Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Finland och Sverige har ingen särskild Nato-option och Putin kan lägga käppar i hjulen: "Snabbspåret till ett medlemskap är ett missförstånd"

Uppdaterad 21.01.2022 08:48.
En pärm till en utrikespolitisk rapport med en bild av Vladimir Putin och Volodymyr Zelenskyj
Bildtext Rysslands president Vladimir Putin vet att det finns sätt att förhala och kanske till och med stoppa Finlands eventuella Nato-medlemskap på liknande sätt som han har gjort i Ukraina.
Bild: Gustaf Antell

Vägen till ett Natomedlemskap är betydligt längre än den allmänna debatten låter förstå, säger den estniska Natoforskaren Martin Hurt till Svenska Yle. Nato delar inte ut så kallade Nato-optioner eller snabbspår till ett medlemskap.

– Ordet Nato-option har börjat leva sitt eget lilla liv både i Sverige och Finland. I Nato finns det ingenting som heter "option".

Det här säger Martin Hurt, forskare på ICDS, det internationella centret för försvarsstudier i Tallinn, och med jobb både inom den estniska och svenska försvarsmakten på sitt CV.

Hurts poäng är alltså att ordet option helt enkelt betyder rätt att ansöka om medlemskap – inget mer.

Det är också så som till exempel president Sauli Niinistö använde det i sitt uppmärksammade nyårstal. Det var ett tal där varje ordval var noggrant övervägt.

– Men redan när vanliga politiker använder det brukar det ha fått en annan betydelse. Många talar om en Nato-option som om det skulle betyda att Finland och Sverige själva kan välja att bli medlemmar.

Hurt: Rätten att ansöka gäller alla länder

– Irland kan också ansöka om att bli medlem i Nato, säger Hurt. Österrike kan ansöka, och Schweiz och andra europeiska länder.

Om flera länder ansöker om medlemskap samtidigt finns det inga avtal som säger att Finland och Sverige har förtur, ett så kallat snabbspår eller fast track.

– Ja, det finns ju inget sådant egentligen, säger Hurt.

Det betyder ändå inte att en finsk medlemsansökan tar lika lång tid som till exempel en österrikisk.

– Poängen från Stockholm och Helsingfors har i många år varit att båda länderna vill vara så nära Nato som det är möjligt för ett land som inte är medlem, säger Hurt.

Finland och Sverige har förberett sig på en så smidig anslutningsprocess som möjligt.

– Man har redan harmoniserat så många procedurer och rutiner som möjligt så att förberedelsetiden i den första fasen kan bli väldigt kort.

Den första fasen är alltså processen att anpassa sig till Natos militära, politiska, juridiska och ideologiska krav. Det har vi gjort. Finland och Sverige vet vad Nato ställer för krav och Nato känner våra kvaliteter.

"Fas 2 – den kommer att ta tid"

– Den andra fasen, den när man faktiskt ska bli medlem, den kommer fortfarande att ta tid. Där finns det inget fast track, så att säga.

Hur länge brukar det ta?

– Vi tar de två senaste processerna, när Nato senast utvidgades som exempel. När Montenegro fick inbjudan och fram tills att man faktiskt blev medlem (2017) så tog det 18 månader, säger Hurt.

Nordmakedonien blev medlem år 2020.

– Då tog det 20 månader. Det som tar längst tid är att se till att alla parlament i befintliga medlemsländer godkänner det.

Har processen kommit så här långt brukar de flesta medlemsländer vara någondera positivt inställda eller neutrala till att godkänna kandidatlandet.

– Om vi tänker oss att alla 30 medlemsländer skulle snabba på lite så skulle det kunna gå fortare, enligt Hurt, men vi vet ju alla att parlamenten brukar vara känsliga för att någon säger vad de ska göra.

Hurt förespråkar ett aktivt, men försiktigt, lobbyarbete av Finland och Sverige i ett sådant skede av processen.

– Motreaktionen kan bli att det tar längre tid.

Martin Hurt, svenskestnisk forskare
Bildtext Martin Hurt växte upp i Sverige i en estnisk familj.
Bild: Gustaf Antell / Yle

Enligt Hurt har både Finland och Sverige alla förutsättningar att bli antagna som medlemmar om de så vill. Men det finns potentiella hinder som är värda att beakta.

Vad kan Ryssland göra om Finland och Sverige nu bestämmer sig för att ansöka om medlemskap i Nato?

– Om maktpartiet i Moskva har goda kontakter med partier i andra huvudstäder i Europa, eller med politiker, så kan de utnyttja dem. Det kan gå att förhala processerna på det sättet, det är en risk.

Vi har ett presidentval i Frankrike och där finns kandidater som kan tänkas ha sympatier för Ryssland, eller hur?

– Javisst. Det är ett bra exempel på en faktor som kan vara väldigt viktig när det gäller att ta in nya medlemmar.

Ukrainska soldater utanför Ukrainas försvarsministerium.
Bildtext Ukrainska soldater utanför försvarsministeriet i Kiev i samband med en ceremoni till minnet för stupade i kriget mot Ryssland. Bilden tagen hösten 2019.
Bild: Gustaf Antell

När jag besökte Ukrainas försvarsministerium år 2019 berättade de att de förstås vet att det finns länder i Europa som hoppas att Ukraina ger upp sina ambitioner att bli Nato-medlem.

Nu säger alla Nato-länder att Finland och Sverige är välkomna. Finns det någon som egentligen hoppas att vi inte söker medlemskap?

– Jag tror att de politiska krafter som finns i vissa länder och som strävar efter att ha goda relationer med Ryssland oberoende av vad Putin gör, de skulle säkert inte tycka om att Finland och Sverige ansöker om medlemskap.

De här krafterna är alltså kantpartier?

– Det är ytterlighetspartierna, populistpartierna. Man ser att det finns starka kopplingar mellan dem och Moskva. Men det finns undantag. I Tyskland har till exempel SPD (Socialdemokraterna) av historiska skäl en större förståelse för Ryssland än andra partier har.

Skylten utanför dörren till ICDS, Internationella centret för försvarsstudier i Estland.
Bild: Gustaf Antell / Yle