Grönroos garage rangordnar punklegenden Ebba Gröns skivor från den sämsta till den bästa!
Ebba Grön var Sveriges Pelle Miljoona eller The Clash. Ett band med både talang och ett budskap. Men var allting sååå bra, om vi med kritiska öron lyssnar igenom deras skivor?
Bra fråga. Skulle jag ha läsglasögon så skulle jag nu lägga dem på näsan med en dramatisk gest och vässa min pekpinne.
Här hittar du Lasses rangordning av Björks plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Black Sabbaths plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av ABBA:s plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Nirvanas plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Iron Maidens plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Metallicas plattor!
Här hittar du Grönroos Garage!
Tyst för fan (Ekon från Ebba Grön) (tributskiva 2013)
Eftersom det inte är Ebba Gröns egna originalversioner på den här tributskivan så ska jag fatta mig, heh, kort.
Få tributskivor erbjuder kul lyssning för andra än de som medverkar på dem. En lyckad tributskiva var t.ex. skivan Nationalsånger som var en inkörsport för mig till bandet Nationalteatern.
Den här Ebba Grön-tributen är en axelryckning. De enda bekanta namnen jag sett förut är Looptroop Rockers och Honningbarna. Det finns inte en enda (för undertecknad) “känd” artist på skivan, vilket är konstigt för det torde finnas en och annan stjärna i Sverige som diggat Ebba Grön.
Noonie Baos elektrolätta popversion av Ung & kåt är mycket bra som öppning men sedan blir det spretigt.
Vad ska du bli? är en regelrätt hiphop-våldtäkt av någon för mig Nevehööd storhet och här tappar man smaken. Riktigt uselt, geistlöst och dåligt producerat.
Alina Devecerski gör ett tappert försök att förstöra 800°C med industrialsound men lyckas bara delvis.
En fotnot:
Jag minns hårdrockskryssningen “Metallbåten” år 2006: två överförfriskade svenska tjejer sjunger 800°C tillsammans. De är packade och lyckliga och deras glädje över Ebba Grön-låten har etsat sig fast på min näthinna.
I ett nötskal kan jag säga att det funkar som bäst när kvinnor sjunger Ebba Grön här, men det mesta på den här tributskivan är Scheisse.
Live (1998)
Liveskivor antingen har Det eller så har de inte Det. Ebba Gröns liveskiva har inte Det. Dead Kennedys har inte heller Det.
Det är lätt att banda in ett gig eller välja de bästa stunderna från otaliga liveinspelningar.
Stämningen var säkert på topp och folk gick troligtvis hem för att antingen knulla eller bilda ett eget band, men på skiva låter det platt.
Varför blir vissa skivor så här? Det är väl så att man måste peta och fixa och accentuera och lägga till och ta bort de där små grejerna som inte märks på en högljudd konsert men som blir uppenbara i stereon och hörlurarna.
En bra liveskiva innehåller något avvikande från studioversionerna, mellansnacket är viktigt och förlängda versioner, överraskningar och till och med i vissa fall trum- och gitarrsolon gör att liveskivan får “Det”.
Stämningen var säkert på topp och folk gick troligtvis hem för att antingen knulla eller bilda ett eget band, men på skiva låter det platt.
― Lasse Grönroos
Då kan du föreställa dig själv där framför scenkanten med någons svettiga armbåge i ditt fejs medan du skrålar falskt med litet fel ord i allsången.
Ramones It´s Alive är den kanske perfekta liveskivan som överträffar studioalbumen i intensitet och energi.
Att publiken inte hörs på Ebba Gröns liveskiva får mig att tvivla på att den ens är inspelad live. Är det en streamad konsert före sin tid? Det låter håsigt, tunnt och diskantigt. Har de bara klippt in publikljud mellan låtarna?
Att det låter andfått är i och för sig bara en komplimang här, det ger livekänsla. Men jag vill höra en glad och upprymd publik också. Mellan låtarna hörs litet dåligt inspelat jubel.
Ljudbilden är dålig och jag får mest en känsla av dammighet.
Hat & blod och Staten & kapitalet öser på med attityd och det är inget fel på framförandet överlag.
Jag vet inte i hur stora lokaler de uppträdde men det låter som ganska små ställen där man inte haft världens bästa inspelningsutrustning till hands heller.
En blixtsnabb tolkning av Rock and roll music (Chuck Berry) och tråkiga avslutande Born to be wild (Steppenwolf) kan intressera någon som vill höra bandet på engelska.
Jag lyssnar nästan aldrig på den här skivan och får mycket mer ut av studioalbumens versioner.
Ebba Grön (1982)
Ojdå. Någonting har hänt här sedan de två första skivorna. Liksom för The Clash tog det två album innan de skapade en ny grej på tredje plattan London calling.
Flyktsoda som inleder skivan har ett fräscht poprock-sound. Det kunde vara en låt av Gyllene Tider om vi bytte ut Thåströms hesa punksång mot Per Gessles “sätt dig på mitt ansikte”-sängkammarsång.
Soundet och saxofonen är kanske bättre än själva låten, men den får ändå klart godkänt. Det låter bra och känns bra.
De följande låtarna kliver ännu längre bort från debutens rena punkframtoning. VI är inne på väldigt radiovänlig melodipunk.
Stry Terrarie från bandet Kriminella gitarrer anlitades för att spela orgel på albumet.
Skivans stora brist är inte det snällare och tidsenliga soundet utan bristen på riktigt bra melodier. Få låtar sticker ut och de flesta går in genom ena örat och ut genom det andra.
Det känns som urvattnade versioner av succélåtarna från de första två skivorna. Det krävs åtminstone mer av lyssnaren för att komma in i den här.
Om du inte tycker om skränig punk är det här din Ebba Grön-skiva.
Likväl är låtmaterialet bättre än månget annat rockbands alster vid den här tiden. Så Ebba Grön är inte en dålig skiva, trots den fantasilösa skivtiteln.
Stopp! är riktigt skön och Die Mauer är en smärre klassiker, men inte helt min tekopp.
Het choklad är rent undermålig. Zzzz.
Handgranat … ge sig totalt borde inte heller ha lämnat skrivbordslådan.
Ebba Grön var i kris när den här skivan gjordes. Thåström och Fjodor hade “musikaliska meningsskiljaktigheter”som man säger och året därpå vara sagan slut.
Om du inte tycker om skränig punk är det här din Ebba Grön-skiva
― Lasse Grönroos om Ebba Gröns sista skiva
I slutskedet bildade Thåström, Gurra och Stry sidoprojektet Rymdimperiet som blev ett heltidsband efter att Ebba Grön lämnade in sin avskedsansökan i form av ett pressmeddelande till TT i februari 1983. Fjodor satt i fängelse.
Rymdimperiet bytte hastigt namn till Imperiet och rönte stor framgång med mer synthorienterad rock.
Thåström testade också på att sjunga på engelska i bandet Peace, love and pitbulls, men är mest känd idag som svenska punkens äldre statsman som svenskspråkig soloartist.
We´re only in it for the drugs (1979)
Ebba Gröns första singel hette Antirock och den släpptes den 21 april 1978. Singeln innehöll låtarna Profit samt Ung & sänkt.
Låt oss stanna upp en stund och rynka pannan litet.
Se så, lägg undan telefonen.
Bra.
Vad hände 1978 ute i stora världen?
I januari 1978 hade Sex Pistols spelat sitt sista gig på Winterland Ballroom i San Francisco. Blues Brothers gjorde sitt första framträdande på Saturday Night Live i mars.
I mars toppades också festivalen California Jam II i USA av Ted Nugent, Aerosmith, Santana, Heart m.fl. inför 300.000 människor.
I november anlände Led Zeppelin till Stockholm för att banda in skivan In through the outdoor i ABBA:s studio.
Det var stora grejer på gång men det hade bubblat under ytan redan i några år i både London och New York..
De uppenbara måltavlorna för de arbetslösa och utstötta ungdomarna var Storbritanniens högerkonservativa statsminister Margaret Thatcher och förstås drottning Elisabeth II.
Jag pogor, sticker en säkerhetsnål genom min plånbok och sänker i extas min kravatt ner i pappersstrimlaren på kontoret!
― Lasse Grönroos
I Storbritannien var punken alltså ännu vid god vigör: The Clash, X-Ray Specs, Buzzcocks och Wire skapade någonting nytt i askhögen efter Pistols.
I USA rörde Devo, Pere Ubu, Ramones med fler om i soppan medan band som Kiss och Fleetwood Mac fyllde arenorna. Redan namnet Dead Kennedys fick såväl amerikanska liberaler som konservativa att se rött.
I Finland hade man inte bara svartvit teve hemma; hela landet gick i svartvitt med enstaka beige färgklickar på tanternas och farbrödernas sovjetinspirerade ludiskuffor.
Ebba Grön bildades i december 1977 i Rågsved utanför Stockholm av trion Joakim Thåström (sång & gitarr), Gunnar Ljungstedt (trummor) samt Lennart Eriksson (bas).
Smeknamnen “Thåström”,“Gurra” och “Fjodor” lät förstås coolare. Eller “Pimme” i Thåströms fall.
I tre dagar hette de “The Haters” innan de tog namnet Ebba Grön efter en hemlig poliskod som hade att göra med en operation för att fånga den tyska terroristen Norbert Kröcher.
Thåström skrev låten The Haters för soloskivan Skebokvarnsv. 209 år 2005 där han nostalgiserar treackordsmagin från sin ungdom.
Kajsa Grytt i bandet Tant Strul berättar i podden “Ebba Grön och svensk punk” att musikstilen började där i förorten på egen hand oberoende av vad som skedde i London.
När de svenska ungdomarna redan grundat band som “Urin “ och “Delirium” så läste de i tidningen att det fanns en punkscen i London också. Det fanns en beställning på punk och tiden var inne.
I Finland spelade Briard in vår första punklåt I really hate ya med en viss 14-årig Antti Hulkko aka Andy McCoy på gitarr.
Samma år bildade Pelle Miljoona sitt första band men Ylöjärvi-bandet Eppu Normaali klår faktiskt både Ebba Grön och Pelle Miljoona, för de grundades redan 1976, samma år som The Clash.
Det bubblade under ytan överallt och hade börjat koka, som Kajsa Grytt säger.
Till saken...
Men nu blev det igen en tråkig historielektion. Vi skulle tala om Ebba Gröns debutalbum We´re only in it for the drugs som släpptes 1979. Vi börjar med titelspåret (No. 1-versionen)
“Ingen jävel har brytt sig om oss” rimmar på “knarka, supa och slåss”. Killarna är uttråkade på “de döda sovstäderna”.
Jag har inte varit i Rågsved och har inga planer på att resa dit heller, men jag kan tänka mig att det påminner om Nordsjö i östra Helsingfors där jag själv växte upp på åttiotalet.
Ebba Grön har mycket energi, Thåström spottar och fräser fram lyriken. Rätta mig om jag har fel men “dagens ungdom” är trots allt inte riktigt likadan som sjuttiotalets ungdomar var.
Det där med att “supa och slåss” lär inte vara lika coolt idag som det var i det förhistoriska sjuttiotalet då punken föddes.
Det är åtminstone vad jag säger åt kidsen som knuffar mig i rulltrappan på järnvägsstationen.
Det här är en livskraftig, genomarbetad debutskiva av ett band som ville och kunde
― Lasse Grönroos
Totalvägra är rapp och rakt på sak. Soundet är rent och attityden käck. Alla deras låtar är genuint melodiska och trallvänliga.
“Jag hatar söndagar, dom ger mej faktiskt inte ett skit”, klagar Thåström.
Bunten börjar vibrera av rytmerna. Jag pogor, sticker en säkerhetsnål genom min plånbok och sänker i extas min kravatt ner i pappersstrimlaren på kontoret!
Det här är en livskraftig, genomarbetad debutskiva av ett band som ville och kunde. Ett gediget hantverk format av snor och svett. En kruka med taggiga kanter som man blir smutsig om fingrarna av.
Ebba Grön var politiska och hade ett samhälleligt budskap. Men de var inte lika politiska som säg, Dead Kennedys, Discharge eller Crass. Det handlar mera om hur uttråkade de själva är och hur folkhemmet har en unken lukt i all sin bekvämlighet.
Naturligtvis låter det hela en aning barnsligt nu när man inte är tonåring längre.
Okej, alla låtar är inte helt guld. Sno från dom rika är repetitiv på ett litet trist vis och gitarrsolot svajigt. Men inte är det dåligt för det. Flyger är en bagatell.
Ska vi hitta några nackdelar så ligger det kanske i produktionen. Jag byter en sväng till Sex Pistols Pretty vacant. Jag hör genast ett mycket fylligare sound på trummorna och gitarren är mycket mer elak. För att inte tala om Johnny Rottens giftiga sång.
Då jag svänger tillbaka till Ebba Grön så hör jag att svenskarnas sound framförallt på trummorna är väldigt snällt. Inget extraordinärt.
Sex Pistols dubblerade visst sina gitarrer, undrar om svenskarna gjorde det?
Likväl funkar det bra och kompenseras av bra kompositioner. En åtta i vitsord är inte fy skam.
Beväpna er har ett gitarrsolo man kan spela luftgitarr till. Ebba Grön och den övriga svenska punken hade ena foten i den svenska proggscenen, men det ska vi återkomma till litet senare.
De flesta låtarna är under tre minuter långa. Till höjdpunkterna hör Det måste vara radion som man lätt kan skråla med i.
Pervers politiker är festlig och har väldigt starka influenser av The Clash första skiva. Schweden Schweden har också bra drive.
Ett mysterium för mig är varför sista låten döpts till We´re only in it for the drugs No. 2? Där skrålar de bara samma sak om och om igen, på engelska, snabbare och snabbare.
I och med att det är en helt annorlunda låt än resten så sitter den som en fin avslutning på albumet.
Kärlek och uppror (1981)
En punkskiva kan inte ha en bättre öppning än den fullständigt underbara klassikern 800°C.
Se musikvideon till 800°C på YouTube.
Frågar ni mig så är det bandets absolut bästa låt med ett riff, en vers och framförallt en refräng som man kunde döda för. Och ett perfekt hysteriskt outro.
Åttaaahundraaa graadeer - Du kan lita på mig, du kan lita på mig!
― Ebba Grön - 800°C
Skivan fortsätter stenhårt med ska-låten Mamma, pappa, barn. Det har lyssnats på brittisk punk, det är helt klart. Ännu en fullträff.
Kaffekoppen studsar i takt på köksbordet och taklampan svajar till rytmen. Det är mental fredag.
Se musikvideon till "Mamma pappa barn" på YouTube.
Alliansen mellan punk och reggae var stark och gränsöverskridande och även en samhällelig markering om antirasism.
Stockholms pärlor har saxofon och attityd. Den är inte lika partyglad som de två första låtarna men rullar på som ett snabbtåg och har en oemotståndlig groove.
Alla visa män är en till klassiker. Produktionen på skivan är nu helt på sin plats. Litet eko, ett fylligt och luftigt sound och bra låtar.
Thåström fräser inte lika punkigt som på förra skivan utan sjunger mer melodiskt. Det är en smaksak vilkendera sångstilen man föredrar, men visst låter det som punk oavsett.
Svart & vitt tänjer ytterligare på gränserna med en längd på hela sju och en halv minuter. Det är mycket postpunk över låten, The Cure, Wire, Bauhaus, Siouxsie and the Banshees ni vet. Nojs och kyligt stök.
Vinylens b-sida inleds med akustiska balladen Mental istid som också är en av bandets finaste stunder.
Ska-influenserna är också starka i pigga Slicka uppåt, sparka neråt!
I Finland var man inte ännu inne på reggae-elementen i punken, det var mera Ramones-raka rör här, men finnarna var sedan igen bättre på att göra hardcorepunk på 80-talet än svenskarna.
Samlingen (2005) (+ övriga samlingsskivor)
För ett antal år sedan var vi med The Dogshit Boys på keikka i Mariehamn och spelade på legendariska Pub Bastun. På samma resa passade jag på att både besöka Pommern med familjen och min mamma och även införskaffa Ebba Gröns dubbel-cd Samlingen. Det var en bra reissu. Kärlek & uppror.
Den största orsaken till att jag väljer samlingsskivan Samlingen med Ebba Grön som bandets bästa skiva är att man på samlingarna får deras klart största och mest skinande pärla: punkklassikern Staten & kapitalet som inte fanns på något av de tre studioalbumen.
Man kunde också säga "proggklassikern", om man föredrar originalet och den scen låten kom från.
Se musikvideon till Staten & kapitalet på YouTube.
Den andra orsaken är att själva albumhelheterna inte strikt taget har så jättestor betydelse när vi talar om Ebba Grön. Det är en serie bra låtar radade efter varandra.
Det finns stunder på albumen där just placeringen och ordningsföljden ger dig ett extra lyft i upplevelsen, men du kan egentligen spela upp låtarna i random ordningsföljd och det fungerar lika bra.
Riktigt stora superstjärnors samlingsalbum känns ofta snäva och kommersiellt plumpa för mig. När man klämmer in de allra mest söndernötta hittarna av Gn’R eller Springsteen på samma skiva så dör en del av energin som finns på originalskivorna.
Thåströms soloskiva “Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” från 1999 är fortfarande en av mina alla tiders viktigaste svenska album
― Lasse Grönroos
Samlade singlar 78/82 från 1983 innehöll på vinyl 12 spår, både A- och B-sidorna samt en cover på Born to be wild.
Ebba Grön 1978-1982 (1987) med 22 spår gavs ut på cd och kassett, men inte på vinyl.
Samlingen från 2005 har flest spår, hela 31 Ebba Grön-låtar så det är bra “value for the money”.
Boxen från 1998 innehöll förlängda versioner av samtliga album, inklusive liveskivan. Här hittar man en massa outgivna covers såsom Now I wanna fuck your dog och White riot. De här rariteterna finns inte på Spotify.
Numera finns ju det mesta samlat på strömningstjänsterna så en samlingsskiva kan likväl vara din egen spellista med Ebba Grön, men på Samlingen har någon annan gjort jobbet för dig och piffat upp ljudbilden på samma gång.
Jag har faktiskt aldrig ägt ett studioalbum av Ebba Grön. Jag har deras liveskiva på cd och i hyllan finns en bränd cd med Kärlek & uppror.
Thåströms soloskiva Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal från 1999 är fortfarande en av mina alla tiders viktigaste svenska album. Singeln Två + två svepte mattan under mig och jag var direkt såld på det attitydfyllda industrimetallmanglet.
Samma år erbjöds Ebba Grön 18 miljoner kronor för en återförening. Thåström tackade nej.
2003 däremot spelade de tillsammans när Joe Strummer dog. Eller egentligen var det The Haters som spelade tre Clash-låtar tillsammans med Clash-gitarristen Mick Jones när han var på Sverigebesök.
Jag lägger nu medan jag skriver detta på Samlingen i stereon från cd. Hittills har jag lyssnat på laptopen på skivorna från strömningstjänst.
Den kända öppningsfrasen “Hallå hallå” hörs och sedan dundrar Staten & kapitalet-riffet igång och jag blir än en gång överkörd av denna fantastiska låt.
Ni vet ju redan att det inte är Ebba Gröns egen låt utan proggrockbandet Blå tågets gamla dänga från 1972.
Jag lovade återkomma till det här med proggen. Alltså inte “progressiv rock” som i Yes och Van Der Graaf Generator utan den politiska sångrörelsen i Sverige på sjuttiotalet med bandet och teatergruppen Nationalteatern som främsta namn.
Det var satiriska och bitska iakttagelser med vassare klor än den amerikanska LSD-flummiga hippierörelsen musik om fred och fri sex.
Samma budskap och “counter culture”-mentaliteten dök upp i punkband som Ebba Grön, fast själva musiken var snabbare, aggressivare och argare.
Blå tågets Leif Nylén hade i sin låt Den ena handen vet vad den andra gör (även känd som Staten & kapitalet) skrivit en suverän lyrik om klasskillnader, billig arbetskraft, ekonomiska konjunkturer, kvinnans plats i den ekonomiska strukturen och den lilla arbetarens ok.
Men framförandet låter, om jag nu ska vara diplomatisk, “aningen slött”.
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt. Fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar. Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar
― Staten & kapitalet
Ebba Grön tog Blå tågets text, slopade ett par verser och arrangerade om låten till en stenhård version som många ser som Sveriges bästa rocklåt genom tiderna.
Den släpptes som b-sida på deras fjärde singel Ung & kåt 1980. Senare bytte a- och b-sidan plats när Staten & kapitalet fick momentum.
Kolla in ordningsvakten vid 2'10'' i följande klipp. Man blir ju glad.
Se Metallica tolka låten 2019 i Sverige.
Andra singellåtar som inte fanns på de tre albumen men som hittas på Samlingen är finfina Scheisse, Profit, Ung & sänkt, Häng Gud, Tyna bort, Tyst för fan, Vad ska du bli? och Mona Tumbas Slim Club.
Om du orkade läsa så här långt min blygsamma analys av Ebba Gröns diskografi så kan jag till sist berätta hur min Ebba Grön Topp Fem-lista ser ut:
1. 800°C
2. Staten & kapitalet
3. Mental istid
4. Mamma pappa barn
5. Alla visa män
Vilka är dina Ebba-favoriter?