Hoppa till huvudinnehåll

Västnyland

Trots ödets nycker har lotshemmanet Rembas bevarats i släkten Strömstens ägo i 300 år – nuvarande ägaren Viveca har sammanställt en bok om dess färggranna historia

Uppdaterad 08.02.2022 07:36.
Viveca Strömsten har skrivit en bok om släktens lotshemman Rembas i Porkala och hennes uppväxt i Hangö efter att familjen tvingades flytta när Porkala arrenderades.
Bildtext Viveca Strömsten med sin första egna bok i sitt Hangöhem.
Bild: Johanna Lindholm / Yle

"Rembas. Porkala–Hangö tur och retur" är en kärleksförklaring till den västnyländska kusten och till hennes företagsamma släkt.

I nästan 300 år har lotshemmanet Rembas på Porkala udd i Kyrkslätt varit i släkten Strömstens ägo.

Den nuvarande ägaren, Viveca Strömsten, är ättling i rakt nedstigande led till första innehavaren Eric Michelsson (1730–1766).

För henne har Rembas alltid varit familjens underbara sommarställe, dock “ett helt vanligt ställe".

Men en dag när hon betraktar ett diplom som hänger på väggen i Rembas, inser hon vilken skatt hon besitter.

Det över 300 år gamla Lotshemmanet Rembas i Porkala, Kyrkslätt, som varit i släkten Strömstens ägo i snart 300 år.
Bildtext Rembas ligger naturskönt alldeles invid Bockfjärden i Porkala.
Bild: Privat

Det är där som tanken på att föra släktställets historia vidare till kommande generationer föds.

Främst var det nog med tanke på mina kära barn, Sebastian och Victoria, som också är döpta i Bockfjärdens vatten, som jag påbörjade projektet. Kanske blir de intresserade av sin historia någon dag som äldre, säger Viveca.

Ju mer hon bekantar sig med historien, desto mer växer aptiten.

– Eftersom det finns så mycket dokumentation kring Rembas och vår släkt tänkte jag att de kunde intressera en bredare publik.

Rika källor att ösa ur

En del av äran för att det finns tillförlitlig information att tillgå, bland annat i form av protokoll, kan tillskrivas hennes farfarsfar Walfrid Strömsten, även i folkmun kallad "Remben".

Han var, trots sin på den tid enkla bakgrund, något av en autodidakt, aktiv på flera plan i samhället. Bland annat ledde han ordet i Kyrkslätts kommunfullmäktige i över tjugo år.

Enligt Viveca satte han, liksom flera andra i släkten, en ära i att vara arbetssam, principfast och ansvarskännande.

– Gav man ett löfte så höll man det och det är sådant som gör att stället kunnat bevaras i släkten, säger Viveca.

Också flera av släktens kvinnor utbildade sig till lärare och på sin fritid reste de runt för att se världen.

Rembas. Porkala - Hangö tur och retur - 300 år med släkten Strömsten på Rembas i Kyrkslätts skärgård.

En arbetsgrupp på fyra personer jobbade med boken som tog cirka tre år att sammanställa.

Lokalhistoriker Sigbritt Backman har gjort ett digert jobb med att sovra i materialet och faktagranska allt som publicerats.

I teamet ingår också Sheila Liljeberg-Elgert och Richard Elgert som jobbat med textredigering och laoyut och fotografier för ett läsarvänligt upplägg.

Det är Kyrkslätts hembygdsförening som står som utgivare.

Merparten av inkomsterna styrs till utgivaren för att främja den fria bildningen.

Hela spektrat av mänskligt agerande

Viveca ser boken som en slags tidsresa med avstamp i fotografier, kartor, utdrag ur olika officiella böcker och längder samt tidningsurklipp, muntliga berättelser med mera.

För läsare ger det hela kanske ett lite splittrat, men samtidigt nära och inbjudande intryck.

Men ger sig läsaren bara till tåls och avnjuter innehållet i lagom mängd portioner, så belönas hen också med små roliga anekdoter, gott humör och många soliga barndomsminnen.

Men ibland skyms solen även på Rembas av mörka moln, som när familjen tvingas lämna sitt älskade hemställe under evakueringen år 1944, eller då spädbarnsdöden gör sig påmind, eller när mänsklig girighet försöker att roffa åt sig på annans bekostnad.

Viveca Strömsten sammanställde en bok om lotshemmet Rembas i Porkala

7:47

Läsaren förstår också att livet i skärgården förr var tufft. Trots stora arealer bjöd klipphällarna och moskogen inte på några bördiga jordar.

– Det var ganska knapert ibland, beskriver Viveca sina äldre släktingars vedermödor.

– Samtidigt kan man inte låta bli att förvånas över hur folk fick saker gjorda, trots långa avstånd och motiga förhållanden.

Känner med familjen

Läsaren lever verkligen med i släkten Strömstens vardag och alla dramatiska svängar kring gården.

Den första delen innehåller tidig dokumentation om Rembas och Porkala och i den senare får vi ta del av krig, evakuering och familjen som får rota sig i en ny miljö, nämligen Hangö.

I samband med flytten till "en annan udde" flyttar familjen också sitt företag Porkala Konserv till staden där den under flera decennier är en betydande arbetsgivare.

Viveca Strömsten i barndomshemmet i Hangö.
Bildtext Viveca Strömsten är uppvuxen i Hangö, där hon skrinnade med kamraterna på Parkdammen och spenderade sin ungdom på tennisplanerna.
Bild: Johanna Lindholm / Yle

Företaget drevs av Vivecas farfar Eskil fram till medlet av 1950-talet, då hennes pappa Lasse tog i land för gott i och med att han bildade familj.

Lasse hade ett sårigt förhållande till sin dominante far och enligt Viveca var en röd tråd i pappans liv att "nog minsann visa sin far att han kunde stå på egna ben".

Ett exempel på det är hur Lasse lyckades rädda Rembas efter att Eskil skänkt bort gården till Svenska kulturfonden, i en enligt Viveca strävan att framstå som ädel och "få rubriker i tidningarna".

– Boken är också ett sätt att ta kål på illvilliga rykten om att min pappa hade det så väl förspänt som hade Rembas i ryggen. Tack vare att kulturfonden var vänlig nog att sälja tillbaka stället, kunde han tillsammans med sin syster Brita Cavonius återfå Rembas för dyra pengar, förklarar Viveca.

– Men de facto var han nog mera på minus än plus när han tog över fabriken här i Hangö.

Vardag och äventyr

Ur de olika historiska plocken framträder flera skikt. Vill man se två bärande teman är det ena kärleken till hembygden och den andra den myllrande släktkrönikan.

Dessutom har boken tidvis drag av äventyrsroman, inte minst det parti som skildrar Vivecas pappa Lars tid till sjöss. Han seglade Kap Horn runt två gånger på stora segelfartyg; inte bara en gång, vilket på den tiden krävdes för att få bära kaptensmössan.

– Det var nog inte någon dans på rosor att klänga uppe i masterna på 60 meters höjd då det stormade, regnade och var iskallt. Besättningen kunde vara tre månader utan kontakt med land och man hade ingen teknisk utrustning utan riskerade att stöta på isberg.

Samtidigt tänker Viveca att just de hårda förhållandena ombord och den misär han fick bevittna i andra länder gjorde att han själv blev human och ödmjuk.

Bäst på fisk

Tacknämligt tar också släktens och andra starka kvinnor sin rättmätiga plats i historiens gång.

Inte minst de kvinnliga arbetarna vid familjens sillfabrik Porkala Konserv skildras med stor respekt för sitt tunga och smutsiga värv som samtidigt var ett äkta mathantverk.

Arbetet med att parkera silltunnor och hålla fisken nedkyld i isblock från Parkdammen (Busträsket) samt att hiva ut det stinkande slaskvattnet var ett tungt karlgöra.

Som mest hade fabriken omkring 130 anställda, men med tiden trängde lågprisprodukter sig in på marknaden och år 1992 gjorde företaget konkurs. Då hade olika ledare förgäves försökt vända trenden efter Lars Strömstens pension 1985.

Efter konkursen säger en av de anställda, Solveig Holmberg, så här i tidningen Västra Nyland 29.10.1992:

"Våra produkter kunde inte konkurrera med de låga priserna. Men vi som vet hur riktig ansjovis skall se ut, skulle aldrig köpa så kallade Jansson-filéer".

Samhälleligt ansvar

Viveca säger att hennes pappa var en på sin tid närvarande ledare som även tog sitt samhälleliga ansvar.

Bland annat satt han med som sakkunnig i sjörätten i Hangö och Ekenäs, deltog som sakkunnig i frågor som gällde oljeutsläpp och i samband med sina stora affärer med Island blev han landets konsul.

– Överlag tycker jag att man bar ett större samhälleligt ansvar förr. Nu för tiden verkar den egna ekonomiska vinningen vara den enda moroten för många, funderar Viveca.

Från Porkala till Hangö - Viveca Strömsten sammanställde en bok om släktens historia

8:48

Som direktör tyckte han bland annat att man skulle belöna personalen i goda tider, så han införde också bonus för de anställda.

Lönen brukade han hämta direkt från banken och dela ut i kontanter.

– Jag har senare förstått att det berodde på att de anställda vill ha det så, alla hade inte ens ett bankkonto.

Avsked och återseende

Som bokens titel ger vid hand, delar sig handlingen mellan Porkala och Hangö udd.

Viveca är själv född och uppvuxen i Hangö och bakgrunden till att familjen hamnade i Hangö stavas förstås kriget och evakueringen av Porkalaområdets befolkning.

Boken berättar om hur Vivecas farföräldrar, Eskil och Gurli, tvingades överge Rembas då Porkalaområdet år 1944 arrenderades åt ryssarna.

År 1956 fick familjen återvända till sitt älskade hemman. Det var med blandade känslor de såg i vilket uruselt skick bostadshuset vid Bockfjärden var.

I boken återges tant Gurlis reaktion på det illaluktande huset:

"Arrendatorerna hade bland annat hållit getter och får på vinden. Man antog att tre familjer bott i huset".

Men med tiden började dock Hangö kännas som hemma.

– Hangöborna, som själva tidigare hade tvingats lämna Hangö, visste vad det innebar att bli hemlös. Det bidrog säkert till att de blev väl mottagna och kände sig välkomna, funderar Viveca Strömsten.

– Sedan var ju naturen också lika, närheten till havet gjorde att det var lätt att känna sig hemma här.

Trygg uppväxt

Sin egen uppväxt i staden beskriver hon som lycklig och sorglös.

– Jag och min bror Sam-Ole, “Ruffe”, växte mer eller mindre upp på tennisplanerna, säger Viveca.

Viveca var också ett framstående tennis-ess i sin ungdom som år 1968 knep FM-titeln i klassen för flickor under 14 år.

Om pappa Lasse inte kom så bra överens med sin far Eskil, så hade Viveca däremot ett bra förhållande till sin pappa.

Viveca Strömsten står med ena benet stadigt på klipporna vid Bockfjärden på släktens lotshemman i Porkala - och det andra på Hangös saltstänkta granit. I fjol gav hon ut boken “Rembas - Porakal - Hangö tur och retur. med undertiteln 300 år med släkten Strömsten på Rembas i Kyrkslätts skärgård.
Bildtext Ett porträtt av pappa Lasse hänger på väggen hos Viveca i Hangö.
Bild: Johanna Lindholm / Yle

Pappan uppmuntrade henne att göra sin grej men också värdet av hårt arbete, genom att låta henne arbeta på Porkala Konserv med olika uppgifter.

Han var också den som sade åt henne “att bli fast flygvärdinna, du ska inte bli här i Hangö och dö bort”.

Och så blev det. I dag, när Viveca återvänt till sitt föräldrahem, minns hon både pappa Lasse och mamma Hjördis med värme.

– Min mamma kompletterade min far väl och stod för trygghet och trivsel.

Trots att hon fortfarande älskar staden är hon inte helt okritisk till utvecklingen med allt fler fritidsbostäder.

– Redan min far sa att det är bra att det kommer helsingforsare som har råd att hålla villorna i skick. Men samtidigt tycker jag att man kanske börjar stycka de stora tomterna och bebygga dem för tätt i vår fina stadsnationalpark.

8.2.2022 kl 7.00 Årtalet för evakueringen av Porkalaområdet korrigerades till 1944.

Diskussion om artikeln