Analys: Putin ser förändringar i världen och vädrar svaghet på långt håll – ännu vet man inte hur han kommer att utnyttja världsläget

Det kan te sig som om allt är nytt och oväntat i förhållandet mellan Ryssland och omvärlden, men i själva verket är Rysslands förhållningssätt oförändrat sedan en lång tid tillbaka, skriver Svenska Yles medarbetare i Ryssland Kerstin Kronvall.

Ryssland har länge vidhållit att Nato utvidgas på ett aggressivt sätt. Där västvärldens demokratiska syn innebär att varje självständigt land fritt kan välja till vilken försvarsallians man vill tillhöra eller inte tillhöra är den ryska synen en helt annan. Ryssland anser att Nato väljer nya medlemmar och allierade på ett sätt som gör intrång på den ryska intressesfären.

Så ser Ryssland nämligen världen: den är uppdelad i geopolitiska intressesfärer och allt är ett nollsummespel. Det en vinner förlorar en annan.

Putin är de snabba beslutens man

President Vladimir Putin har absolut gehör för svagheter hos sina motståndare. Han är också mycket snabb i sina beslut och konsekvensbedömning har aldrig funnits i hans verktygsback.

Det står klart att han nu har känt vittringen av splittring och svaghet i sin omgivning. Något som mycket väl kan göra honom beredd att plocka fram och verkställa någon av de planer som man kan förmoda finns gömda i Kremls och den ryska försvarsmaktens kassaskåp. Det kan handla om Ukraina och kriget där, men det kan också handla om att försöka bygga upp en ny union med några av de självständiga stater som en gång hörde till Sovjetunionen.

När det gäller Nato anser Ryssland sig ha förlorat de länder i sitt närområde som har blivit medlemmar i Nato. Särskilt illa tycker Ryssland om att tidigare Sovjetdelstater som Lettland, Litauen och Estland har valt att gå med i Nato. Inte känns det heller bra att veta att länder som innan Sovjetunionen kollapsade hörde till Warszawa-pakten nu är Nato-länder. Det gäller Polen, Ungern och Rumänien.

Men i sig har alltså Rysslands position inte förändrats. Landet vill med näbbar och klor hålla greppet om sina närmaste grannar.

Kriget fortsätter i Ukraina

Det som heller inte har förändrats är det tragiska faktum att det pågår ett krig i Ukraina.

Ett krig som drivs och bekostas av Ryssland på den ena sidan och av Ukraina med stöd av bland annat EU, USA, Nato och Världsbanken på den andra sidan. Ett krig som har krävt minst 13 000 människors liv, tvingat ett par miljoner människor på flykt och slagit sönder såväl industrier som grannsämja.

När man ofta i väst nu talar om vilka motaktioner man tänker ta till om Ryssland inleder ett krig mot Ukraina talar man alltså i nattmössan. Kriget pågår, även om Ryssland låter förstå att man inte har någon andel i det.

Det man nu kan befara på grund av de ryska truppkoncentrationerna i närheten av Ukrainas gräns är alltså ett krig av en ny typ och omfattning: ett regelrätt och öppet angrepp på Ukraina av ryska trupper under ryskt kommando.

Då Rysslands president Putin har talat om vilka krav hans land nu ställer på Nato har han aldrig konkret sagt vad Ryssland tänker göra när Nato inte ger efter för kraven. Det kommer Nato nämligen inte att göra. Åtminstone aldrig fullt ut. Det är Rysslands vapenkoncentration och trupper i närheten av Ukraina som har skapat bilden av att landet förbereder ett angrepp, en invasion. Putin har talat om hårda motaktioner om Nato överskrider det som Putin kallar Rysslands ”röda linje”. Det är hårda ord och hotfullt tonfall, men ingen förändring i sak.

En ny värld utanför

Det som däremot har förändrats på väldigt många sätt och på många håll är omvärlden.

USA har en ny president, Joe Biden, som Ryssland vill ta pulsen på och tror vara en svag motståndare. Europas starka stat, Tyskland, har en ny förbundskansler, Olaf Scholz, och Ryssland har ännu inte helt klart för sig vad han är för en figur.

EU är splittrat på grund av Brexit men också på grund av demokratiunderskott i länder som Ungern och Polen. Dessutom kämpar EU-länderna en dubbel kamp mot corona-pandemin. Dels vill man stoppa smittspridningen och hindra dödsfall, dels försöker man få styr på vaccin- och restriktionsmotståndare. Dessa motståndare får stöd av Ryssland som bland annat sprider falsk information och finansierar populistiska uppstickarrörelser.

Förändringarna väster om Ryssland är ändå bara småpotatis i jämförelse med det som de senaste tiderna har hänt i de länder som Ryssland räknar in i sin absoluta inre krets.

Svajigt i närområdet

I Belarus uppstod en mycket stark och landsomfattande folkrörelse mot president Aleksandr Lukasjenko efter det riggade presidentvalet 2020. Mellan Armenien och Azerbajdzjan har gränsstriderna åter flammat upp och skapat nya fronter.

I Afghanistan har talibanerna tagit över makten och Ryssland har gett dem sitt stöd. Samtidigt är länderna i området oroade över att flyktingar, IS-krigare och knarkbaroner ska ställa till det genom att dra över gränserna från Afghanistan till bland annat Tadzjikistan.

Och i Kazakstan drog en våg av demonstrationer genom landet med den följden att Ryssland i ilfart sände in soldater, som kallas fredsbevarare, och evakuerade ryska medborgare därifrån.

Det vi snart kan få se kan vara ett öppet krig mot Ukraina, men det kan också vara en helt ny situation kring länderna inom den kollektiva säkerhetsorganisationen som Ryssland basar för.

Vladimir Putin anser att Sovjetunionens sönderfall för trettio år sedan var en tragedi. Han kan mycket väl tänka att en ny union med Ryssland som ledare och övermakt vore en glädjefylld lösning. Det vore därför ingen överraskning om vi inom kort såg Belarus och Kazakstan i ett ännu närmare förbund med Ryssland än idag, kanske till och med anslutna till den ryska federationen.

I den utvecklingsmodellen kommer USA och Nato inte att ha mycket att säga, för att inte tala om EU som inte ens har fått komma med i den här veckans förhandlingar i Genève.