Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

SDP i Svenska Yles valdebatt: Ska verkligen en liten kommun ha två eller tre hälsostationer? "Svåra beslut måste tas, få invalda blir populära"

Bildcollage med bilder på kandidater från nio olika partier som deltar i Svenska Yles valdebatt 17 januari.
Bildtext Kandidater från nio olika partier deltog i Svenska Yles valdebatt. Från vänster: Nina Söderlund, Viktor Kock, Veronica Rehn-Kivi, Taneli Kalliokoski, Janina Andersson, Mia Heijnsbroek-Wirén, Lulu Ranne, Leo Byskata och Maria Thelen.
Bild: Yle

I Svenska Yles valdebatt inför välfärdsområdesvalet säger Viktor Kock (SDP) rakt ut att servicenätverket kan bli glesare så länge som människor får vård i tid. Också bristen på vårdpersonal och kraven på svenskspråkig service väckte debatt.

I debatt efter debatt har samtliga partier upprepat samma sak: får vi makten ska det vara minst lika nära till närmaste hälsocentral som hittills.

I Svenska Yles valdebatt bröt Viktor Kock (SDP) mönstret när han ifrågasatte om till exempel en kommun som Pedersöre ska ha 2–3 hälsostationer som ändå inte kan ge all service.

– Det är ganska mycket oärlighet i debatten när alla betonar att vi ska ha kvar varje serviceställe. Välfärdsområdena kommer att vara tvungna att ta jobbiga beslut. Jag tror att väldigt få invalda kommer att bli populära efter den första perioden, sa Kock.

Ingen annan ville säga det rakt ut, men Mia Heijnsbroek-Wirén (Saml) och Leo Byskata (KD) lät förstå att vårdreformen knappast gör att vi får närmare till hälsocentralen.

– Vi har 293 kommuner i vårt land och vi har 133 hälsovårdsstationer. Om vi vill nå målen med reformen kan vi inte tala om att utvidga primärvården, sa Heijnsbroek-Wirén

Leo Byskata beskyller reformen i sig för behovet att centralisera åtminstone specialsjukvården.

– Vi har så många landskap att det knappast kommer att finnas möjlighet att ha sjukhus med specialsjukvård någon annanstans än på centralorterna. Till exempel Malmska i Jakobstad kommer definitivt att bli nedmonterat och specialsjukvården kommer att koncentreras till Vasa, sa Byskata.

Nina Söderlund (VF) ansåg tvärtom att vårdreformen talar för en större satsning på närservice.

– Orsaken till att specialsjukvården blivit för dyr är att primärvården inte fungerar, vilket leder till att människor bli ännu sjukare och måste få dyrare vård. Om primärvården finns nära blir det billigare i längden, sa Söderlund.

Blir servicen på svenska bättre?

Janina Andersson (Gröna) ansåg att de svenskspråkiga i Åbo kan dra nytta av reformen eftersom man slås ihop med skärgårdskommunerna.

– När vi får många fler svenskspråkiga som jobbar inom vården i området kan det sitta någon i Nagu och hjälpa en patient digitalt i Åbo, sa Andersson.

Veronica Rehn-Kivi (SFP) upprepade under debatten flera gånger att SFP är det enda partiet som på allvar jobbar för svenskspråkig service. Hon fick mothugg av samtliga partier.

– Det är ju självfallet inte så att bara SFP ska bära ansvar för den svenskspråkiga vården, sa Mia Heijnsbroek-Wirén (Saml).

– Nej men vi gör det, inflikade Rehn-Kivi.

– När det kommer till kritan är vi den enda partiet som driver språkfrågan!

Lulu Ranne (Sannf) kopplade samman språkfrågan med invandringen.

– Det är viktigt att alla finsk- och svenskspråkiga får vård på sitt eget modersmål. Men det har vi inte råd med om vi måste ge vård på hundra olika språk, sa Ranne.

Hur ska man locka personal till vården?

Debatten om personalbristen inom vården har oftast handlat om lönenivån. Viktor Kock (SDP) hoppades att man också ska tala om anställningsförhållanden. Enligt honom tvingas många inom vårdbranschen jobba på korta tidsbundna kontrakt.

– Vi sparar ingenting på att ha folk på vikariat år efter år. Det ökar tvärtom belastningen för de fast anställda som inte vet om de har tillräckligt med kolleger nästa dag, sa Kock.

Leo Byskata (KD) ansåg för sin del att vikariaten är mer attraktiva än fasta anställningar eftersom många också vill jobba periodvis i Sverige och Norge för att tjäna pengar. Enligt honom är i stället lönen och ledarskapet viktigast.

Janina Andersson (Gröna) ansåg att välfärdsområdena måste lyssna på personalen för att motivera och skapa bättre resultat. Enligt henne borde man skapa jobb för företagare i skärgården med hjälp av servicesedlar.

– Jag vill inte ha stora företag som gör allting utan i stället små företagare, tredje sektorn och enskilda individer som erbjuder tjänster inom till exempel äldrevården.

– Då kan till exempel alla på ön köpa den av "Lena" och så får hon pengar från välfärdsområdet, föreslog Andersson.

Vi kan inte anställa fler skötare eller läkare om vi inte har tagit hand om ekonomin

― Lulu Ranne (Sannf)

Också Centerns, SFP:s, Samlingspartiets och Rörelse Nus debattörer talade sig varma för samarbete med privata vårdproducenter för att effektivisera vården.

– De privata företagen står för 27 procent av vården, men bara 19 procent av kostnaderna. Det borde visa på någonting, sa Taneli Kalliokoski (C).

Lulu Ranne (Sannf) ansåg att personalfrågan, liksom alla andra frågor, slutligen handlar om pengar.

– Vi kan inte anställa fler skötare eller läkare om vi inte har tagit hand om den offentliga sektorns ekonomi. Om vi inte har pengar kan det här inte bli bättre, men ni vill inte ens prata om det, sa Ranne.

Ranne var den enda debattören som inte ansåg att personalbristen inom vården kräver arbetskraftsinvandring.

För debattens dråpligaste felsägning stod Mia Heijnsbroek-Wirén som nyligen bytt parti från SFP till Samlingspartiet.

– Det är viktigt att vi i SFP tänker på helheter och inte bara talar språk, sa Heijnsbroek-Wirén och tystnade i några sekunder.

– Eller ni …

Du kan se hela valdebatten här: