TV: Det som göms i snö, andra säsongen – Robert Gustafsson och Samuel Fröler kastar sig in i brutal brottshärva med iskall skärpa
Brutalare, men med mera hopp - så kunde man sammanfatta det andra mötet med polisen Peter Wendel (Robert Gustafsson) och hans medarbetare på avdelningen för kalla fall.
Hösten 2018 drog Det som göms i snö in som en frisk fläkt över den genre vi kommit att känna som “nordic noir”.
Istället för att satsa allt krut på sargade (kvinno)kroppar, snabba ryck och plötsliga chockeffekter lyckades serieskaparna vända många klichéer till sin fördel.
Hit hörde den gråvita färgskala som gick ton i ton med berättelsen om en emotionellt sargad polis som leder ett udda team i arbetet med så kallade “kalla fall” - kriminalfall som förblivit olösta.
I media fick serien tidigt mycket uppmärksamhet tack vare en rad kända namn. Kriminologen Leif G.W. Persson stod för idén, Robert Gustafsson spelade huvudrollen och intrigen var inspirerad av fallet Thomas Quick (Sture Bergwall) - mannen som på 1990-talet dömdes för en rad mord som han sedermera frikändes från.
Oberoende av vad man anser om kopplingen mellan verklighet och fiktion kommer man inte ifrån att resultatet var en sällsynt snyggt paketerad, stramt hållen och välspelad helhet.
Vilket resulterat i att ribban placeras högt inför säsong två. En säsong där Kristian Petri - senast aktuell med dokumentären Världens vackraste pojke - övertagit registolen efter Kjell Åke Andersson.
Det förflutna gör sig påmint
När vi återser Peter Wendel (Robert Gustafsson) och hans kolleger har det förflutit ett halvt år sedan teamet avslöjade en stor rättsskandal.
Men istället för att hyllas som hjältar får kalla fall - gruppen höra kalla fakta om hur dyra de är i drift, vilket i förlängningen innebär att de förvisas från sitt tidigare kontor till polishusets övergivna squashhall.
En illaluktande och mörk håla som gjord för att sitta och älta gångna brott och synder. Både egna och andras.
Peter grubblar över sin brors självmord, Caijsa (Louise Peterhoff) är besatt av mordet på en ung kvinna och Jorma (Christoffer Wagelin) försöker förtvivlat byta bransch. Det är egentligen bara Barbro (Ia Langhammer) som orkar hålla humöret uppe i en situation där alla drar åt olika håll.
Men när en kollega hittas brutalt mördad börjar de mest oväntade spår plötsligt korsa varandra och det förflutna tränger långsamt in i nuet.
Vad innebär det att den mördade intresserat sig för samma fall som Peter?
Hur skall det gå för den unga flicka (Inez Dahl Torhaug) som i panik ringer kvinnojouren?
Och vad vill den äldre polischefen (Samuel Fröler) som plötsligt gör entré?
Brutalare - men hoppfullare
Det är från första stund uppenbart att manusförfattarna Hans Jörnlind och Aaron Levander valt att slå in på ett mera skoningslöst och brutalt spår denna gång.
När det gäller brottsbilden berövas man snabbt alla illusioner om klara gränser mellan vem som är god och vem som är ond. Här drivs alla av egna intressen och många har klämt in flera skelett i den mentala garderoben.
Den del av intrigen som kretsar kring prostitution och utpressning innehåller scener och element som är direkt smärtsamma att ta del av - och ändå är det omöjligt att sluta titta.
Detta eftersom samtliga rollgestalter ständigt pockar på uppmärksamhet. Genom att vara ömsom stötande eller stöttande, störande eller rörande.
Ia Langhammers underbara Barbro tillåts ta mera plats och Gustafsson får i allt högre grad ta ut svängarna kring Peter. Denna vresigt envisa och introverta polis som verkar ha noll koll på poängen med att dra en gräns mellan privatliv och yrkesroll.
Och så har vi Samuel Fröler. En skådespelare som ofta valt roller som bryter mot den image han i tiderna etablerade som sympatiskt väderbiten skärgårdsdoktor. I hans händer blir polischefen Ludvig Larsson en gestalt man sent skall glömma.
Framtiden?
Så varför bänka sig inför ännu en tämligen dyster noirstory som denna gång spelar med både sargade kvinnokroppar och tungsinta manliga själar?
Tja, om inte för den snygga paketeringen och de färgstarka rolltolkningarna så för det faktum att den faktiskt erbjuder en strimma hopp.
Här finns gåtor som besvaras, intrigstigar som leder fram till lyckliga slut och cirklar som sluts.
I slutskedet är det uppenbart att persongalleriet står öppet för nya besök och personligen köper jag gärna biljett till ännu en rundvandring. Frågan är hur man fortsätter när alla frågor fått ett svar?
