Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Faktagranskning: "Alla i Finland har mobil och kan använda sig av digitala tjänster" och åtta andra partiledarpåståenden vi granskat

Uppdaterad 15.01.2022 14:04.
Partiledarna Riikka Purra och Anna-Maja Henriksson.

Vad är det så kallade smygpartistödet, behöver vi utländsk arbetskraft, hur mycket pengar slukar egentligen specialvården? Den här veckan har partiledarna träffats i grupper om tre för att diskutera frågor inför välfärdsområdesvalet.

Så här går faktagranskningen till

"Nästan alla har mobil"

Påstående: "Vi kan använda oss av digitala tjänster. Nästan alla finländare har i dag en mobiltelefon. Till den kan man få tjänster." – Anna-Maja Henriksson, SFP

Motivering: För att kunna använda sig av digitala vårdtjänster via mobiltelefon krävs i dag i praktiken en smarttelefon. Enligt Statistikcentralens senaste undersökning från november i fjol, hade 88 procent av finländarna en egen smarttelefon i bruk. I åldersgruppen 75–89-åringar var det ändå betydligt färre än varannan som hade en sådan, nämligen 42 procent. Statistikcentralens definition på smarttelefon är en telefon som man kan använda internet med, och som har pekskärm. Således är minister Henrikssons påstående om att nästan alla finländare kan nyttja digitala vårdtjänster i dag falskt.

"Kervo höjde lönerna och problemen försvann"

Påstående: "Till exempel i Kervo löste man personalunderskottet inom barnskyddet genom att höja lönerna för arbetstagarna där." – Li Andersson, VF

Motivering: I de större städerna har personal inom barnskyddet en lön på mellan 3 500 och 3 700 euro per månad. Efter att Kervo stad bestämt sig för att höja lönerna för alla socialarbetare år 2020, ligger lönerna inom barnskyddet nu på över 4 000 euro i månaden.

Efter löneförhöjningen har alla lediga tjänster tillsatts.

Löneförhöjningen är ändå bara en del av ett större arbete, enligt Elina Eeva, chef för familjetjänster inom Kervo stad.

– Det är inte riktigt så att man fyllde tjänsterna tack vare löneförhöjningen; en högre lön hjälper såklart, men vi har gjort annat också, till exempel satsat på anställningsförhållandena och chefskapet, säger Eeva.

Också inom Soite i Mellersta Österbotten får barnskyddets personal nästan 4 000 euro i månadslön sedan i somras. Där har personalunderskottet minskat, men situationen är trots det inte löst.

– Vi har ständigt två, tre platser att fylla. Det är inga dramatiska siffror men alla extra händer behövs, säger Soites socialvårdschef Tarja Oikarinen-Nybacka.

Enligt henne har lönesättningen inom Soite minskat på personalomsättningen, som vanligtvis är stor inom branschen, eftersom jobbet är krävande och tungt.

"Språklig kris i Sveriges vård"

Påstående: "Vi oroar oss för att finländarna inte ska få betjäning på sitt eget språk, finska eller svenska. Tyvärr är det här verklighet i Sverige. Där läser man nästan varje vecka i tidningen om olika problem, speciellt inom äldreomsorgen, inom vården av minnessjuka och så vidare. Det vill vi inte ha till Finland." – Riikka Purra, Sannf

Motivering: För att granska Purras påstående gjorde vi sökningar i de största svenska tidningarna under det senaste året.

Utmaningarna med att få äldrevård på svenska i Sverige har lyfts fram av bland annat Göteborgs-Posten. Tidningen publicerade en artikel om en pensionerad journalist, Gert Larsson, som inte får vård på svenska.

Om samma fall publicerades också en kolumn i Dagens Nyheter samma dag som Purra intervjuades i valdebatten. Kolumnen var skriven av journalisten Janne Josefsson, som är känd i Sverige i bland annat SVT:s Uppdrag Granskning där Josefsson tidigare jobbade.

Också i Sydsvenskan har det rapporterats om att man i Malmö satsar på språkundervisning för hemtjänsten.

Att äldrevården frekventerar rubrikerna i svenska medier blir uppenbart också då inte språkfrågan står i centrum.

En snabb genomgång av Aftonbladets egen sökfunktion ger 58 artiklar, nyheter och ledarkommentarer om problem inom åldringsvården under året 2021. Det är framför allt under våren som det rapporteras om missförhållanden.

Under september–december (18 veckor) har Svenska Dagbladet 28 artiklar, inlägg och kommentarer om missförhållanden inom åldringsvården. Det skulle ge ett medeltal på en och en halv artikel per vecka.

Då vi går igenom mediearkiv hittar vi också ledare och insändare om bristande språkkunskap i mindre lokaltidningar, så man kan dra slutsatsen att ämnet har varit i rubrikerna i svenska medier under det gångna året. Därmed har Purra rätt i sitt påstående.

"Läkartid på tio minuter"

Påstående: "I Päijänne-Tavastland är det bolaget Harjun terveys som sköter social-.och hälsovården. Bolaget samägs av kommunerna och ett privat bolag. Det har nu verkat i cirka ett år och det har gett lysande resultat. Köerna har avvecklats.

Man har utvecklat en distansmottagning som tagit emot tiotusentals besök. På några minuter kommer man till en digiläkare. Ett system som frigjort mottagningstider vid hälsocentralerna." – Petteri Orpo, Saml

Motivering: Vi ringde till Lahtis hälsocentral vid Päijänne-Tavastlands Harjun Terveys och frågade när vi kunde få tid hos digiläkaren. Svaret vi fick var att väntetiden i dag är exceptionellt lång, att det kan ta tio minuter.

Därefter ringde vi chefsläkaren Minna Honkanen. Hon berättade att de just nu har en exceptionell överbelastning: Efterfrågan på tjänster eller kontakter har stigit kraftigt på grund av de snabba spridningen av coronaviruset.

Alla samtal statistikförs och på fredagen (14.1) klockan 11,20 hade 38 samtal behandlats. Tiden för att en sköterska skulle besvara ett samtal var en minut och för att komma i kontakt med en läkare var tiden sju minuter.

Minna Honkanen försäkrar att svarstiden till att en digiläkare svarar är oftast tre minuter. Digikliniken har ökat möjligheterna för att få komma till en vanlig mottagning. Det finns inte längre några köer.

I början av året fick Harjun terveys ändå kritik i Etelä Suomen Sanomat som skrev att kunder fått vänta i upp till sex timmar i värsta fall. Eftersom statistiken över en längre tid ändå visar att kötiden i genomsnitt är under 10 minuter, bedömer vi trots det att Orpos påstående stämmer.

"Det norska familjeläkarsystemet är bäst"

Påstående: "I Norge har man gjort det här redan och en läkare får välja mellan 1000 och 2000 patienter. I medeltal har de valt 1200 patienter. Då känner läkaren alla sina patienter och de får snabbare vård. Så var och en kan fundera på ifall de vill köa på hälsocentralen eller om de vill ha en modell med familjeläkare." – Harry Harkimo, RN

Motivering: Norska familjeläkare (fastlege) sköter i medeltal färre patienter än Harkimo påstår. 2020 hade en läkare i medeltal 1 068 patienter enligt Helsedirektoratets uppgifter. Helsedirektoratet är en myndighet som lyder under det norska hälsovårdsministeriet.

Antalet patienter per läkare är det lägsta sedan systemet infördes år 2001. Kvinnliga läkare har färre patienter än manliga läkare, 998 respektive 1 127. De norska familjeläkarna hade flest patienter år 2005, vilket är samma som det medeltal Harkimo lyfter fram i debatten, alltså 1 200 patienter per läkare. Sedan dess har antalet patienter per läkare stadigt minskat.

En norsk studie visar att ett långt vårdförhållande med samma familjeläkare minskar behovet för sjukhusvård på avdelning.

Men det norska familjeläkarsystemet är inte utan utmaningar. Enligt norska folkhälsomyndigheten tog det över en vecka att få vård i icke-brådskande fall för 36 procent av patienterna.

I Finland förutsätter lagen att i icke-brådskande fall ska man få en tid för bedömning av vårdbehovet inom tre vardagar. THL:s statistik som gäller november 2021 visar att man får träffa en läkare i 59 procent av fallen inom en vecka efter det att utredningen av vårdbehovet är gjord. Således är skillnaderna mellan väntetiderna i Finland och Norge rätt små då det räcker över en vecka i 41 procent av fallen i Finland och i 36 procent av fallen i Norge.

Under det senaste året har det också rapporterats i norska medier att över 135 000 norrmän inte har en familjeläkare eftersom läkarnas arbetssituation är såpass utmanande att många väljer att sluta.

Ett smygstöd till partierna?

Påstående: "Just nu planerar de stora partierna, inte bara centern utan också de andra, att dela ut ett sorts "smygpartistöd" åt sig själva ett år före riksdagsvalet". – Sari Essayah, KD

Motivering: Essayah talar om välfärdsområdens möjligheter att betala stöd till fullmäktigegrupperna. Hon låter förstå att stöden ska användas för valkampanjer men enligt

Lagen om välfärdsområden är syftet att stödja fullmäktigegruppernas verksamhet och för "åtgärder genom vilka fullmäktigegrupperna främjar välfärdsområdets invånares möjligheter att delta och påverka".

Hittills har en del välfärdsområden inte ens diskuterat frågan om fullmäktigegrupperna ska få ekonomiskt stöd. Det gäller till exempel Norra Karelen och Österbotten.

Andra välfärdsområden har överfört frågan till de kommande fullmäktige för beslut. Det gäller till exempel Vanda-Kervo-välfärdsområde.

I de välfärdsområden där man planerat att betala ut ett stöd varierar summorna. Till exempel i Birkaland förs förhandlingar om att betala ut mellan 5 000–6 000 euro till varje fullmäktigemedlem.

I Yles valdebatt 13.1 2022 meddelade Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra att partiet har sedan september motsatt sig fullmäktigestödet. Sannfinländarnas riksdagsgrupp är riksdagens näst största gruppering.

Därmed driver inte alla stora partier frågan om fullmäktigestöd som Essayah påstod. Därför är Sari Essayahs påstående falskt.

"Specialvårdens kostnader har ökat med 50 procent"

Påstående: "Problemen hopar sig och vårdbehovet ökar. Vi ser det i att specialsjukvårdens kostnader under de senaste tio åren har ökat med femtio procent om jag minns siffrorna rätt". – Sanna Marin, SDP

Motivering: Hur sanningsenligt Sanna Marins påstående är beror på hur man räknar. Skillnaderna i kostnaderna kan rapporteras på två sätt. Antingen jämför man de löpande kostnaderna, eller så omvandlar man de tidigare kostnaderna att motsvara den prisnivån som gällde det senaste statistikförda året, i det här fallet 2019. Då får man två olika summor för kostnadsökningen i den specialiserade sjukvården.

THL producerar Finlands officiella statistik om kostnader i vården. Den senaste statistiken är från 2019. Då var den specialiserade sjukvårdens utgifter snäppet över 8,0 miljarder euro. Om man jämför de löpande kostnaderna, alltså de totala kostnaderna där investeringar inte är inräknade, var motsvarande siffra år 2009 5,3 miljarder euro. Med den här beräkningen är kostnaderna 1,52 gånger högre år 2019, vilket betyder att Marins påstående stämmer, så länge vi inte beaktar en förändring i prisnivån.

Om man däremot omvandlar priserna år 2009 till att motsvara prisnivån år 2019, får man en annan siffra. Det här behöver göras för att siffrorna ska var bättre jämförbara med varandra, då eurons värde ändrar över tid. Kostnaden år 2019 är fortfarande samma, men den specialiserade sjukvården år 2009 kostade 6,1 miljarder euro enligt prisnivån som gällde 2019. Det betyder att kostnaderna är 1,31 gånger högre, alltså har kostnaderna för specialsjukvården ökat med en knapp tredjedel på ett årtionde, vilket är mindre än Marin påstod i debatten.

"Ont om hjälp med låg tröskel för psykisk ohälsa"

Påstående: "Det finns kommuner i Finland där det för närvarande inte just alls går att få hjälp med låg tröskel för psykisk ohälsa" – Iiris Suomela, Gröna

Påståendet går inte att granska

Motivering: Den dåliga tillgången till psykiatrisk vård är ett ständigt diskussionsämne i Finland. De flesta är överens om att den psykiatriska vården har problem, men det är ändå svårt att granska Suomelas påstående.

Det finns nämligen olika uppfattningar om hur man definierar vård med låg tröskel inom den psykiatriska vården.

I publikationen "Fungerande modeller för mental- och missbrukarvården" som gavs ut som en del av statsrådets utrednings- och forskningsplan år 2018, finns ett försök till definition: "För vård med låg tröskel behövs ingen remiss eller tidsbokning och tjänsterna är tillgängliga också utanför tjänstetid".

Krävs det tidsbokning, är det alltså inte fråga om lågtröskelverksamhet.

Sakkunnigläkare Tuula Kock på Kommunförbundet anser att "lågtröskeltjänster" är ett besvärligt begrepp.

– Det märker man när man hör kommunanställda tala om dem, de talar om olika saker. Verksamhetsformerna varierar och det är svårt att jämföra dem, säger Tuula Kock.

Avsaknaden av färsk statistik gör det ännu svårare att granska Suomelas påstående.

Institutet för hälsa och välfärd har ändå kartlagt den psykiatriska vården och missbrukarvården i sex sjukvårdsdistrikt och sjukvårdsområden under åren 2014 till 2018. Då blev det tydligt att lågtröskelverksamhet inom den psykiatriska vården förekom endast i få kommuner. De färskaste siffrorna är från 2018 och de gäller bara Lapplands sjukvårdsdistrikt.

För att kunna granska Suomelas påstående borde man först definiera vad vård med låg tröskel är, och sedan göra en ny, landsomfattande kartläggning.

"Vården mer rättvis för låginkomsttagare"

Påstående: "Jag påminner om att situationen har förbättrats avsevärt. Till exempel tandvården räknas nu in under avgiftstaket inom hälso- och sjukvården. Och i fråga om utsökningen, som har varit ett verkligt stort problem för låginkomsttagare - nu uppmanar systemet en liksom per automatik att be om lättnader, om man har låg inkomst, till skillnad från hur det var tidigare. Tidigare belastade det verkligen vår utsökningsverksamhet." – Annika Saarikko, C

Motivering: I debatten diskuterades också på vilket sätt finländarna ska betala för sin vård och hur vården görs jämställd och rättvis för alla. Här vill Saarikko betona att låginkomsttagare redan har fått det lite bättre.

Som exempel lyfter hon fram att tandvården numera räknas in i det avgiftstak som avgör maxbeloppet en medborgare kan betala för vård under ett kalenderår. Det går hur som helst inte att granska hur stor inverkan det här kommer att ha för finländarnas plånböcker, då förändringen trätt i kraft först vid årsskiftet.

Saarikko betonar också att man infört åtgärder för att färre klientavgifter ska gå till utmätning än förut och att systemet bättre tar i beaktande låginkomsttagare.

Den nya klientavgiftslagen trädde i kraft den 1 juli och mängden klientavgifter som ledde till utmätning var lägre i fjol (560 000) än året innan (664 000).

Ändå var antalet avgifter som ledde till utmätning i fjol fler än de var år 2019 (456 000).

Ser man på det senaste årtiondet har antalet klientavgifter som lett till utmätning trefaldigats, för tio år sedan var siffran 207 000.

Om det stämmer att systemet uppmanar klienten att redan på förhand begära lättnader är däremot svårt att avgöra. Det är fortfarande på klientens ansvar att hålla koll på avgifterna och när avgiftstaket nås är det fortfarande klienten själv som måste ansöka om betalningsbefrielse.

Korrigering 15.1.2022. kl.14:02. Ett förtydligande stycke med kritik mot Harjun Terveys har lagts till under Orpos påstående.