Bokrecension: Robert Åsbacka skriver om glömda rum och kantstötta människor i det svenska folkhemmet

Erik är besviken på den svenska socialdemokratin som håller på att rea ut ideologi och värderingar för en plats vid maktens grytor. Vi mötte honom i romanen Kistmakarna och nu är han tillbaka i uppföljaren Glömda rum.

Ifjol gav Robert Åsbacka ut den prisade och hyllade romanen Kistmakarna som handlar om Erik – en författare som lever ett rätt så rotlöst och kantstött liv sedan han separerat från sin fru och tillfälligt flyttat in på Föreningen Arbetarkultur och Historias kontor i ett industriområde i Eskilstuna.

På Farkh (som föreningen heter i förkortning) samlas en handfull udda existenser som förutom ett engagemang för vänstern förenas av dystra framtidsutsikter, ensamhet och en tafatt omsorg om varandra.

Ett gäng skamfilade och kantstötta varelser går sedan samman i en studiecirkel för att bygga varsin kista. Ett tilltag som kan te sig makabert – men med tydlig symbolik: socialdemokratin gräver sin egen grav och de sanna socialdemokraterna är ett utdöende släkte.

Kistmakarna är en starkt laddad politisk roman där Robert Åsbacka inte väjer för de svåra samhällsfrågorna. I Kistmakarna skildrar Åsbacka ett svenskt samhälle utan tydlig färdriktning, och han riktar svidande kritik mot en socialdemokrati som går nyliberalismens ärenden.

Förutom att Kistmakarna är en politisk roman är den en relationsroman som skildrar ensamhetens olidliga sorgsenhet och sårbarhet. Men också vänskap som är tålmodig och god, vänskap som uthärdar allt.

Läs en recension av Kistmakarna.

Ett glatt återseende i uppföljare till Kistmakarna

När Kistmakarna slutar ser det rätt så ljust ut för Erik, även om Farkh har tvingats ge vika för marknadskrafterna, lägga lapp på luckan och ge plats åt chica bostadskvarter i ånära läge.

Erik har hittat ett nytt boende (ett torp utan el och rinnande vatten, men vackert så), han har så smått hittat tillbaka till skrivandet igen, och det finns några relationer som kan tänkas utvecklas till något mer seriöst.

Läsaren avslutar läsningen av Kistmakarna med en känsla av hoppfullhet och tillförsikt – även om den svenska socialdemokratin gräver sin egen grav är Erik inte redo att kasta in handuken (eller veven) och lägga sig i den egenhändigt byggda kistan.

Till mångas glädje ger Robert Åsbacka nu ut en uppföljare till Kistmakarna, Glömda rum, som tar vid där Kistmakarna slutade. Och visst är det ett kärt återseende.

Det är höst, året är 2019. Erik har lämnat det asketiska torpet och flyttat in hos Sonja, en kvinna han lärde känna på Farkh.

Ur Farkhs aska har en ny förening stigit fram, Arena för Arbetarhistoria (AA), där Sonja fått jobb som assistent och alltiallo.

Den s.k. fria författaren Erik kämpar fortsatt med motivationsproblem:

”Ibland fattade jag inte varför jag fortfarande höll på. Ingen tycktes vilja ha romaner längre. Att sitta och skriva romaner var som att syssla med borstbinderi.”

I hallen står kistan där Erik förvarar restupplagor av sina gamla böcker, samt ett antal halvfärdiga manuskript. Tala om symbolik!

Motivationsproblemen till trots har Erik ett skrivprojekt på gång med arbetstiteln ”Världen är utlämnad åt en brottsling” som beskrivs som ”en samtidsroman om mänskligt övermod med utgångspunkt i Gamla testamentet, Jobs bok.”

Den bok Robert Åsbacka skriver, Glömda rum, är likaså i högsta grad en samtidsroman som på samma sätt som Kistmakarna går hårt åt den politiska kohandel som Erik och hans gelikar anser att socialdemokraterna med Stefan Löfven i spetsen ägnar sig åt. En handel där man offrar politisk ideologi och grundläggande värderingar på marknadskrafternas altare för att krampaktigt kunna bita sig fast vid maktens grytor.

Svensk samtidspolitik – en riktig såpa?

Såväl Kistmakarna som Glömda rum är starkt förankrade i den svenska samtida politiska samhällsdiskussionen med nedslag såväl i en debatt kring reformeringen och privatiseringen av Arbetsförmedlingen som spekulationer om tänkbara efterträdare till Stefan Löfven som partiledare för socialdemokraterna.

Som medlem av det socialdemokratiska partiet och tidigare förtroendevald i Socialnämnden och Vård- och omsorgsnämden i Eskilstuna är det med sorg och smärta samt tilltagande irritation och ilska som Erik ser hur folkhemmet nedmonteras hörnsten för hörnsten.

Sonja däremot ägnar sina dagar åt att med stigande intresse följa kommunfullmäktigedebatterna på kommunens webb-tv. För henne ter sig de pågående diskussionerna om såväl ökad kriminalitet bland unga som utförsäljning av kommunens hyresbostäder mest som en spännande tv-serie eller underhållande såpa.

Det var väl just det som var ett av problemen med socialdemokratin. Att lösa frågorna över huvudet på folk.

ur Glömda rum

Bortglömda sossar i glömda rum

En av de centrala gestalterna i Kistmakarna var Kåre, en gammal snickare som kläckte idén om en studiecirkel i att bygga sin egen kista.

Till Kåres stora fritidsintressen hörde också att samla på glömda rum som han dokumenterade – gamla skyddsrum, bortglömda förråd, nerlagda militära anläggningar och andra övergivna platser ute i skogen, rum som glömts bort och lämnats åt sitt öde.

Det är inte särdeles långsökt att dra paralleller mellan sossarna av den gamla stammen och de bortglömda rummen – båda lever ett liv i skymundan, bortglömda och undangömda i det som en gång kallades för folkhemmet.

Svart humor och dråpligheter

”Tänk dig ditt liv som en bok och fråga dig om det är just den du skulle vilja läsa, gång på gång.”

Karriärutvecklingskonsulten Elisabet ställer Erik mot väggen när han än en gång trasslat till sina mellanmänskliga relationer, och det förefaller som om han omedvetet upprepar vissa mönster i sitt liv.

Där Erik framstår som principfast och oomkullrunkelig i sin politiska övertygelse, vacklar han när det kommer till tron på det egna författarjaget. Vad beträffar relationer till kvinnor är han rätt så tafatt och tanklös – och denna obetänksamhet ställer till det för honom.

Den ena händelsen leder till den andra och berättelsen drar iväg som dominobrickor på ett bräde.

Ibland känns berättelsen smått osannolik och lätt överdriven, men när det hotar att gå över styr lyckas Robert Åsbacka trots allt få kontroll på det hela med hjälp av svart humor och drabbande dråpligheter.

Ett trilskande spjäll i en rysk kakelugn kan ju till exempel få fantasin att skena iväg och tolkas på alla möjliga sätt och vis.

Glömda rum tar slut hösten 2020 – mitt under pågående coronapandemi och allmän osäkerhet.

Det enda vi som läsare vet med säkerhet är att det kommer att komma en tredje bok om Erik i Robert Åsbackas trilogi om politik och människor i vår samtid. Hurra!