Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Ann Holm-Mörn har skrivit en roman om sin mormors mor Maria, en lumpängel på Oravais fabrik: ”Det fanns en stark samhörighet bland kvinnorna på fabriken”

Uppdaterad 15.02.2022 16:48.
Collage med Ann Holm-Mörn och hennes mormors mor Maria och mormor Lydia.
Bildtext Ann Holm-Mörn har dykt ner i sin släkthistoria och i debutboken "Fabriken" skriver hon om sin mormors mor Maria och hennes liv.
Bild: Privat

Hur såg livet ut för kvinnorna, lumpänglarna, som jobbade och bodde på Oravais textilfabrik på 1920-talet? Ann Holm-Mörn har skrivit en bok om sin mormors mor Maria, en av alla dem som tjänade sitt levebröd på fabriken.

”He e langkåsteinin på Masunin. Tå arbeitsdain byri å tå an slutar tå tjuter e i blåson i kåsteinin.”

Skorstenen är det första som Maria och hennes dotter Ida får syn på när de nalkas Oravais fabrik, även kallad ”Masunin”, midsommardagen år 1922.

Här kommer mor och dotter att skapa sig ett nytt liv tillsammans med andra fabriksarbeterskor, s.k. lumpänglar, som jobbar på textilfabriken.

I romanen Fabriken skriver Ann Holm-Mörn om sin mormors mor Maria Nyholm (1881-1954) som i början av 1900-talet reste från hembyn Rankas i Munsala till Helsingfors för att jobba – först på restaurang och sedan som tjänsteflicka hos en välbeställd familj.

— Under sin tid som tjänsteflicka blev hon gravid med en kusk som inte ville veta av henne. År 1907 reste hennes egen 57-åriga mor ner till Helsingfors för att hämta hem den gravida dottern som hotades av uppsägning och olycka. Skammen över att bli gravid och ensamstående mamma till ett utomäktenskapligt barn var ju stor, och Maria skulle knappast ha vågat resa hem till byn på egen hand.

Efter hemkomsten levde Maria och dottern Lydia, i romanen kallad Ida, tillsammans med familjen på hemgården tills hon sommaren 1922 packade ihop sina ägodelar och flyttade till Oravais för att börja jobba på Oravais textilfabrik – Maria på karderiet och Ida som springflicka.

Det var en stor omställning för den närmare 40-åriga Maria och tonåriga Ida att flytta till ett litet rum på 12 m² i hyreskasernen Sarinelund.

I de 24 små lägenheterna på Sarinelund bodde kvinnor som jobbade på textilfabriken – ensamstående kvinnor med eller utan barn samt en del s.k. Amerikaänkor, kvinnor vars män rest till Amerika och lämnat fru och barn vind för våg.

— Min mamma, som är född i ett annat hus på fabriksområdet, har ofta berättat om sammanhållningen mellan dem som jobbade på fabriken. När det gällde ställde man upp för varandra. Kollektivet tog hand om varandra.

I Fabriken plockar Ann Holm-Mörn fram enskilda kvinnoöden – bland dem Fina som blivit utsatt för våld i hemmet och som blir såväl omhändertagen som beskyddad av kvinnokollektivet.

— Även om Fina, och många andra av personerna i berättelsen, är helt fiktiva, är ju levnadsödena verkliga. Men kvinnorna bildade ett starkt nätverk där man beskyddade och hjälpte varandra när det var kris eller vid sjukdom.

Oravais fabrik.
Bildtext Oravais fabrik. I förgrunden "Vedäplassin", längre bak "Storbyggningen". Fotografiet är taget av ateljé- och bygdefotografen Erik Hägglund som reste runt i Österbotten på 1910-50-talet och dokumenterade livet i bygden.
Bild: Svenska litteratursällskapet/Erik Hägglunds bildsamling

Fabriken, ett samhälle i samhället

I Fabriken skildrar Ann Holm-Mörn fabriken som ett eget litet samhälle i samhället. Ibland uppstod det slitningar mellan bönderna och fabriksarbetarna samt bondflickorna och fabriksarbeterskorna:

— På danstillställningarna i byn kanske det fanns en viss avundsjuka då fabrikorna hade bättre kläder, både egensydda kläder som de kunde utforma som de ville och köpekläder. De hade ju egna pengar att röra sig med.

Författaren Ann Holm-Mörn med en gammal bok framför sig.
Bildtext Ann Holm-Mörn träffade aldrig sin mormors mor Maria som dog en vecka innan Ann föddes. I romanen ”Fabriken” har Ann skrivit fram såväl sin morsmors mor Maria som mormordern Lydia, som i boken fått namnet Ida.
Bild: Privat/Ann Holm-Mörn

Fabriken är Ann Holm-Mörns debutbok, och romanen fick sin början under en kurs i kreativt skrivande som hon deltog i i Helsingfors år 2014 under ledning av Åsa Stenvall-Albjerg.

— Kursen hette ”Skriv ditt liv”, men jag tyckte inte att det var särdeles intressant att skriva om mitt eget liv. Året innan, år 2013, hade jag varit på Oravais Teater tillsammans med min mamma och sett Annika Åhmans teaterstycke ”Lumpänglar”. Efteråt började mamma berätta om min mormors mor Maria och om hur livet på fabriken hade varit ”på riktigt”.

— Jag fick se ett fotografi på Maria och Lydia där Maria halvt bortvänd tittar bort från kameran och spanar ut mot fjärran, medan Lydia tittar rakt mot kameran, in i framtiden. Och på bilden kan man också se Marias händer, stora, grova arbetarhänder, och så började jag fråga mig vem denna kvinna var som inte riktigt vill visa sig på fotografiet. Mycket information fick jag av min mamma och mina mostrar som kom ihåg en hel del om mormors mor Maria liksom mormor Lydia och morfar Frans som också arbetade på fabriken.

Mor och dotter Maria och Lydia Nyholm, foto taget på 1920-talet.
Bildtext Maria och hennes dotter Lydia fotograferade på 1920-talet.
Bild: Ann Holm-Mörn

En lärorik arbetsprocess

När Maria börjar jobba på textilfabriken tar hon plats i karderiet – ett jobb som är dammigt och bullrigt, påfrestande både fysiskt och psykiskt.

Så här beskriver Ann Holm-Mörn Marias första dag på jobbet i Fabriken:

”Den första arbetsdagen var hemsk. Karderiet drevs med remdrift av maskiner som likande tröskverk. Remmarna gick ner från taket, tätt intill där kvinnorna arbetade. Dånet från maskinerna och remmarna var nästan olidlig för den som inte var van. Det luktade starkt av olja och avgaser. Det luktade från ullen, som skulle kardas och blandas med stickylle. Och som det dammade. Efter en stund kände Maria hur det började sticka i lungorna. Men ljudet var det absolut värsta. Det dröjde inte länge innan hon började få en sprängande huvudvärk.”

Under skrivprocessens gång har Ann Holm-Mörn gjort gedigna efterforskningar i olika arkiv, inte minst Oravais Fabriks eget arkiv där hon läst såväl lönelistor som protokoll och fått information bl.a. om hur man gick samman och strejkade för högre löner. Därutöver har Ann läst ett flertal böcker om Oravais och om fabriken, allt för att få till rätt känsla och stämning:

— I intervjuer jag läst berättar kvinnor om den ensamhet som de kunde känna som ensamstående mödrar, om smärtan i att tvingas gå till jobbet och att lämna barnen ensamma hemma. Samtidigt vittnar kvinnorna också om den gemenskap och solidaritet som fanns mellan kvinnorna på fabriken: det fanns alltid någon som ställde upp och höll ett öga på barnen.

Bröllopsfirande på Oravais fabrik 1914-1919.
Bildtext Bröllopsfest på Oravais fabrik – fotografiet taget av Erik Hägglund i slutet av 1910-talet.
Bild: Svenska litteratursällskapets bildsamling/Erik Hägglund

På Oravais Fabriks område fanns ett flertal bostadshus, och från fabrikens sida sörjde man för att arbetstagarna hade något sånär drägliga levnadsförhållanden:

— Fabriken hade ju behov av arbetskraft, och på det här sättet såg man till att arbetskraften alltid var tillgänglig. Livet på fabriken var inte precis dans på rosor: arbetet var dåligt betalt, de sanitära förhållandena var sisådär med möss, kackerlackor och vägglöss, och på vintrarna var det kallt och dragigt. Men man hade i alla fall en möjlighet att leva ett självständigt liv.

Pärmen till Ann Holm-Mörns roman "Fabriken".
Bild: Litorale förlag

På KWH-företagsmuseet på Keppo gård i Jeppo, Nykarleby, kan man se textilier från Oravais Fabrik, och under en rundvandring på museet fotograferade Ann Holm-Mörn olika tyger, bland annat de exempel som finns på bokens pärm.

— När jag skrev boken funderade jag givetvis på vad som gått i arv från Maria till generationerna efter henne – som hennes styrka och kraft, men också den stora njutningen i att röra vid textilier.

Det dialektala språket ger berättelsen styrka och kraft

Under arbetet med boken ställdes Ann Holm-Mörn inför ett dilemma – skulle hon låta personerna i berättelsen tala dialekt eller inte.

— Ursprungligen skrev jag all dialog på dialekt, men sedan fick jag kalla fötter och skrev om allt på högsvenska. Men min mamma blev alldeles förskräckt och tyckte att all must försvunnit ur berättelsen. Jag skickade in manuset med all text på högsvenska till förlaget, men i något sammanhang nämnde jag att det fanns en annan version med dialekt och den versionen ville min förläggare absolut titta på och ge ut.

— Att få till rätt dialekt var inte alldeles enkelt. Jag har min Karvat-Oravais-dialekt att falla tillbaka på, men på Fabriken fanns ju folk från många olika håll i regionen och också längre bort. Jag använde mig flitigt av ”Dialektordboken” som är tillgänglig på webben för att hitta de rätta nyanserna.

— Nu när boken kommit ut ser jag ju att dialekten ger berättelsen en styrka, en kraft och en mustighet som inte hade funnits där om den varit skriven på högsvenska.

Arbetet med Fabriken har definitivt gett Ann Holm-Mörn mersmak, och hon har planer på att skriva någonting som utspelar sig i samma trakter som berättelsen om Maria och Ida.

— Vi får se var det blir, det är så roligt att skriva!

Lyssna på intervjun med Ann Holm-Mörn:

Vem var Maria? Ann Holm-Mörn skrev en bok om sin mormors mor - Spela upp på Arenan

Lyssna på Kulturpodden där vi bl.a. talar om Ann Holm-Mörns bok och om dokumentärt berättande:

Vad är en dokumentär - och vem bryr sig? - Spela upp på Arenan