Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Ålands fredsinstitut varnar för att frångå demilitariseringen: "Stor risk att Finlands rykte som en försvarare av folkrätten skulle ta skada"

Bomarsundsfästnings ruiner.
Bildtext För att förstå bakgrunden till Ålands ställning inom den internationella rättsordningen måste man gå tillbaka till åtminstone år 1854, då en fransk-brittisk styrka sprängde den ryska fästningen i Bomarsund på Åland i luften.
Bild: Robert Jansson/Roberts Foto

När stormakterna trappar upp retoriken är det skäl att minnas vad internationella överenskommelser finns till för, och det gäller även frågan om Åland. Det säger Sia Spiliopoulou Åkermark, direktör för Ålands fredsinstitut.

För att förstå bakgrunden till Ålands ställning inom den internationella rättsordningen måste vi gå ganska långt tillbaka tiden – åtminstone till år 1854.

I september det året sprängde en fransk-brittisk styrka den ryska fästningen i Bomarsund på Åland i luften. En av de allierades förhoppningar var att få med det neutrala Sverige i kriget. I Sverige ställde man sig ändå tveksamt till att bli en aktiv del av konflikten, inte minst eftersom det var långt ifrån klart att man skulle kunna försvara öarna i framtiden.

I fredsförhandlingarna 1856 slogs i stället fast att Åland inte skulle få befästas. Det så kallade Ålandsservitutet som var en del av fredsfördraget i Paris blev istället en av byggstenarna i en framväxande europeisk offentlig rätt.

– Det är bra att komma ihåg att den rätt som gäller nu dels vuxit fram som en del av sedvanerätten och är också resultatet av en spindelväv av olika traktater, av vilken den mest omfattande är 1921 års konvention om demilitarisering och neutralisering.

Det säger direktören för Ålands fredsinstitut Sia Spiliopoulou Åkermark som är juris doktor och även innehar en docentur i internationell rätt vid Uppsala universitet.

Bild.
Bildtext Sia Spiliopoulou Åkermark säger att man inte måste vara radikal pacifist för att försvara demilitariseringen och folkrätten.
Bild: Kim Lindstrom (Kim Lindstrom (Photographer) - [None]

1921 års konvention förhandlades fram i Nationernas Förbunds (NF) regi i Genève. Att NF kopplades in i frågan om Ålands ställning var en konsekvens av att de traditionella imperierna, däribland Ryssland, började falla samman. När Finland tog möjligheten historien erbjöd och blev självständigt år 1917, återupplivades också frågan om Ålands ställning.

Frågan blev om de förpliktelser som tsardömet Ryssland antagit år 1856 nu även gällde det självständiga Finland ända tills nya avtal gällde.

NF som skapades med avsikt att upprätthålla freden bekräftade Parisöverenskommelsen när en juristkommission slog fast att Ålands särställning utgjorde gällande internationell rätt så länge som inga nya överenskommelser ingicks. Med detta utlåtande i bakfickan slöts en konvention år 1921 som bekräftade svenska önskemål om total demilitarisering och kompletterade avtalet från 1856.

Ålandsöverenskommelsen en del av den folkrättsliga ordningen

Trots att NF sedermera gick i graven betraktades Ålands demilitarisering som en del av Europas folkrättsliga ordning också efter andra världskriget. Spiliopoulou Åkermark påminner om att Ålands folkrättsliga ställning ändå inte betyder att öarna inte kan försvaras.

– Det finns möjligheter att göra begränsade undantag i en krigssituation och för så kallade utomordentliga omständigheter i fredstid, som till exempel naturkatastrofer. Det råder ingen tvekan om, och det är helt i sin ordning, att finska marinen och militären har planer på hur Åland ska försvaras. De här planerna är inte en kränkning av neutraliseringen eller demilitariseringen.

Thukydides säger, och det gäller fortfarande 2 500 år senare, att brott mot regler måste påtalas eftersom då visar vi att de inte accepteras, och det möjliggör också återställandet av freden

I och med den rådande säkerhetspolitiska situationen har röster igen höjts som vill diskutera Ålands ställning. Är det blåögt att tro på att folkrättsliga avtal om demilitarisering och neutralisering är ett effektivt skydd om den internationella situationen blir tillspetsad?

– Jag tror det finns ett geopolitiskt intresse att genom avtal reglera Ålands ställning, och jag tror det finns ett förtroendeskapande värde i att respektera avtalen. Med det avser jag att alla som vill befatta sig med Östersjön nu vet att avtalen respekteras. För Åland är det här också viktigt för det är en del av Ålandslösningen som också inbegriper självstyrelsen och de språkliga och kulturella garantierna.

Spiliopoulou Åkermark är ändå oroad över hur världen ändrats sedan början av 2000-talet. Stormakter som USA och Ryssland har brutit mot folkrätten på uppseendeväckande vis. Det kan föranleda frågan om den internationella rätten har urholkats. Ser man på den större bilden är det ändå fortfarande ett faktum att hela det internationella systemet, på samma sätt som vårt liv på mer vardagsnära nivå, till en stor del bygger på avtal som trots allt respekteras.

– Speciellt för mindre stater är det av avgörande betydelse att vidhålla att ett tillstånd av krig inte fungerar för någon i längden, inte heller för stormakterna.

Diplomatins roll viktig

Ibland bryter systemet dock samman på dramatiska sätt. Priset kan då bli högt i förlorade människoliv, eller ekonomiska och ekologiska kostnader. För en folkrättsjurist är det ändå viktigt att även i sådana fall påpeka att brott mot överenskommelserna skett, säger Spiliopoulou Åkermark. Hon hänvisar till den person som allmänt anses vara den politiska realismens fader, historikern Thukydides, som skrev om det 27 år långa Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta.

– Thukydides säger, och det gäller fortfarande 2 500 år senare, att brott mot regler måste påtalas eftersom då visar vi att de inte accepteras, och det möjliggör också återställandet av freden. Och det i sin tur är politikens, diplomatins och juridikens roll.

Diskussionen om Ålands ställning hänger alltså ihop med en bredare diskussion. Den handlar om hur långt vi tror på ett regelbaserat internationellt system, där de militära lösningarna ska utgöra den yttersta lösningen som måste undvikas så långt det går.

Spiliopoulou Åkermark efterlyser också ett starkare fokus på diplomatins roll för att upprätthålla fred. Hon säger att den äldre skolans diplomater och politiker, som var aktiva under kalla kriget, förstod det här bättre än många yngre politiker och tjänstemän.

– Vi måste förstå helheten. Vi måste förstå innebörden av det som den preussiske generalen von Clausewitz sade, det vill säga att allt har ett politiskt syfte, och att militären bara är ett verktyg som brukas när allt annat fallerar. Vi måste bygga upp den kunskapen igen.

Spiliopoulou Åkermark är heller inte alls övertygad om att Finland borde agera för att ändra på de traktater som nu reglerar Ålands ställning.

– Det finns en stor risk att Finlands rykte som en försvarare av folkrätten och den regelbaserade ordningen, något Finland arbetat väldigt hårt för, skulle ta skada, säger hon.

Diskussion om artikeln