Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Italiens nästa president – Berlusconi, Draghi eller "en kvinna"

Italiens president Sergio Mattarella.
Bildtext Sergio Mattarellas efterträdare har stora skor att fylla och det kan vara svårt att hitta en kandidat. Det finns inga lagliga begränsningar på hur länge en italiensk president får sitta, men enligt tradition sitter presidenten en mandatperiod på sju år.

Det finns ingen solklar kandidat två veckor före italienska presidentvalet. Silvio Berlusconi vill gärna toppa sin karriär med tronen. Premiärminister Mario Draghi står till förfogande, men vem ska då styra? Eller är det dags för en kvinna år 2022?

Italiens nuvarande och populära president Sergio Mattarellas svor presidenteden i februari 2015 och avslutar snart sina sju år vid ämbetet. Men i teorin skulle han kunna bli omvald, om han ställer sig till förfogande.

Trettio dagar innan Mattarellas tid löper ut ska den italienska deputeradekammaren, det vill säga en av två kamrar – underhuset i det italienska parlamentet, samlas för att rösta fram en ny president, enligt konstitutionen.

Italiens president Sergio Matarella.
Bildtext Sergio Mattarella är mycket populär bland italienarna. I likhet med finska presidenten är ämbetet icke partipolitisk och tänkt att vara en enande kraft för folket och nationen.

Osäkerheten kring valet, som sker den 24 januari, är stor. Dels finns det ingen solklar kandidat, dels ska ett tusental ledamöter och regionala delegater samlas på en och samma plats under en period när coronaviruset smittar fler än någonsin.

I ett italienskt politiskt landskap som kännetecknas av att vara fragmentariskt har statschefen en mycket viktig symbolisk roll att spela som enande kraft. I övrigt har presidenten mest ceremoniella arbetsuppgifter.

En stabiliserande kraft

Men han är även den som utnämner ministrar på förslag av regeringschefen, till exempel stoppade president Sergio Mattarella en kandidat, som var euroskeptiker för några år sedan från att bli finansminister.

Mattarella har även stoppat budgetar genom att hänvisa till att den italienska grundlagen kräver balanserade budgetar för att skydda medborgarnas besparingar.

Senast han ingrep var när regeringen ledd av premiärminister Giuseppe Conte föll samman och regeringskoalitionen inte lyckades få fram en kandidat med tillräckligt stöd för att leda en ny regering.

Italiens president Sergio Mattarella och premiärminister Mario Draghi.
Bildtext Mattarella värvade Draghi till premiärminister och övertalade partierna att stöda honom.

Då ringde Mattarella in den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi. Och lyckades få alla politiska partier att ställa sig bakom honom som regeringschef.

– Det spekuleras så klart kring om presidentämbetet var föremål för diskussion när Mattarella förhandlade med Draghi om att han behövdes som regeringschef för drygt ett år sedan, säger Giorgia Serughetti författare och politisk filosof vid Milano Bicocca-universitetet.

Giorgia Serughetti är forskare vid universitetet Milano-Bicocca och en flitig debattör i frågor som rör kvinnors och hbtq-personers rättigheter.
Bildtext Giorgia Serughetti är forskare vid universitetet Milano-Bicocca och en flitig debattör i frågor som rör kvinnors och hbtq-personers rättigheter.

Hon fortsätter:

– Men med tiden har bilden komplicerats eftersom det inte finns någon potentiell efterträdare till premiärministerposten i nuläget som skulle kunna ta över efter Mario Draghi om han skulle vilja bli den nya presidenten. Och varken de nuvarande regerings- eller oppositionspartierna vill förlora honom innan nästa val år 2023. De har helt enkelt för mycket att förlora.

Draghi står till förfogande mot Berlusconi?

Mario Draghi är ännu ingen officiell presidentkandidat, men ett par uttalanden har av journalisterna tolkats som att han står till förfogande.

Den som däremot kastat sig ut på vinst och förlust är Silvio Berlusconi. 85-åringen som under det senaste året rapporterats gjort flera sjukhusvistelser och tycktes uträknad är med andra ord tillbaka.

"En fars" kallar en ledarskribent i dagstidningen Il Fatto quotidiano hans öppna kandidatur och menar att det är ett spel för gallerierna.

Silvio Berlusconi
Bildtext Silvio Berlusconi har skandaler, domar och 85 år på nacken. Ändå stöder ytterhögern honom i presidentvalet.

Men både högerpopulistiska partiet Lega och det nationalkonservativa och nyfascistiska partiet Italiens bröder säger sig stå bakom.

Mot bakgrund av de sexskandaler och domar på grund av ekonomiska bedrägerier som Berlusconi har bakom sig, menar Serughetti att Berlusconis kandidatur innebär en tillbakagång både kulturellt och ur jämställdhetsperspektiv för nationen i stort.

Kanske "en kvinna"

Från civilsamhällsorganisationer och en del falanger inom partierna kommer utrop om att det behövs och är dags för en kvinna på presidentposten.

– Men det stannar vid ”en kvinna”, inget namn följer, inga konkreta förslag på vilka kvinnor som skulle kunna vara möjliga kandidater. Det verkar som ingen vill lägga fram ett konkret förslag, säger Giorgia Serughetti.

Vilket, hon menar, pekar på ett grundläggande strukturellt problem inom italiensk politik, där kvinnorna utesluts och hålls tillbaka på grund av en stark patriarkal struktur, till skillnad från flera andra områden där kvinnor kan ta sig fram på egna meriter.

– Här vet man att det inte håller att ta fram en kvinnas namn, eftersom det inte finns någon organisation bakom som står upp och stöttar en sådan.

En demonstration mot att Silvio Berlusconi ställer upp i presidentvalet i Italien.
Bildtext Det italienska presidentpalatset är ingen Bunga Bunga, står det på ett plakat vid en demonstration i Rom mot Berlusconis kandidatur. Bunga bunga syftar på de fester med prostituerade Berlusconi ertappades med att ordna.

Under Italiens 75 år som republik har ingen kvinna varit president eller premiärminister i landet.

– Vill vi ha "en kvinna på Colle” (slang för presidentpalatset red. anm.) Låt oss då ta fram namn. Annars är det inget annat än retoriska eller strategiska grepp. I båda fallen ett nedslående budskap för dem som verkligen tror på den politiska kraft som kvinnor kan representera, konstaterar Serughetti.

Parlamentet brukar stå inför en ganska säker omröstning med en presidentkandidat som man på förhand vet har majoritetens stöd.

Av 1 007 röstberättigade måste vinnaren få två tredjedelar av rösterna, vilket motsvara 672 röster, efter tre röstomgångar för att i en sista omröstning få absolut majoritet, vilket är 504 röster.

Men den här gången saknas transparens och insyn i det politiska spelet. Det är helt enkelt svårt att se vilka de verkliga kandidaterna egentligen är. Och det är högst osäkert vem som kommer att inta presidentpalatset, Quririnale, i Rom i februari.