Envis träningsnarkoman och osannolik OS-idrottare – Remi Lindholm tog den långa vägen till Peking: "Tror inte det handlar om tur"

Skam den som ger sig. Remi Lindholms resa från Pernå till Peking är en berättelse om målmedvetenhet, självtillit och familjegemenskap. OS-drömmen har blivit verklighet efter tusentals timmar av träning och med hjälp av stöd från nära och kära.

Remi Lindholm är en av de mer osannolika idrottarna i Finlands OS-trupp. Han har visserligen redan i flera år varit en längdskidåkare av god nationell klass, men avståndet till världseliten har känts stort. Fram till genombrottet i vinter. En vinter som resulterat i de första världscuppoängen, Tour de Ski-debut och en plats i det blåvita OS-laget.

– Hela resan känns otrolig. 99,9 procent av idrottarna tar sig inte till OS. Jag skulle säga att 99,9 procent inte tränar så hårt som jag. Jag tror inte det handlar om tur, säger Remi Lindholm till Yle Sporten.

Viljestyrkan visade sig tidigt

Remi Lindholms start på livet var dramatisk. Hans föräldrar, Glenn och Johanna Lindholm, hade fått ett skräckbesked då Johanna var gravid hösten 1997.

Glenn hade drabbats av cancer. Han opererades för hjärntumör i praktiken samtidigt som Remi föddes.

– Jag kommer ihåg att jag i tankarna planerade Glenns begravning och lutade mig mot Remi och frågade honom: Hur ska vi orka? Han svarade genom att andas djupt och jag tänkte: Okej, vi tar ett andetag i gången. Det var Remis svar på min fråga då han var en vecka gammal. Det fick mig att inse att det gällde att kämpa på, säger Johanna Lindholm 24 år senare.

Glenn opererades flera gånger till och återhämtade sig till fullo. Oron förbyttes i familjelycka.

Glenn och Johanna insåg snabbt att deras förstfödda var snäll och lydig men han hade också en oerhört stark vilja. Remi följde regler om de föll honom i smaken. Protesterna duggade tätt och hans favoritfras var: ”Ändå!”

Den starka viljan är en av, om inte den största orsaken, till att han kvalificerat sig för de olympiska spelen.

– Jag har alltid haft inställningen att jag ska gå så långt som möjligt, men ibland har det varit tunga tider. Då har det bara gällt att träna vidare och inte ge upp. Jag har alltid vetat att jag kan bli bra, säger han och poängterar att han ännu inte anser sig vara en bra skidåkare.

Föräldrarnas exempel inspirerar

Grunden lades redan under barndomen i Pernå. Han vistades nästan all ledig tid utomhus med sin ett år yngre bror Kevin. De lugna stunderna var lätträknade.

Idrotten kom in i bilden i ett tidigt skede. Han deltog i sina första skidtävlingar redan i dagisåldern och grenspektret var brett under hela barndomen – utöver längdskidåkningen sysslade han med friidrott, fotboll och innebandy.

Föräldrarnas betydelse kan inte överskattas i sammanhanget. Johanna Lindholm (född Ahlstrand) vann stafettguld i JVM i längdskidåkning 1992 och Glenn hörde till den nationella eliten i många år.

– Jag har alltid sett upp till dem. Det har hört till vardagen i vår familj att röra på sig. Året runt, varje veckoslut så reste vi runt på olika tävlingar. Hela familjen åkte med. Var de än var. I löp- och skidtävlingar ställde jag, Kevin och mamma upp och i fotboll jag och Kevin.

Så småningom började också de yngre syskonen Mette, Isac och Kent hänga med på tränings- och tävlingsresorna.

– Remi var med på en träningsresa i Kiruna då han var ett och ett halvt år. Vi såg det inte som ett hinder utan det var självklart att han och hans syskon var med på allt som vi gjorde. Familjen har varit en modell och senare ett stöd, säger Johanna Lindholm.

Framgångarna duggade tätt för Remi Lindholm i junioråren. Både i skidåkning och friidrott. Trots sju FM-medaljer i friidrott var det slutliga grenvalet alltid självklart. Längdskidåkningen stod närmast hjärtat.

– Jag har sprungit och springer fortfarande mycket. Det har alltid bara varit en träningsmetod. Jag uppskattar att jag skulle klara av att springa 10 000 meter på under en halvtimme om jag skulle satsa ett år bara på löpträning.

Från svenskspråkig by till purfinsk miljö

Efter högstadiet stod han vid ett vägskäl. Pernå och östra Nyland erbjöd inte längre tillräckligt bra förhållanden eller träningssällskap.

Han valde att flytta till Vuokatti. De ypperliga förutsättningarna lockade trots att flytten innebar att skol- och vardagsspråket blev finska.

– Det kom mycket annat nytt in i livet också. Jag var tvungen att köpa mat från butiken, ta hand om mig själv, cykla till skolan sju kilometer och förstås träna.

Johanna och Glenn Lindholm flyttade själv i samma ålder från Lovisa respektive Pernå till idrottsgymnasiet i Vörå, så de hade stor förståelse för Remis beslut.

Det enda som oroade var sonens tankspriddhet. Otaliga gånger hade familjen fått vänta på honom vid avfärder då han hade tappat bort än den ena och än den andra persedeln.

– Då jag tittar på hans tävlingar kan jag inte slappna av förrän han har startat. Jag oroar mig för att han slarvat bort sina skidor, stavar eller nummerlapp, säger Johanna Lindholm.

Under de tyngsta träningsperioderna är det ganska mycket att stå ut med. Maten har alltid varit serverad då jag kommer hem.

― Remi Lindholm

Det heter ju att bakom varje framgångsrik man står en kvinna och det stämmer också i Remi Lindholms fall. Först var det hans mamma som såg till att vardagen rullade på – numera är det flickvännen Katariina som tagit över rollen. Remi och Katariina träffades i Vuokatti och har hållit ihop i åtta år.

– Hon har skött om mig och orkat med mig då jag varit som tröttast. Under de tyngsta träningsperioderna är det ganska mycket att stå ut med. Maten har alltid varit serverad då jag kommer hem, säger han och får medhåll av mamma Johanna.

– Katariina har fått ta över min roll. När jag hälsar på hör jag honom ropa: Katariina, var är min pulsklocka? Precis som han höll på med mig, säger hon och skrattar.

Tar för sig på sociala medier

Det tog inte lång tid för Remi Lindholm att göra namn om sig i Vuokatti. Hans nuvarande tränare, Santeri Erola, minns fortfarande sitt första möte med honom.

Erola, som är fyra år äldre än Lindholm, utförde vid tiden sin värnplikt vid idrottskompaniet vid brigaden i Kajanaland och deltog i en löpträning tillsammans med eleverna i idrottsgymnasiet.

– Året var 2014 och jag ville visa för de yngre vad jag går för, så jag gjorde ett ryck. Det var bara en liten pojke som klarade av att hänga med. Alla andra blev långt bakom. Under löppasset frågade jag av honom vem han är, men han vågade inte svara, berättar Erola.

Efteråt fick han höra av sin tränare att pojken hette Remi Lindholm.

– Jag var oerhört imponerad. Det var omöjligt att skaka av honom under löprundan.

Erola skulle senare märka att tonårsblygheten bara var en tillfällighet. Numera bjuder Lindholm på sig själv både i intervjuer och på sociala medier.

– Jag har alltid varit ganska öppen av mig. Mina vänner vet nog att jag inte fejkar, säger han.

Johanna Lindholm är stolt över att sonen vågar säga sin åsikt. Det visade han med eftertryck i början av januari då han kritiserade landslagsledningen. Han uppskattade inte beslutet att han skulle ge ytterligare formbesked för att vika sig en plats i OS-truppen.

– Då jag vann JVM-guld 1992 stod det i tidningen att jag är minst och mest tystlåten men stenhård i spåret. Jag var inte den som förde fram mina åsikter så starkt, så jag är glad att Remi använder sin yttrandefrihet. Man behöver inte gå där ribban är lägst och ha samma åsikt som alla andra, säger hon.

Belöning för allt slit

Remi Lindholm har inte heller gått där ribban är lägst i sin träning. Han har tränat som ett djur i flera år.

Personliga tränaren Santeri Erolas roll har ofta varit att dra i tyglarna.

– Hans arbetsmoral är oerhörd. Via den har han blivit en bra uthållighetsidrottare. Han har många egenskaper som kan utvecklas men han vill hela tiden träna mer och träna hårdare, säger han.

Det hårda jobbet har gett utdelning i vinter. För ett år sedan i världscupdebuten i Lahtis konstaterade han att åkarna i täten "ville döda varandra" i skitahlontävlingen. Han placerade sig på 48:e plats, fem och en halv minut bakom vinnaren.

Tio månader senare tog han sina första världscuppoäng i och med 26:e platsen på 15 kilometer klassiskt i Ruka. Differensen till ettan hade krympt till en och halv minut. Resultatet var en överraskning för honom själv, för hans mamma och för tränaren.

– Jag visste att han hade utvecklats under träningssäsongen, men jag hade inte förväntat mig så där bra resultat, säger Erola.

Succén i Ruka var ingen engångsföreteelse. Han var på världscuppoäng också i jaktstarten i Ruka och i tävlingarna i Lillehammer, Davos och Val di Fiemme. Den sviten av fina resultat gav honom till slut en plats i OS-truppen.

OS-förhållandena låter lovande

Remi Lindholm blir den tredje finlandssvenska skidåkaren efter Eva Hög och Matias Strandvall att delta i ett OS. Landslagsledningen har redan lovat honom en plats i skiathlonloppet – herrarnas öppningsdistans söndagen den 6 februari.

– För tillfället satsar jag främst på skiathlontävlingen. Efter det nollar jag läget. I världscupen har jag som bäst varit på 20:e plats så något i den stilen är möjligt också i OS, funderar han.

Santeri Erola har stort förtroende för sin adept. Lindholm har tidigare varit bättre på fri teknik än klassisk men skillnaden är numera hårfin, vilket bådar gott inför OS-premiären.

Signalerna från landslagets höghöjdsläger i Italien är hoppingivande. Han har lyckats hänga med i Iivo Niskanens tempo under de tuffaste träningspassen.

Dessutom borde de torra och bistra förhållandena på OS-orten Zhangjiakou falla honom i smaken.

– Remi har gjort bra lopp i kalla och sträva förhållanden. OS-banornas uppförsbackar är långa men inte extremt branta. Det passar honom, säger Erola.

Utöver skiathlontävlingen är Remi Lindholm också aktuell för 15 kilometer klassiskt och femmilen. Det är inte alls omöjligt att han också är en av åkarna i det finländska stafettlaget.