Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Vi längtar så mycket efter en publik” – livet i teaterkulisserna när premiärer ständigt skjuts fram

Uppdaterad 25.01.2022 07:14.
Teaterensemblen utanför Åbo Svenska Teaters huvudingång.
Bildtext En bekymrad Baskerville-ensemble utanför Åbo svenska teaters stängda huvudingång: Julia Korander, Samuel Karlsson, Peter Ahlqvist, Monica Nyman och regissören Ville Sandqvist.
Bild: Tomas Jansson / Yle

När teaterhusen tvingas hålla stängt är det de ekonomiska följderna som får uppmärksamhet. Men vad händer med konsten? Teaterfolket har fått vänja sig vid att bära på färdiga produktioner i många månader i väntan på förlösning. Hur håller man liv i dem när man inte får möta en publik? Åbo Svenska Teaters Baskerville och Lilla Teaterns Mumin-satsning är två exempel på problemlösning.

På bilden samlas en bekymrad Baskerville-ensemble inför en imaginär ÅST-premiär och efterföljande premiärfest – utan publik och vänner.

Det är redan 20 månader sedan ensemblen samlades för första gången. På vägen har två skådespelare bytts ut och premiärdatum inhiberats så ofta att ingen längre minns hur många gånger det skett.

– Sex gånger, gissar skådespelaren Samuel Karlsson. Eller är det sju? Jag har väl slutat räkna.

I år har premiären redan skjutits fram två gånger, och då datumet 22 januari ströks ur kalendern bestämde regissören Ville Sandqvist att man den kvällen ändå spelar fram en premiär.

Vad en lekpremiär spelar för roll ska vi återkomma till.

På vägen dit ska det handla om en annan produktion med ett inhiberat premiärdatum, Kris och katastrof i Mumindalen.

Jakob Höglunds femte coronaproduktion

På Lilla Teatern i Helsingfors borde man den här veckan inleda slutspurten inför februaripremiären på Mumin-pjäsen, ett multiscenkonstverk där dockteater möter musikteater möter en klassisk sagofigur.

Nu blir det istället premiär under hösten, något nytt datum har ännu inte slagits fast. Ändå bestämde sig regissören Jakob Höglund för att hålla fast vid de ursprungliga planerna och göra föreställningen så gott som klar över ett halvt år innan den sannolika premiären.

Nu kommer den ”nästan färdiga” uppsättningen att förpassas i vinterdvala över sommaren, och då är frågan hur lyckade lösningar hålls fräscha och föreställningens laddning vid liv.

– Det är inte alls lätt. Har man haft premiär och spelat ett visst antal gånger så finns föreställningen i kroppen hos skådespelarna, men har man aldrig kommit till premiär kan man inte lita på att det stannar kvar hos ensemblen.

Jakob Höglund bakom arbetsbord på Lilla Teatern i Helsingfors.
Bildtext Jakob Höglund.
Bild: Tage Rönnqvist

– Hela repetitionsenergin blir också lätt ett annan. Man fungerar som alltid annars, att när man vet att publiken kommer så uppstår någon slags teatermagi så saker plötsligt bara händer och föreställningen landar som av sig själv. Men nu kommer vi inte att ha någon publik som vi kan vänta på. Nu får man bara försöka ställa om hjärnan, och så kommer vi på hösten att behöva ny tid för att komma tillbaka till den nivå där vi var innan pausen.

Finns det något i ditt sätt att repetera som du gjort annorlunda under de här två åren?

– Jag har kanske blivit ännu bättre på att anpassa mig och se möjligheter som man kanske annars inte skulle gå med på. Om man inte kan se något positivt i varje svårighet så skulle man inte ha orkat under den här perioden.

När pandemin en dag förhoppningsvis lättar och går över, vad bär du med dig av allt det här till vardagen?

– Förhoppningsvis att jag har lärt mig mycket om krishantering och problemlösning. Under några år har jag fått uppleva lika många problemsituationer som jag normalt väl skulle möta under ett helt arbetsliv.

– Jag minns arbetet med Såsom i himmelen då vi alla jobbade med mask, det var först en vecka innan premiären som jag fick se skådespelarnas ansikten på scenen, och då man inte kunde se deras energi på scenen var det lätt att börja tvivla på det man gör. Nu jobbar vi igen med masker, och det konstiga är att man nästan har vant sig vid det.

– Men jag skulle gärna hinna uppleva en tid av normalitet också som konstnärlig chef för Lilla Teatern.

Produktionen med rekordmånga premiärdatum

Tillbaka till Åbo, där man fortsätter kämpa med att hålla liv i en produktion som levt rekordlänge utan att få en förlösning: Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes, som egentligen borde ha fått sin premiär i februari 2021.

Ett knappt år senare är det sjätte – eller var det ändå det sjunde? - premiärdatumet flyttat till en obestämd framtid, och skådespelaren Samuel Karlsson berättar hur han ibland kunnat fastna i något han kallar för en mental avi-cykel, en rytm som är beroende av regionförvaltningsverkets beslut.

– Det kunde bli så att jag veckan innan ett nytt beslut alltid var lite argare och irriterad. Det var osäkerheten som var det jobbigaste. Klart det är jobbigt att tvingas skjuta upp en premiär, men att hela tiden inte veta om man exempelvis ska åka på turné om två veckor blev i längden irriterande. Förra våren var min fru dessutom gravid, och det var ju en deadline som regionalförvaltningsverket inte kunde påverka.

Samuel Karlsson och Monica Nyman i Åbo Svenska Teaters Baskerville-produktionn.
Bildtext Samuel Karlsson och Monica Nyman i en scen ur Baskerville-produktionen.
Bild: @Pette Rissanen Photography

– Alltid när en repetitionsprocess är i sin intensiva kreativa fas så påverkas arbetet inte mycket, då har man något att fokusera på. Men när man närmar sig ett premiärdatum och föreställningen är färdig och då man absolut skulle behöva en publik men sedan istället bara måste upprätthålla föreställningen för en obestämd framtid, då känns det verkligen träigt.

– En repetitionsprocess har vissa faser. Man ska tappa tron på materialet i något skede och få tillbaka den, och så kommer en provpublik som fungerar som en spegel, att ajoo det är det här det handlar om, och till premiären blir det färdigt. Men speciellt nu med Baskerville har vi varit i bubblan väldigt länge, och då blir det svårt att veta åt vilket håll föreställningen egentligen utvecklats, kommer publiken längre att förstå skämten som vi drar, är de kanske kvar bara för att regissören har skrattat?

– Jag längtar så efter publik till den här produktionen. Förra våren hade vi åtta personer i salongen en gång, men också det är ganska länge sedan.

Premiär utan premiärkänsla

Men så var det idén med en lekpremiär.

Det är datumet då föreställningen ska möta en premiärpublik som styr repetitionsarbetets rytm. Ju närmare det datumet man kommer, desto mer hittar ensemblen en alldeles speciell energi. Men utan det datumet försvinner det som får igång den sista slutspurten. Det är som Samuel Karlsson säger, om man inte riktigt vet när det blir premiär går luften lätt ur slutspurten.

Samuel Karlsson i Åbo Svenska Teaters Baskerville-produktion.
Bildtext Samuel Karlsson sminkad och klädd för ännu en Baskerville-lekpremiär.
Bild: @Pette Rissanen Photography

Därför bestämde regissören Ville Sandqvist att man ska repetera med tanken att premiären i slutet av januari aldrig hade inhiberats.

– Det är faktiskt redan vår andra lekpremiär, berättar han.

– Vi hade en också i februari i fjol, med en liten premiärfest efteråt. Men inte är det alls samma sak hur mycket man än försöker leka. Den där nerven och spänningen som föds av mötet med publiken, den kommer ju aldrig. Och allt det som en regissör kan se när första provpubliken kommer, hur saker fungerar eller inte fungerar, allt sådant har uteblivit.

– Varken jag som regissör eller skådespelarna har någon tidigare erfarenhet av att ha så många genomdrag för en tom salong. Vi bara drar igenom utan någonting som skulle skapa en dialog eller interaktion. Hur påverkar det slutresultatet när vi en vacker dag möter publiken? Ingen aning!

Det som hjälpt ensemblen att hållas alerta de senaste veckorna är att två skådespelare i ensemblen byttes ut, Julia Korander och Peter Ahlqvist ersatte Amanda Nyman och Jerry Wahlforss.

Att inte få ett avslut är också sorgligt

Det är inte bara uteblivna premiärdatum som trasslar till skådespelarnas rutiner.

Till teatertraditionen hör att varje produktion får ett ordentligt avslut, en sista föreställning som följs av någon form av fest. Nu har väldigt många produktioner runtom i Finland aldrig fått ett sådant avslut när föreställningsperioder på kort varsel klippts av.

Samuel Karlsson har hunnit med tre produktioner som inte fått någon officiell sista föreställning.

– Det påverkar nog, säger han.

– Det tar lite luften ur en. Det handlar ändå om att man skapar något tillsammans med andra människor, man skapar en relation, och då vill man gärna ha ett avslut.

Samtidigt kunde man föreställa sig att pandemin hade gjort det möjligt att förverkliga mångas dröm om långa repetitionsprocesser, just eftersom premiärdatum skjutits fram. Men eftersom myndigheternas beslut om restriktioner oftast kommit bara för två veckor i taget, har den extra tiden varit omöjlig att beakta i planeringen.

Nu har man istället varit tvungen att försöka jobba som om allt var som vanligt, också om ingenting varit som vanligt.

Och Baskervilles lekpremiär?

– Vi hade fyra personer ur personalen som publik. Men mest kändes det väl nog som ett ordinärt genomdrag, berättar Samuel Karlsson.

– Efteråt firade vi sedan med en liten skål, men det kändes mer som begravning än som fest.

Finns det någonting alls som du kan bära med dig till vardagen efter pandemin?

– Det här med att man stängt ner så mycket har väl förändrat min syn på hur viktig kulturen är, att lite tappar man tron på vad man håller på med.

– Men jag ska väl inte bära just det med mig, kanske mera då att jag ska försöka motbevisa det och känna att det är viktigt.

– Så har jag lärt mig att det går att leva i osäkerheten, att man kan ställa in föreställningar och skjuta upp premiärer utan att världen går under, och inte som det lite kändes förr, att man spelar hur sjuk man än är. Är man magsjuk så är det bättre att ställa in än att spy i kulisserna.

– Kanske något sådant.

En leende Baskerville-ensemblen utanför Åbo Svenska Teaters huvudingång.
Bildtext Visst kan ensemblen skratta och le också, alla bekymmer till trots. Julia Korander, Samuel Karlsson, Peter Ahlqvist, Monica Nyman och regissören Ville Sandqvist. Till ensemblen hör också Daniela Franzell, som inte hann med på bild.
Bild: Tomas Jansson / Yle

Premiären för Lilla Teaterns produktion "Kris och katastrof i Mumindalen" har flyttats till hösten. Åbo Svenska Teaters "Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes" ska enligt planerna få sin premiär under våren, men något nytt premiärdatum slås inte fast innan myndigheterna öppnar upp teatrarnas restriktioner.