bara för att man själv känner sig utpekad är att göra det lite väl bekvämt för sig, skriver Svenska Yles innehållschef Jonas Jungar.

Genast vi synar något mer ingående heter det ofta att vi journalister “smutskastar” eller "svartmålar". Som om vi av ren illvilja skulle ställa folk vid skampålen. Men att lägga strålkastarljuset på missförhållanden i samhället hör till vårt grunduppdrag.

Än är det jordbrukarna, än är det sjukskötarna, lärarkåren, socialtjänsten, pälsdjursnäringen, kärnkraften, kyrkan, vaccinkritikerna eller någon enskild organisation eller person.

Listan är på lång på ämnen där vi under årens lopp beskyllts för att medvetet peka ut folk och fenomen.

“Ni smutskastar” är ett återkommande argument i den publikrespons som når oss. Påståendet verkar utgå ifrån att vi medvetet bestämt oss för att skuldbelägga och idka klappjakt på en viss grupp av människor eller ett visst fenomen.

Och underförstått: att det inte är berättigat med den negativa publiciteten kring just den här frågan.

Att vi inte borde gräva i det här, utan istället i det där.

“Granska gärna olika frågor bara ni inte granskar mig och mitt”

Det är självklart att den person, yrkeskår eller institution som är föremål för en större journalistisk granskning (eller bara en enskild kritisk artikel eller inslag) inte upplever uppmärksamheten som särskilt smickrande.

Det är sannerligen inte roligt att plötsligt stå i strålkastarskenet. Det kan vara både skrämmande och frustrerande, särskilt om man inte är van vid att plötsligt figurera i rubriker.

Jag förstår bra att många upplever det som ett frontalangrepp på ens person, det man företräder och det man tror på. “Ni smutskastar” blir då ryggmärgsreflexen.

En kritisk journalistisk granskning stämplas ofta som "negativ" rapportering, medan det ju handlar om att synliggöra sådant i samhället som inte fungerar som det borde.

Adjektiv som "positiv" eller "negativ" saknar i det sammanhanget betydelse. Journalistik är inte en rättvisefråga, där "negativ" rapportering kring en viss fråga borde balanseras av lika mycket "positiv" rapportering.

Journalistik är inte en rättvisefråga, där "negativ" rapportering kring en viss fråga borde balanseras av lika mycket "positiv" rapportering

Ändå tror jag de flesta är ense om att publicitet i sig behövs. De flesta orättvisor, missförhållanden eller andra brister i samhället skulle aldrig komma ut i dagsljuset om det inte vore för att medierna väljer att föra dem dit.

Det skulle aldrig föras en offentlig debatt om hur samhället ska tackla gemensamma angelägenheter om de inte först lyfts upp på agendan av journalister.

Det som lite flummigt kallas för “det offentliga rummet” är ju till allra största delen det som medierna förmedlar. Når inte en viss fråga de större, etablerade medierna, så uppstår aldrig en ordentlig diskussion.

T.ex. stormar i diverse Facebook-grupper blir allmänna samtalsämnen först då de når nationella mediekanaler.

De flesta missförhållandena i samhället skulle aldrig komma ut i dagsljuset om det inte vore för att medierna väljer att föra dem dit

De ständiga kraven på att medierna “borde granska X istället för Y” tyder dessutom på att folk nog inser att journalistiken trots allt har en viktig funktion. Hur mycket man än skäller på det man läser och hör.

Men om man håller med om att den funktionen i princip nog är viktig, då måste man också acceptera att den funktionen någon gång faktiskt kan "drabba" en själv.

Det finns ingen större dramatik eller orättvisa i det. I dag är en sak i rubrikerna, imorgon något annat.

Det går inte att resonera som så att journalisterna nog gärna ska gräva, granska och avslöja saker och ting, men inte om just mig eller det jag sysslar med.

Om man håller med om att journalistiken i princip har en viktig funktion, då måste man också acceptera att det någon gång kan "drabba" en själv

Det är lite samma sak som det fenomen som kallas NIMBY (“not in my backyard”) det vill säga att folk nog i princip nog håller med om att exempelvis ett byggnadsprojekt är behjärtansvärt och behövs, bara det inte placeras nära en själv.

Betyder det att man inte får ifrågasätta det som medierna väljer att rapportera om? Nej, förstås inte.

Det har förts otaliga kritiska diskussioner här i Svenska Yles spalter om det vi sysslar med. Vi försöker också vara så öppna som möjligt med vad vi väljer att berätta om och på vilka grunder.

Och det är klart att det någon gång händer att vi drar för stora växlar på något, eller att vi riktar blåslampan i fel riktning. Jag förnekar inte det.

Men att reflexmässigt avfärda en journalistisk granskning bara för att man själv känner sig utpekad är att göra det lite väl bekvämt för sig själv.

I förlängningen vinner vi alla på att saker och ting stöts och blöts i offentligheten.

Även då det känns orättvist när man själv råkar hamna under lupp.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik