Allt tvivel försvann efter cancerkampen – nu är Reeta Hämäläinen en av få kvinnliga kartläsare i VM: "Jättefint om jag kan inspirera unga flickor"
Aggressiv cancer vände upp och ner på tillvaron och rallydrömmen gick i kras. Hästarna blev räddningen, men något saknades. Nu lever Reeta Hämäläinen sin dröm som Emil Lindholms kartläsare.
Skriva noter, läsa noter, hålla koll på regler, hålla koll på tidtabeller, agera mekaniker, sköta kontakter med teamet, och till och med agera mentalt stöd för föraren – allt detta i jakten på framskjutna placeringar i rallyns VM-serie.
Det är drömvärlden kartläsaren Reeta Hämäläinen lever i just nu. Därtill har hon ett annat jobb och två egna hästar att ta hand om.
En verklighet och vardag hon inte ens kunde föreställa sig för ett år sedan. Spolar vi tillbaka bandet knappa tre år, orkade hon inte ens tänka på rally.
Det här är historien om hur rallyförarens hästgalna dotter till slut följde i pappas fotspår, började drömma om rallyns finrum, insjuknade i cancer och till slut fann sin riktiga passion.
Nu är hon en av få kvinnor som deltar i VM-serien i rally.
Se Sportliv med Reeta Hämäläinen:
När Reeta Hämäläinen växte upp var rally en självklar del av vardagen. Många var gångerna som hon med sin syster, mamma och gudmor stod i kyla, solsken, regn och rusk på någon åker eller i någon skogsdunge.
Febrilt försökte Reeta spana efter bilen med pappa Teuvo Hämäläinens nummer på.
Vid depåerna sprang hon omkring och bad om autografer. Längre än så sträckte sig ändå inte motorsportsintresset – trots pappas ivriga försök. Unga Reeta trivdes nämligen allra bäst i häststallet, och inte alls lika bra på kartingbanan dit pappan tog med henne.
– Jag var en hästflicka ut i fingerspetsarna.
På kartingbanan demonstrerade hon genom att köra så sakta hon kunde. Visserligen bortsett från de tillfällen då någon vara nära att köra om henne. Då kickade tävlingsinstinkten in och plattan klämdes i mattan – för en stund.
Sedan visade hon igen att hon ändå allra helst hade befunnit sig någon helt annanstans.
"Hade ingen talang som förare"
Drygt tio år senare reste Reeta Hämäläinen ändå runt Finland och sökte efter delar till en rallybil.
En liten låga för rally hade tänts. Teuvo Hämäläinen hade precis föreslagit för sin då 20-åriga dotter att de skulle genomföra ett familjeprojekt: åka ner till Tjeckien för att delta i EM i Historic Rally.
Med nyfunnen iver plöjde kartläsaren igenom allt hon fick tag på och tränade hela vintern inför det första rallyt. Efter tävlingen hungrade hon efter mer. Hämäläinen kom då på idén att bygga sin egen bil, för att kunna träna och tävla när och var hon ville.
Förarkarriären blev ändå kort. Närmare bestämt tre tävlingar lång.
– Det finns inte mycket att berätta om de tre tävlingarna. Jag var mer i snöhögen än på vägen. I det skedet insåg jag att jag är en bättre kartläsare än förare. För det hade jag nämligen ingen talang, säger hon och skrattar.
Att satsa på kartläsarkarriären visade sig vara ett bra val.
Inte ens det att jag tappade mitt hår tog lika ont som det att jag missade chansen att tävla i WRC
När Reeta i början av karriären kom in på motorsportorganisationen AKK:s kartläsarskola skulle en karriärplan tecknas ner. Riktigt så spikrakt som hon hade tänkt sig gick inte utvecklingskurvan, men nio år efter karriärstarten var de stora målen allt närmare.
År 2018 hade hon redan varit kartläsare i VM-serien i WRC2-klassen, och nu väntade en av de större milstolparna: att en dag vara kartläsare i den högsta klassen i VM-serien: WRC.
Janne Tuohino hade en splitterny WRC-bil och skulle delta i Sveriges VM-rally i februari 2019 – med Reeta Hämäläinen bredvid sig. En långvarig dröm höll på att gå i uppfyllelse, och Hämäläinen skulle samtidigt bli första finländska kvinna att tävla med en WRC-bil.
I november började hon känna sig dålig. Hon hade smärtor och uppsökte till slut läkare. I början av december, bara tre månader innan karriärens stora höjdpunkt, kom diagnosen. Reeta Hämäläinen hade bröstcancer.
På grund av att cancern redan hade hunnit sprida sig, och spred sig än mer under månaden efter diagnosen, fick då 30-åriga Hämäläinen påbörja en cytostatikabehandling i stället för att opereras.
In i sista stund levde hoppet om att delta i Sveriges VM-rally, men efter den första behandlingen insåg Hämäläinen att det var kört.
– Smärtorna var fruktansvärda. Jag har aldrig upplevt något liknande, inte ens i närheten.
– Inte ens det att jag tappade mitt hår tog lika ont som det att jag missade chansen att tävla i WRC.
Tillflyktsorten
Ju längre behandlingarna fortskred, desto längre bort från rallyn flöt tankarna. Vardagen blev en kamp med sjukdomen. I tankarna snurrade bara illamåendet och frågetecknen kring hur hon skulle klara vardagen, den kommande natten, de kommande behandlingarna.
Rally, jobb och allt som hörde den normala vardagen till fick hon glömma.
Men det fanns en tröst: hästarna.
Bara ett år tidigare hade Reeta Hämäläinen köpt sin första egna häst. Hon fick in den på ett stall nära hemmet, där hästen togs väl omhand.
Dit plumsade hon genom snön, trots att krafterna ofta tog slut redan efter 200 meter. Hennes häst som annars är och varit en livlig filur genomgick en personlighetsförändring runt henne.
Stillsamt och lugnt lät hästen henne hoppa upp på ryggen, och såg till att den sjuka ryttaren inte föll av då de tog sig ut på den snötäckta åkern.
– Hästen är ett fantastiskt djur. De känner på sig när man är dålig. På sommaren har jag kunnat stå och gråta i närheten när hästarna är på bete. Utan att jag kallat på den så har min häst sedan kommit fram till mig och tryckt huvudet i min famn.
Häststallet var och är fortfarande Hämäläinens tillflyktsort. När hon sköter om sin häst får hon tankarna på annat och en mental paus från allt det andra.
Det blir ett andningshål i vardagen, berättar Hämäläinen vars schema efter comebacken till rally varit väldigt hektisk. Och samtidigt helt underbar.
En nyväckt passion
Hösten 2020 blev det äntligen dags att förverkliga drömmen som tidigare gick i kras. WRC-bilen hon skulle tävla med redan år 2019 var nu uthyrd till Kimmo Kurkela till VM-rallyt i Estland.
Pausen från rally hade varit lång och Reeta Hämäläinen var ivrig. Men hur stark passionen för grenen verkligen var hade hon inte ännu insett.
Jag kunde inte tro det, visste inte hur jag skulle reagera och var nog i chock i åtminstone ett dygn
Det var först under själva rallyt, ute på specialsträckorna, som hon insåg det. Det här är det jag verkligen längtat efter.
– Redan under testerna tänkte jag wow. Det här är så coolt, beskriver hon känslan av att äntligen få tävla i VM med en WRC-bil.
I samma veva försvann allt tvivel. Hon medger att hon under de tolv år hon varit kartläsare ibland funderat på karriärsvalet, men första tävlingen i WRC blev en bekräftelse på att hon visst har vad som krävs.
Och tävlingen skulle inte bli hennes sista. Ett knappt halvt år senare var hon Janne Tuohinos kartläsare i Rovaniemi – glatt ovetande om en ännu större överraskning som väntade bakom hörnet.
Chocksamtalet
Att få köra i VM är en sak. Men att köra en hel serie i VM givetvis en helt annan.
En dag i början av maj 2021 ringde Hämäläinens telefon. På tråden: Emil Lindholm.
Lindholm var på jakt efter en ny kartläsare, och hade fått höra mycket gott om Hämäläinen.
– Det var väldigt många som rekommenderade henne. Att hon var intresserad var förstås lyckligt för mig, berättar Emil Lindholm.
Reeta Hämäläinen kunde däremot inte tro att det var sant.
– Wow, what? var min reaktion. Jag kunde inte tro det och visste inte hur jag skulle reagera. Jag var nog i chock i åtminstone ett dygn, berättar hon och skrattar.
Två perfektionister som skrattar mycket
Redan två veckor senare satt hon bredvid Lindholm i parets första gemensamma VM-rally i Portugal. Tävlingen gick inte bra, men bidrog med flera lärdomar. Att samarbetet fungerade ypperligt från start är båda två överens om.
– Man kunde kalla Emil perfektionist. Men det är jag också. Det är lätt att arbeta när motivationen och målen är på samma nivå.
Lindholm skrattar hjärtligt när han ombeds beskriva sin kartläsare, samtidigt som hon står bredvid på andra sidan kameran och lyssnar.
– Absolut, inget problem, jag tror hon hör det här helt gärna, säger Lindholm med ett brett leende samtidigt som han börjar berömma henne och samarbetet.
Paret har roligt tillsammans, och det märks. I bilen haglar skratten, både till följd av de goda, och de dåliga, skämten. Den positiva atmosfären är även det som Lindholm lyfter fram som en av nycklarna till framgången under slutet av förra året.
Paret avslutade säsongen med två segrar i VM-serien i WRC3-klassen, FM-guld för Lindholm och FM-silver bland kartläsarna för Hämäläinen som missade några tävlingar i början.
Otacksamma rollen som kartläsare?
När Sportliv besöker Reeta Hämäläinen i Sibbo står en av parets notträningar på programmet. Att noterna sitter är givetvis a och o, men det är långt i från det enda som upptar kartläsarens fokus och tankar.
Beskrivningen av kartläsarens uppgifter blir så lång att Sportliv till slut ber om en kort sammanfattning. Hämäläinen skrattar och säger oj, jag kan försöka.
"Att göra allt annat, så att chauffören kan koncentrera sig på taktiken och själva körandet" sammanfattar hon till slut i korthet sitt uppdrag.
Några dagar tidigare har vi fått följa med "träningen" på verkstadsgolvet, där Hämäläinen förberett sig inför säsongen så att hon kan agera mekaniker under specialsträckorna.
Hon konstaterar att kartläsaren sällan får jättestort spaltutrymme i medierna, men det är inget hon saknar.
– Jag saknar inte att vara i rampljuset, för mig är det viktigaste att jag får göra det jag brinner för.
På samma linje
Då WRC-drömmen i Estland gick i uppfyllelse blev Hämäläinen första finländska kvinna i en WRC-bil.
Den stora drömmen är att en dag stå högst upp på pallen i WRC. Något hon är väl medveten om att kan vara oerhört svårt att uppnå. Nu ligger fokus på att klara sig i WRC2.
Hon är överlag en av rätt få kvinnor i VM-serien. Hon säger att det inte är något hon tänker på, trots att hon medger att hon tidigare ibland fått kämpa lite extra för att bevisa att hon har kunskapen som krävs.
– Det har funnits tillfällen då någon till exempel talat till föraren i stället för till mig. Då brukar jag säga, "Nej, ni kan prata direkt till mig."
Hon ser sig som en bland andra, och blir ofta bara irriterad av diskussionen om män och kvinnor: kön spelar i hennes värld ingen roll, vem som helst kan klara sig, så länge man vågar ta för sig och be om hjälp.
Att hon skulle fungera som någon form av inspiration för juniorer eller andra som siktar på en karriär som kartläsare är inte något direkt uttänkt mål. Just nu lever hon sin dröm och gör det hon gör för att hon brinner för det.
– Men det är klart att det är jättefint om jag kan inspirera unga, och framför allt unga flickor, och visa dem att hej, också kvinnor klarar sig på riktigt och kan nå framgång på den här nivån.
