Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

John Blund: sagofigur och socialistisk mannekäng – eller hur DDR vann kampen om barnens själar

John Blund anländer i sidovagn.
Bildtext John Blund har besökt barn i mer än 60 år.
Bild: Petter Lindberg / Yle

För mer än 60 år sedan utkämpades ett ideologiskt krig av det mer udda slaget. I den här kampen användes inte vapen eller krigsretorik - nej, artilleriet utgjordes istället av en liten docka med luva, bockskägg och näbbstövlar.

År 1959 lanserades John Blund i det forna Östtyskland som ett motdrag mot dockanimationen som samtidigt planerades i Väst-Berlin.

Efter andra världskriget hade världen indelats i två maktblock. Genom Europa sträckte sig en järnridå som avskilde öst från väst. Världen var delad och ett intensivt propagandakrig fördes mellan de politiska ytterligheterna. Det gällde att svartmåla motståndarna och stryka de egna anhängarna medhårs.

Idrotten var ett tacksamt propagandaverktyg, men inte heller barnkulturen var skonad från denna kapprustning - det insåg man på den östtyska TV-stationen DFF i slutet av 50-talet.

Den dåvarande chefen Walter Heynowski hade hösten 1959 läst i en västtysk tidning att man i Väst-Berlin planerade ett nytt barnprogram där den älskade sagofiguren John Blund stod i fokus.

En ideologisk kapplöpning

Kunde man kopiera konceptet? Och kunde man rentav slå sina konkurrenter på fingrarna genom att lansera den egna versionen före barnprogrammet i väst? Premiären var utsatt till den första december, så Walter Heynowski insåg att tiden var knapp.

Den tidiga John Blund-figuren hade ögonfransar och en stjärnbeströdd hatt.
Bildtext Den tidiga John Blund-figuren hade ögonfransar och stjärnbeströdd hatt.
Bild: Petter Lindberg / Yle

Om man på östtyska DFF skulle lyckas i sitt uppsåt, måste man på tre veckor trolla fram en stab bestående av personer som kunde tillverka dockor och rekvisita. Därtill behövdes personal som kunde filma och skriva manus och dessutom skulle en klatschig signaturmelodi komponeras.

Uppdraget tycktes omöjligt att genomföra på så kort tid, men Walter Heynowski skred målmedvetet till verket: i förlängningen handlade det ju om att vinna den ideologiska kampen som utkämpades mellan öst och fienden i väst.

I början av november började Walter Heynowski med att kontakta dockanimatören Gerhard Behrend. Kunde han göra en kortfilm på en och en halv minut?

Informativ tavla över hur dockanimationen John Blund blev till år 1959.
Bildtext På Filmmuseet i Potsdam kan man ta del John Blunds första kliv år 1959.
Bild: Petter Lindberg / Yle

Trots att tidtabellen var pressad antog Behrend utmaningen. Lyckligtvis hade han några färdiga dockor på lager och i samråd med kollegan Kitty Hasse tillverkade de John Blund-dockan som skulle bli programmets ledstjärna.

Över en natt skrev författaren Walter Krumbach och kompositören Wolfang Richter en signaturmelodi och med hjälp av kameramannen Horst Walter utfördes de sista trickfilmningarna så att det första avsnitten av Unser Sandmännchen verkligen kunde sändas på östtysk TV den 22 november år 1959, nio dagar tidigare än rivalernas program i väst.

Propagandaseger och segertåg

I DDR lyckades man alltså lansera ett tävlande barnprogram framför näsan på konkurrenterna i väst. Att ur intet skapa ett program på endast tre veckor får anses som en bedrift och en maktpolitisk seger, men särskilt avancerad och elegant var nog inte den ryckiga och svartvita produkten som såg dagens ljus i slutet av november år 1959.

Dockfiguren John Blund anländer i motorbåt
Bildtext John Blund är berömd för sina ca 200 olika fordon och farkoster.
Bild: Petter Lindberg / Yle

– Till en början hade dockan ögonfransar och i övrigt såg den inte heller särskilt barnvänlig ut. Men så småningom utkristalliserades en figur som med sitt skägg utstrålade ro och vishet - en figur som dessutom kunde fungera som förebild, säger den dåvarande producenten Winfried Kujas i en intervju för YLE år 2000.

Att dockan i öst hade segrat över sin rival i väst och var ändå det viktigaste och förmodligen också något som fungerade som drivkraft för Heynowski, Behrend & Co. Så småningom skulle dockan i väst glömmas bort och den enda riktiga John Blund-figuren - vars hemvist var DDR - skulle påbörja sitt segertåg världen över.

En kontroversiell figur

I mer än 60 år har John Blund strött sand i de minstas ögon och önskat dem en god natt. Hans segertåg är odiskutabelt, men har inte alltid varit helt problemfritt, säger redaktören Sakari Silvola som skrivit boken Nukkumatin kylmä sota (2021).

Sakari Silvola och statyn av das Sandmännchen i Berlin.
Bildtext 1,5 miljoner finländska barn har vuxit upp med John Blund. Sakari Silvola är en av dem.
Bild: Tuomo Karvonen

– Figuren bygger på kombinationen av folktradition och realistiska miljöer. Han kommer från sagovärlden men miljöerna är realistiska. I DDR ville visa allt som man var stolt över: nya betonghus i förorterna eller monument såsom Republikens Palats eller TV-tornet i Öst-Berlin.

Av allt att döma var man inriktad på att visa DDR i en smula retuscherad version. Folkupproret i Östberlin hade bara några år tidigare slagits ner med hjälp av sovjetiska trupper och snart skulle också en mur börja byggas.

John Blund utgör ändå en av de fredligaste dimensionerna av Kalla kriget. Enligt Sakari Silvola står sagofiguren för det goda och för ett slags socialistisk solidaritet där alla i princip är jämställda och där man med ödmjukhet och disciplin kan bli något utöver det vanliga.

Pärmen till Sakari Silvolas bok "Nukkumatin kylmä sota".
Bildtext Sakari Silvola har skrivit en bok om John Blund och Det kalla kriget.
Bild: Suomen kirjallisuuden seura

Med facit på hand kan man ändå konstatera att solidariteten, jämställdheten och självdisciplinen ofta ersattes i DDR av mygel, övervakning och nonchalans och att DDR i själva verket stod ganska långt från den idealiserade verkligheten som visades i Unser Sandmännchen på bästa sändningstid.

– Vissa säger att det inte fanns något politiskt och andra säger att det var helt och hållet propaganda. Men jag tycker att det var någonting mitt emellan. Barnprogrammet är uppfostrande, men sällan politiskt, säger Sakari Silvola.

På något märkligt sätt har John Blund lyckats behålla sin integritet och distansen till det politiska, kanske för att han trots allt är en sagofigur med en stark förankring i sagovärlden och för att han dessutom är lite gåtfull och därtill stum.

John Blund har inte gjort några oförsiktiga uttalanden. Han har inte hyllat enväldiga ledare eller på annat sätt gjort bort sig. Jag föreställer mig att hans popularitet i DDR rentav byggde på att han i ett politiskt genomsyrat samhälle höll sig lite på sidan om.

John Blund anländer med häst och kärra.
Bildtext John Blund fortsätter att önska barn i Tyskland en god natt.
Bild: Petter Lindberg / Yle

En åldrande stjärna

Borta är ändå John Blunds glansdagar, men minnet lever kvar i form av signaturmelodier, fantastiska farkoster och ibland i form av en nostalgisering av DDR-epoken. John Blund är den perfekta tidsmaskinen som för somliga av oss till barndomens landskap med allt vad det innebär av minnen, smaker och dofter.

Vid sidan om berättar han dessutom om ett land som upphörde att existera år 1990 och om en märklig epok då Europa var delat i två politiska läger.

– För mig är det ett fönster genom vilket man kan titta på Kalla kriget och DDR. Samtidigt har det den här kopplingen till barndomen - det är en ganska fascinerande helhet, säger Sakari Silvola.

… och kanske också en påminnelse om att allt i DDR inte handlade om övervakning, ful betongarkitektur och illaluktande Trabanter.

Lyssna också på radiodokumentären: DDR, John Blund och jag