Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Isabel Flemming hjälpte migranter i norra Frankrike: "Det var värst att komma hem"

En kvinna står utomhus och delar ut dryck.
Bildtext I Österbotten har vi det oerhört bra, säger Isabel Flemming. Hon upplever sig som oerhört priviligierad och vill i sin tur hjälpa där det behövs.
Bild: Isabel Flemming

Isabel Flemming från Malax har i flera år ägnat sig åt humanitärt volontärarbete. I december och januari tillbringade hon några veckor i Calais med att dela ut mat och förnödenheter till hjälpbehövande.

I Calais i nordligaste Frankrike finns ett antal läger, i vilket flyktingar och migranter från flera oroliga länder runtom i världen är bosatta. De har kommit dit för att försöka ta sig vidare till Storbritannien och drömmen om ett bättre och tryggare liv.

I lägren, som har öknamnet "Calais-djungeln" finns människor från bland annat Eritrea, Sudan, Irak, Iran och så vidare. De har lämnat sina hem i jakten på ett bättre och tryggare liv.

Isabel Flemming kom hem från Calais för några dagar sedan.

– Alla som jag har pratat har sina egna historier, säger Isabel. Det handlar om politiska konflikter, eller förföljelse, eller så har de gjort något som makthavarna ogillar och därför är de nu på flykt.

Tält invid en asfalterad väg, på marken ligger matförpackningar, kläder och annan bråte.
Bildtext Tält invid en väg i Calaisområdet.
Bild: Isabel Flemming

Isabel säger att det nog ska mycket till för att någon ska lämna sitt hem och riskera livet i en liten båt på havet.

– Vi har det alldeles för bra här (i Österbotten) för att man skulle kunna tänka sig det.

Viljan att hjälpa

Isabel bor i Malax och är lärare vid Medborgarinstitutet Alma. Där arbetar hon också med nyanlända till Finland, men viljan att hjälpa har nog funnits länge innan hon lärde känna dem.

– Jag har själv fått allt jag behöver och mycket mer. Jag är mycket privilegierad som har fått växa upp här, så jag tycker det är viktigt att få ge tillbaka något också.

Isabel har varit aktiv i Röda Korset i många år och tidigare också varit volontär i Indien. Att hon nu igen åkte iväg var något som hon planerat i över ett år, men på grund av pandemin dröjde resan.

Tält och diverse bråte invid ett järnvägsspår
Bildtext Boendeförhålladena är ytterst primitiva.
Bild: Isabel Flemming

– Jag var faktiskt först på väg till Grekland, fler känner väl till hur situationen är där. Men så blev den planen allt mer invecklad och så hittade jag av en slump organisationen Care 4 Calais.

Så blev det norra Frankrike då. Isabel startade resan dit då hon fick julledigt från jobbet, den 23.12.

– Så kom jag fram på julafton och kom hem igen i måndags (den 10.1) då jag skulle på jobb igen.

Det blev en annorlunda jul. Den humanitära organisationen Care for Calais ger bistånd i form av mat, kläder, tält, sovsäckar och andra förnödenheter.

– Vi jobbade i princip hela dagarna, vilket ju kändes bra. Man har ju kommit dit för att jobba.

Matkonserver utradade på en presenning
Bildtext Livsmedel sorteras för att distribueras bland de behövande
Bild: Isabel Flemming

Varje dag inleddes med en lägesgenomgång. Det hände mycket, bland annat evakuerade polisen ibland ställen där folk bor. Då fick hjälparna rycka ut med sovsäckar och nya tält.

– Annars gick halva dagarna till att vi packade saker och kollade genom donationer. Så åkte vi ut och distribuerade till olika ställen.

Gripande historier

I nyheterna rapporteras allt emellanåt om tillbud då migranter skadas eller förolyckas då de försöker ta sig över från franska sidan till England. I slutet av november ifjol inträffade den hittills största olyckan: 27 människor drunknade i Engelska kanalen.

Då Isabel befann sig i Calais inträffade inget lika allvarligt, men hon fick höra skrämmande historier, sådant som media inte rapporterar om.

– Flera som jag pratade med berättade att då folk försöker hoppa på lastbilar som ska köra ombord på färjan, så händer det ibland att de tappar taget och faller. Då blir de påkörda av följande lastbil.

Ett brev med en hälsning att ett tält är fritt fram att använda.
Bildtext En hälsning: "Jag hoppas att du kan få vila ut i det här tältet... Det finns människor som önskar dig lycka till på din färd"
Bild: Isabel Flemming

Isabel säger att den historien kommer hon aldrig att få ur hjärnan, det är fastetsat. Vissa ansikten och historier försvinner inte ur minnet.

Hon träffade också människor som lyckades hålla ett leende på läpparna fastän deras byxor var söndertrasade av liknande fall.

Polisernas agerande var mycket dåligt, säger Isabel. Hon är själv van vid att det går att lita på polisen, men där gick det inte.

– De gjorde många saker som man inte kan förstå att är lagligt. Jag fick ingen bra bild av polisen.

Tungt att komma hem

Nu då Isabel har varit hemma i några dagar så börjar hon småningom kunna smälta intrycken. På plats hinner man inte, då är man mitt i allt.

– Det är nog alltid värst då man kommer hem. Man blir påmind om hur bra man har det och kan bara lämna situationen bakom sig.

Men kan Isabel åtminstone "ge sig en klapp på ryggen" för den goda gärning hon har utfört?

– Inte än. Kanske sedan, säger hon.

En kvinna klädd i vinterkläder och munskydd tittar ut från en skåpbil.
Bild: Isabel Flemming

Första tanken på tåget hem var att hon ska åka ut igen så snart som möjligt – kanske till Calais, kanske någon annanstans.

Isabels råd till någon som tänker att de vill göra som henne och åka ut för att hjälpa är: Vill man göra det så ska man absolut göra det. Men, man ska vara beredd på att det kan skaka om ens värld. Men det behöver inte alltid vara dåligt.

– Det kan vara riktigt bra att få perspektiv på sitt eget liv och privilegier, men man ska vara beredd på att det kan vara tungt.

Diskussion om artikeln