Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Norrena & Frantz: "Att säga till min partner att jag fått cancer var mitt livs jobbigaste samtal"

Sorgsen man lutar sig mot ett bord, en kvinna håller handen på hans axel
Bild: WAVEBREAKMEDIA

Att göra slut, att ge sparken till en anställd, att komma med riktigt ledsamma nyheter - det finns flera nivåer av jobbiga samtal.

Men det fanns också flera gemensamma nämnare som vi lade märke till då vi gick igenom veckans brevskörd till Relationspodden Norrena & Frantz.

Vare sig det gäller att ge en person ett dödsbud eller att berätta för en vän att hen har dålig andedräkt är det en fördel om man hunnit tänka igenom det man vill ha sagt på förhand.

Alltid finns inte möjligheten, men att göra en slags mentalt manuskript inför samtalet kan vara en bra idé.

Likaså lönar det sig att välja plats och tidpunkt med viss eftertanke. I de flesta fall är det bäst men en trygg och avskild plats, där man inte behöver bry sig om att någon bevittnar reaktionen.

Många av er som skrev till oss intygar också att klarspråk är det mest skonsamma i längden. Att försöka försköna och bädda in det jobbiga gör mera skada än nytta.

Och en glädjande insikt: många av er som skrev beskriver samtal som ni spänt er för länge, men då ni väl tog tjuren vid hornen och sade det som behövde sägas blev allting bättre.

I podden blir det den här veckan en del tips kring hur man ger sig in i ett jobbigt samtal. Några av breven publicerar vi här.

"Efter dödsbudet till barnen känns inga samtal jobbiga" - Spela upp på Arenan

Nu tar vi en paus, pappa

Jag satt i tåget på väg till skolan och pappa ringde mig. Jag hade i flera månader förberett mig på det jag ville säga honom, men tidpunkten för snacket blev inte helt optimal.

Det slutade med att jag skrek i telefonen (på ett morgontåg) om hur allt alltid handlar om honom, hur han betett sig våldsamt både psykiskt och fysiskt, hur jag inte behöver sådant i mitt liv.

Min kompis stod bredvid och hyschade mig.

Pappa började gråta och försökte manipulera mig i telefonen, och då sade jag det till sist: ta inte kontakt med mig, nu tar vi en paus.

Sedan slog jag på luren.

Konflikträdd egentligen, 20

Arg ung kvinna
Bildtext Nu räcker det pappa!
Bild: DEAN DROBOT

Mitt utbrott gjorde vår relation bättre

Min mamma har alltid haft tusen järn i elden och vi barn har flera gånger hamnat i skymundan.

När jag var i 18-årsåldern kritiserade jag henne för att hon inte stöttat mig, inte funnits där för mig när jag behövt och inte gett mig den värme, med kramar och välmenande ord som jag behövt.

Det var mycket ilska som hade byggts upp under årens lopp som jag bara ropade ut åt henne, vilket fick oss båda att gråta av förtvivlan till slut.

Men någonting förändrades efter mitt utbrott. Jag har nu accepterat den här delen av min tonårstid och förlåtit henne.

Idag har jag och mamma en jättefin relation.

Den förlåtande dottern, 27

Telefonsamtalet som gjorde mig tio kilo lättare

Faktum är att det tog mig 5-10 år att förbereda mig mentalt för denna livsomvälvande diskussion.

Det var den dagen då jag ringde till min mamma och berättade att jag var homosexuell.

I slutändan visade det sig att jag hade oroat mig i onödan, men vägen dit var otroligt påfrestande.

Jag kände mig flera ton lättare efter det telefonsamtalet.

Pampas forever 32 år

Leedne ung man i grön skjorta
Bildtext Jag gjorde det! Jag vågade!
Bild: ELENA ELISSEEVA

Min partner sköter informationsgången kring min cancer

Mitt jobbigaste samtal var att berätta för nära och kära att jag hade fått en cancerdiagnos. Allra jobbigast var det att berätta för min partner på kvällen när vi åt middag. Hade hållit saken för mig själv tills vi hade en lugn stund.

Att sedan ringa mina föräldrar, som är frånskilda och berätta hela storyn för andra och tredje gången var också jobbigt.

Det som kändes svårast var att jag inte hade svar på deras frågor: vad kommer att hända nu? Operation? Cellgiftsbehandling?

Senare fick all information gå via min partner. Hen gjorde en whatsapp-grupp med alla som behövde få infon, och skrev alla uppdateringar i gruppen.

Det kändes skönt att hen tog på sig det ansvaret.

I’m a survivor 30

Jag vågar inte göra slut, det känns för jobbigt

Jag och min sambo började ha problem för tre år sedan och pandemiläget har ytterligare försämrat saken.

Förra våren var vi på gränsen att göra slut och jag önskar att vi har gjort det då. I stället bestämde vi oss för att satsa på vår kärlek och försöka klara upp problemen.

Men medan vi kämpade slutade jag älska honom helt och hållet. Han tycks däremot ha klarat detta bättre än jag och verkar vara lycklig.

Jag spelar lycklig i hoppet om att det bara är en fas och att jag kanske får mina känslor tillbaka någon gång.

Varje månad ger jag mig ännu en chans att antingen bli kär i honom eller bli av med honom, men det bara dröjer och dröjer.

Det blir inte bättre och jag vågar inte att ta detta jobbiga samtal.

Vågar inte, 36

Blond kvinna lutar hakan i handen och ser fundersam ut
Bildtext Kanske jag blir kär igen om jag sitter här och väntar tillräckligt länge?
Bild: Aleksandr Davydov

Efter dödbudet till barnen känns inga samtal svåra

Det var en sommarkväll 1989. Min son kom glad hem från sin fotbollsmatch, dom hade vunnit 2-1.

Grattis, vad bra, sa jag men måste sedan fortsätta: Vi har ingen pappa mer, för han är död.

Jag hade just fått samtal från sjukhuset, att min man dött under operationen efter ett olycksfall. Det fanns ingen tid att försköna saken, så jag sa som det var. Barnen var 11 och 8 år.

Efter det har inga samtal känts riktigt svåra eller problematiska.

Mommo, 65