Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

"Känns som att vara lämnad vind för våg" – Carina Nissi är en av de diabetiker vars vård drabbats under pandemin, de regionala skillnaderna är stora

Uppdaterad 25.01.2022 07:21.
carina nissi
Bildtext Carina Nissi har haft typ 2-diabetes i 25 år. Under pandemin har hon inte fått träffa varken läkare eller diabetesskötare fysiskt. Ett par gånger i året har hon fått tala i telefon med en läkare under de senaste två åren.
Bild: Carina Nissi/YLE

Den goda nyheten är att diabetesvården fungerat utmärkt på många orter under pandemin. Den dåliga nyheten är att den inte fungerat alls på andra orter. Carina Nissi har inte fått träffa en läkare eller diabetesskötare på två år.

För tillfället vet Nissi inte ens om hon har en diabetesskötare eller inte.

Hon är bosatt i Helsingfors och har haft typ 2-diabetes i dryga 25 år.

Hon har inte träffat diabetesskötare sedan januari 2020, en läkare senast i februari samma år.

– Jag har endast talat i telefon med läkare ett par gånger per år.

Nissi som är aktiv inom Diabetesföreningen Mendi med 255 svenskspråkiga medlemmar, säger att många uppger samma sak.

– Många med mig vet inte om de har en diabetesskötare längre eller vem det i så fall är, säger Nissi.

Diabetesbarometern har tagit tempen

Nissi är inte ensam om sin erfarenhet om hur diabetsvården drabbats under pandemin.

Diabetesförbundet gör vartannat år en omfattande studie om läget för diabetiker i Finland, den så kallade Diabetesbarometern.

– Vi kan konstatera att det finns stora regionala skillnader i hur vården har fungerat under pandemin, säger Elina Pimiä som är specialistläkare på Diabetesförbundet.

Utvecklingschef Sari Koski som är en av de som sammanställt enkäten i Diabetsbarometern, konstaterar att speciellt de med typ 2-diabetes har haft problem med vårdbesök som skjutits upp och en del besök har inhiberats helt och hållet.

Det som oroar är att det finns diabetespatienter som själva skjutit upp sina tider på grund av pandemiläget vilket orsakar köer som blir till vårdskuld.

– I stället för en jämn ström av besök har det nu klumpat ihop sig då folk dragit sig för att söka hjälp, och då blir det svårare att få tid, säger Pimiä.

Kring halv miljon diabetiker

Diabetes är en folksjukdom i Finland, cirka en halv miljon personer lider av det. Det finns ungefär 50 000 personer med typ 1-diabetes och ungefär 350 000 personer typ 2-diabetes, uppger Diabetesförbundet.

"Dessutom räknar man med att det finns cirka 100 000 personer med odiagnostiserad typ 2-diabetes", skriver man på hemsidan.

Robert Bergholm som är diabetesläkare och specialist i invärtesmedicin, säger att Diabetesbarometern är värdefull eftersom man kan titta på de områden där vården fungerar bra och kopiera det systemet till andra områden.

– Det här är inte svårt, vi måste se på de orter där vården fungerar och ta efter. Vi har många orter i Finland där diabetesvården fungerat utmärkt under pandemin.

Bergholm konstaterar att kring hälften av typ 2-diabetikerna skulle vilja ha mera hjälp, det visar resultaten i Diabetesbarometern. En grupp på 25–30 procent upplever att de är lämnade vind för våg, precis så som Nissi också beskriver sin situation.

Många diabetiker känner att de är utelämnade att själva ta hand om vården av sin sjukdom och de borde få råd om hur de ska sköta om sig själva.

– Ofta är diabetesskötaren den viktigaste kontakten och får man inte tag på sin diabetesskötare är risken stor att man tappar motivationen att sköta sig, säger Bergholm.

robert bergholm
Bildtext Robert Bergholm är diabetesläkare och specialist i invärtesmedicin, och säger att trots att vården fungerar bra på många orter, känner många diabetiker att de är utelämnade att själva ta hand om vården av sin sjukdom.
Bild: Yle/Parad Media

Egenvård kräver hård disciplin

Också Nissi säger att hon emellanåt tappar motivationen då hon inte får det stöd som hon fick via vården före pandemin.

– Diabetes är en så personlig sjukdom, det är allt från kostbehandling till tabletter och långtids- och korttidsverkande insulin, och allt däremellan.

Diabetes sköts till stor del genom egenvård, men som Nissi säger kommer det ibland situationer då man känner att man inte längre orkar.

Egenvård kräver hård disciplin och då tröttheten smyger sig på skulle man behöva professionell hjälp.

– Men under de här två senaste åren har man inte fått den hjälpen. Det kan till exempel vara att man är trött på att alltid hålla strama tyglar gällande vad man ska och får äta, och då struntar man helt enkelt i att äta som man borde.

Rädslan för följdsjukdomar är inte påtaglig för Nissi, men hon säger att tanken alltid finns någonstans i bakhuvudet.

– Exempelvis är det väldigt svårt att få komma på fotvård. Fötterna måste vara i väldigt dåligt skick för vård. En gång om året borde vi ju också få komma på årskontroll till läkare och kolla känsligheten i fötterna, men det har uteblivit.

Följdsjukdomar av alla de slag

Också Pimiä på Diabetesförbundet bekräftar att många nu upplever det utmanande att orka sköta om sin sjukdom. Det har då uppstått en negativ spiral där man kan se att det påverkat egenvården, vilket späder på risken för följdsjukdomar.

– En försvagad vårdbalans hos personer med diabetes ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, komplikationer med ögonen och njurarna och kan leda till försvagad känsel, speciellt i fötterna.

Många patienter har också rört på sig mindre under pandemin och ökat i vikt, vilket ökar riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar ytterligare.

Bergholm påminner att diabetes inte enbart handlar om blodsocker utan är en stor helhet. Det här gäller speciellt typ 2-diabetes som är en störning i ämnesomsättningen där både blodsocker, skadligt kolesterol och blodtryck vanligtvis stiger.

Också risk för minnessjukdom är klart förhöjd om man inte sköter sin diabetes.

Det är därför väldigt viktigt att varje diabetiker tillsammans med läkare och skötare får gå igenom vilka riskfaktorer finns för just hen.

Varje patient har rätt att få en riskbedömning, en vårdplan och personliga vårdmål så man kan ta i bruk de bästa metoderna och medicinerna för just den patienten, påminner Bergholm.

– Här finns en uppenbar risk att en del av patienterna faller ur systemet – dels de som inte får tid då de själva är aktiva och skulle vilja gå på kontroll, dels de som drar sig undan och kanske inte ens vet att de är högriskpatienter och att det i all tysthet utvecklas komplikationer och följdsjukdomar.