Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Analys: Därför kan Finland ställas inför frågan om Natomedlemskap vare sig vi vill det eller inte

Natos flagga och en bild på redaktör Johan Ekman.
Bild: Lehtikuva / Yle

Stormakternas agerande kan skapa en situation där Finland tvingas ta ställning till Natomedlemskap, till och med mot sin vilja. Det är ett skolexempel på ett klassiskt säkerhetsdilemma, skriver Svenska Yle:s politikreporter Johan Ekman.

Mycket har hänt sedan J.K Paasikivi år 1940 skrev följande till utrikesminister Väinö Tanner:

“Den militära utvecklingen har under senaste tid i alla fall tydligt visat, att betydelsen av ett avlägset läge bara är skenbart och i varje fall berövad all sin effektivitet. Det framgår också hur farlig en bufferstats politik kan vara för en liten nation. Den dras in i stora konflikter och de internationella händelsernas virvel, som de små nationerna inte kan inverka, och därför på allt sätt borde försöka undvika. De kastas mot sin vilja in i de tävlande stormakternas motströmmar; faran för att de små ska förgås ligger ständigt på lur”.

Som känt följde Finland efter andra världskriget Paasikivis doktrin genom att försöka hålla sig utanför kalla krigets två läger. Det betydde att inte framstå som ett hot för Sovjetunionen och på så vis försäkra sig om självständigheten.

När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen föll samman, öppnades ett fönster för Finland. Det var plötsligt möjligt att försöka öka på svängrummet: man gick till exempel snabbt med i EU, och landets västliga identitet började befästas i den nationella diskursen.

I säkerhetspolitiken antog man dock en försiktigare linje. Det blev inget Natomedlemskap; möjligheten att ansöka om medlemskap, en såkallad "option", blev däremot en central del av den utrikespolitiska doktrinen.

Natooptionen går ut på att Finland förbehåller sig rätten att ansöka om medlemskap. För att detta ska vara trovärdigt, måste försvaret vara Natokompatibelt och det politiska samarbetet intimt. Tanken är också att Ryssland har ett realpolitiskt incitament att godta linjen, eftersom landet på så vis gynnas säkerhetspolitiskt genom att Nato inte flyttar sin gräns till östra Finland.

Räcker optionen?

Frågan många nu ställer sig är om optionen mera räcker, eller om ett regelrätt medlemskap krävs för att stärka Finlands säkerhetsläge. Samtidig är frågan om medlemskapet i sig ytterligare kan öka på spänningarna mellan Ryssland och väst, vilket kunde försätta Finland i frontlinjen av en konflikt mellan Nato och Ryssland.

Det handlar alltså om ett klassiskt "säkerhetsdilemma" som beslutsfattare nu ställs inför, vilket innebär att det blir svårt att undvika frågan vare sig man vill det eller inte.

Realisten utgår alltså från att att säkerhet, hierarkier och maktkamper är inbyggda i den sociala tillvaron

Säkerhetsdilemmat är ett begrepp som de som studerat internationella relationer är bekanta med. John H. Herz skrev år 1950 en inflytelserik artikel som kontrasterande de två dominerande skolbildningarna, den politiska realismen och den liberala idealismen, med varandra. Han menade att stater i det internationella systemet försöker maximera sin egen säkerhet, och att de därmed också utgör ett säkerhetshot mot andra stater som rimligtvis har samma intresse.

Detta skapar en ond spiral, där den ena parten försöker hålla den andra på avstånd genom att beväpna sig allt mera. Dilemmat uppstår i och med att också grannen upplever detta “försvar” som hotfullt, och därmed själv rustar upp.

Realisten utgår alltså från att säkerhet, hierarkier och maktkamper är inbyggda i den sociala tillvaron. Idealisten i sin tur anser att det är möjligt att uppnå ett tillstånd av harmonisk samlevnad, där människor i olika länder accepterar gemensamma normer, och där man överger egoistiska intressen och säkerhetssträvanden.

Efter Rysslands annektering av Krim år 2014 har också andelen människor som är positivt inställda till medlemskap ökat

Rysslands krav att Nato inte ska anta fler medlemsländer som motprestation för att inte själv utmana väst, har tvingat den finländska säkerhetspolitiska ledningen att reagera. Det har man främst gjort genom att understryka att Finland inte godtar att stormakterna sluter en överenskommelse om Natos framtid utan att Finland medverkar.

Men det är inte bara den högsta statsledningen som reagerat. Veteranpolitikern Satu Hassi från de Gröna har dragit en historisk parallell till Nazitysklands och Sovjetunionens pakt om att dela upp Europa i intressesfärer, och sagt att det här föranleder eftertanke. Det visar att erfarna politiker, som inte tidigare varit Natoförespråkare, tar frågan på allvar och överväger sin position.

Efter Rysslands annektering av Krim år 2014 har också andelen människor som är positivt inställda till medlemskap ökat, medan de som kategoriskt motsätter sig medlemskap har minskat. Enligt en opinionsmätning utförd av Näringslivets Tankesmedja EVA, uppger 26 procent sig vara för, medan 40 procent är mot medlemskap.

Att minska på spänningarna borde förstås vara högsta prioritet både på den amerikanska och ryska sidan

Frågans ideologiska spets har också aningen trubbas av i och med att Putin finner få sympatier hos majoriteten av den politiska vänstern, som annars varit mer Natoskeptiskt. Det kan alltså mycket väl hända att de ökade spänningarna leder allt fler till att ompröva sin åsikt.

Att minska på spänningarna borde förstås vara högsta prioritet både på den amerikanska och ryska sidan. Paasikivis kända devis, som är att all visdom börjar med att erkänna fakta, är värd att ta i beaktande. Det skulle innebära att erkänna situationen som den är och inte som man skulle vilja att den skulle vara - annars är det svårt att ens skapa förutsättningar för dialog.

Till exempel är det kontraproduktivt att tala i termer av “onda” och “goda” krafter i sammanhanget. Båda sidor har säkert sin egen uppfattning om vad som är legitima säkerhetsanspråk eller inte.

Finland kan också givetvis, till exempel tillsammans med Sverige, försöka pressa parterna att inte ge upp hoppet om dialog och därmed undvika att råka i de strömningar Paasikivi var rädd för. Men samtidigt kan situationen eskalera oberoende av Finland, och då kan beslutsfattarna ställas inför frågan hur man väljer att agera.

Då är det bra att veta vad man ska svara.

Diskussion om artikeln