Film: Nightmare Alley – häftig kraftmätning mellan Bradley Cooper och Cate Blanchett i psykologiskt noirdrama
Var går gränsen mellan tröst och manipulation? Vad gör en människa sårbar och när blir hon farlig? Många frågor snurrar runt i Guillermo del Toros visuella karusell.
En man släpar ett otympligt bylte mot ett hål i ett gammalt trägolv. Han är svettig och trött, men stretar envist vidare.
När han är klar stryker han eld på en tändsticka och kastar ner den i hålet. Nu är allting över - nu kan vad som helst hända.
Så inleds berättelsen om Stanton Carlisle (Bradley Cooper). En ensam man med många hemligheter och få illusioner. En man som sedan han tänt eld på det förflutna resolut tar tåget mot en osäker framtid.
Eftersom arbetslösheten är stor i 1940-talets USA griper Stan girigt chansen att jobba som hantlangare vid en skamfilad cirkus han råkar passera.
Cirkusen ifråga leds av en cynisk direktör (Willlem Dafoe) och dess största begivenhet är en man som sägs vara en korsning mellan människa och vilddjur.
Bland de udda artisterna fäster sig Stan genast vid den klärvoajanta spådamen Zeena (Toni Collette) och hennes försupne man Pete (David Strathairn). Han fascineras av duons effektiva spel med publikens längtan efter dimensioner bortom det påtagliga.
Varför inte driva den leken ett steg längre?
En visuell dröm
Guillermo del Toro är känd för att skapa fantastiska världar - från Pan's Labyrinth (2006) till Oscarvinnaren The Shape of Water (2018) - och Nightmare Alley är inget undantag.
Det här är en film där varje färg är snäppet intensivare än normalt, varje bildvinkel exakt skuren och varje skugga ett levande väsen.
Det må vara något av en kliché att spela ut människans inre vilsenhet mot bakgrunden av ett nöjesfält, men när det fungerar är det bara att tacka och ta emot.
Och Guillermo del Toro gör verkligen det mesta av mörka rum med trånga gångar, hotfulla drakkäftar och allseende ögon. Och av en makaber samling djur och foster inklämda i glasburkar av varierande storlek.
Allt andas både lockelse och fara. Vill du faktiskt veta allt om din framtid? Är du säker på att du vill återse ditt förflutna?
Förväntningar flammar upp med plötslig intensitet, men det är skrämmande lätt att bränna sig på dem.
Och eldsymboliken - den löper sprakande genom hela berättelsen. Elden som både renar och förgör.
Bildsidan är med andra ord oerhört snyggt planerad. Frågan är bara om inte formspråket tagit överhanden och gjort att själva innehållet ibland känns lite tunt och övertydligt. Speciellt när helheten tänjs ut till två och en halv timme.
Stjärnornas cirkuskonster
Innehållsmässigt är Nightmare Alley ganska långt en studie i en människa som fastnat i gränslandet mellan sin fria vilja och ett deterministiskt kretslopp.
Gång på gång får Stan chansen att yppa sanningen för de människor vars sorg, skuld och längtan han profiterat på. Men gång efter annan hittar han nya bevekelsegrunder för att driva spelet vidare.
Det hjälper inte att unga Molly (Rooney Mara) bönar och ber. Eller att gamle Pete varnar och förmanar.
Lusten att överträffa den egna listen växer sig bara starkare. Tills han möter psykologen Lilith Ritter (Cate Blanchett) - en kvinna som förmår analysera även den som manipulerar.
I det här skedet lägger filmen i en ny växel, ökar både insatserna och tempot. På gott och på ont. Det psykologiska dramat ger plötsligt vika för mera actionspäckade lösningar och rena gangstermetoder.
Det hindrar ändå inte Blanchett från att vara strålande i rollen som en klassisk femme fatale. Utrustad med en blick som lever ett helt eget liv och en röst som förför och förgör i samma andetag.
Hon lyfter även Bradley Cooper till ytterligare en ny nivå, vilket gör att man kan ha överseende med att han inledningsvis känns på tok för gammal för rollen som Stan. Däremot är det uppenbart att just den versionen av Stan platsat utmärkt som en yngre Indiana Jones. Det är liksom något speciellt med det där väderbitna ansiktet under den bredbrättade hatten.