Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Kommentar: Motstridiga budskap och politiska maktkamper om coronabekämpningen riskerar nagga beslutsfattarnas trovärdighet i kanterna

Kommentatorn Johan Ekman, i bakgrunden Krista Kiuru iförd munskydd.
Bildtext Familje- och omsorgsminister Krista Kiurus (SDP) presskonferens på fredagen sparkade igång en sällsynt tydlig politisk motreaktion.
Bild: Yle

Allmänheten har svårt att hänga med i vad som gäller när politiker, myndigheter och experter kommer med olika budskap om coronabekämpningen, skriver Svenska Yles politikreporter Johan Ekman.

Familje- och omsorgsminister Krista Kiurus (SDP) presskonferens på fredagen sparkade igång en sällsynt tydlig politisk motreaktion. Den reaktionen har väckt frågan om vi är på väg mot ett åtminstone tillfälligt paradigmskifte i hur beslutsfattarna väljer att förhålla sig till viruset. Samtidigt infinner sig frågan varför budskapen som går ut på många vis är motstridiga.

Men först till den omdiskuterade presskonferensen som åtminstone delvis handlade om en mellanrapport, utgiven av en eminent grupp experter som diskuterade postcovid och dess faror.

Många som var på plats var också nyfikna på tajmningen för den snabbt sammankallade presskonferensen. Detta eftersom den ägde rum bara någon timme innan ministergruppen för social- och hälsovård skulle fatta beslut om ytterligare rekommendationer och restriktioner. Och den hetaste av alla frågor på just det mötet var en eventuell rekommendation för distansundervisning.

Om åtgärderna eskalerar till offentliga, politiska stridsfrågor, riskerar det leda till att de viktiga sakfrågorna beslutsfattarna ska ta ställning till överskuggas av maktkamper.

Det var nämligen Kiurus eget ministerium som rekommenderat att skolorna skulle inleda distansundervisning, medan Institutet för hälsa och välfärd THL tidigare å sin sida inte hade ansett det motiverat att göra så. Samtidigt var den politiska motreaktionen till ministeriets förslag ett faktum redan på torsdag, då alla regeringspartier, förutom Kiurus eget SDP, opponerade sig mot förslaget.

På presskonferensen använde Kiuru mycket riktigt potentiella konsekvenser av postcovid som ytterligare ett argument för att motivera distansundervisning. Ministerns utspel ökade givetvis på varven – och prestigen – i debatten.

Förslaget om distansundervisning körde ändå på grund i regeringen, som med hänvisning till THL:s fortsatt avvisande inställning till skolstängningar motsatte sig förslaget. Att så skedde minskade åtminstone temporärt på Kiurus och Social- och hälsovårdsministeriets politiska tyngd: ju mer man eskalerar en debatt, desto större blir det politiska priset för den som inte får igenom sin vilja.

Om Kiuru valt att gå in i förhandlingen utan att på förhand basunera ut sin åsikt som hon gjorde, skulle det ha sett betydligt bättre ut för regeringen.

Men det är inte enbart där skon klämmer: Om åtgärderna eskalerar till offentliga, politiska stridsfrågor, riskerar det leda till att de viktiga sakfrågorna beslutsfattarna ska ta ställning till överskuggas av maktkamper. Och det i sin tur kan nagga förtroendet för myndigheter och beslutsfattare i kanterna.

Motsättning mellan regioner och regering

Fredagens möte gav upphov till en rad nya rekommendationer och restriktioner. Regeringens uttryckliga vilja är att om inte stoppa, så åtminstone kraftigt bromsa, virusets framfart. Men fredagens möte öppnade också med ens för en ny politisk motreaktion, den mellan regioner och regering.

Efter att redan före mötet öppet ha ställt sig på tvären mot förslaget att införa distansundervisning, gick till exempel huvudstadsregionen, med Helsingfors borgmästare Juhana Vartiainen (Saml.) i spetsen, ut och kritiserade regeringens beslut. Och det var inte bara frågan om retorik – regionerna har nämligen också makt att fatta beslut.

Huvudstadsregionen gick, mot regeringens önskemål och strategi, in för att begränsa testandet och koncentrera smittspårningen till vissa enheter. Orsaken var helt enkelt brist på kapacitet och en vilja att koncentrera resurserna bättre i ett läge av ytterst hög smittspridning. Därtill minskar man på karantänbesluten och råder människor att stanna hemma på eget bevåg i fall av symtom.

I tillägg beslöt huvudstadsregionen att hobbyverksamheten för barn och unga inte ska begränsas, vilket regeringen också hade rekommenderat.

Huvudstadsregionen markerade alltså att man är närmare THL:s än Social och hälsovårdsministeriets linje.

Frågor som allmänheten befogat ställer sig nu är om vi egentligen bevittnar ett läge där viruset de facto tillåts spridas, om än så långsamt som möjligt, eftersom det i praktiken är så svårt att stoppa.

Men orsaken till att Social- och hälsovårdsministeriet rekommenderar striktare begränsningar är givetvis en välgrundad oro för hälsovårdens kapacitet.

Personalbristen är ett faktum, och som kanslichef Kirsi Varhila säger är detta en mycket allvarlig fråga, och den kan ansvariga tjänstemän inte ducka för. Hon poängterar också att rätten till sjukdagpenning för frånvaro i fall av coronavirus i sista hand är knuten till en diagnos.

Samtidigt är Varhilas analys om att det inte råder en konflikt mellan regioner och regering mer tveksam. Det är givetvis sant att regionerna har egen autonomi att fatta beslut, samtidigt som regeringen utfärdar rekommendationer. Huvudstadsregionen inte bara fattar egna beslut, den kritiserar också regeringen öppet.

När signalerna från THL och ministeriet, och mellan regering och regioner, är olika, blir bilden utåt svårbegriplig. Frågor som allmänheten befogat ställer sig nu är om vi egentligen bevittnar ett läge där viruset de facto tillåts spridas, om än så långsamt som möjligt, eftersom det i praktiken är så svårt att stoppa.

Men om det är fallet måste det också finnas klarhet i konsekvenserna av ett sådant beslut. Är det till exempel så, att hälsovården behöver mer resurser för att klara den press systemet i sådana fall utsätts för?

Diskussion om artikeln