Kommentar: Därför hoppas jag att streamad teater överlever pandemin

Streamad teater gör scenkonsten tillgänglig för en bred publik utan geografiska hinder, men förlorar man samtidigt något av teaterns fundament: det fysiska mötet i ett gemensamt rum? Tomas Jansson kommenterar teaterstreamandets plus och minus.

Internationellt har flera teatrar reagerat på pandemins lockdown med att öppna sina arkiv och erbjuda publik över hela världen en möjlighet att se produktioner som bandats.

I Finland har Esbo Stadsteater nu hoppat på tåget med sin satsning på en digital kanal för internationella teaterproduktioner.

Själv har jag under de snart två år som vi fått vänja oss vid att knappt alls kunna gå på teater sett bara tre föreställningar live, men samtidigt ett dussin streamade föreställningar på fem olika språk.

Och mitt val är enkelt: hellre streamat än ingenting alls.

Historisk möjlighet?

I Finland har den möjligheten utnyttjats rätt sparsamt, och diskussionen om streamandets vara eller inte vara har drunknat under frågor om ekonomi och restriktioner, liksom alla samtal om det konstnärliga innehållet.

När tidskriften Teatteri & Tanssi i fjol publicerade ett reportage runt temat, konstaterade Jussi Sorjanen (konstnärlig ledare för Teater Viirus) att vi nu är inne i ett historiskt skede, ”jämförbart med uppfinnandet av den elektriska lampan”, och att det varit vansinnigt att lägga färdiga uppsättningar i bordslådan istället för att streama dem för en publik över hela landet.

Borde alla teatrar satsa på en digital kanal vid sidan av sitt liveutbud? Borde det höra till en offentligt stödd institutions ansvar att vara tillgänglig för alla? Kunde man få drömma om en teaterstreamingtjänst som kunde konkurrera med Netflix och HBO? Så där som när femton europeiska teaterhus från elva länder i fjol grundade nätverket mitos21 och arrangerade en digital festival. Svenska Dramaten, danska Det Kongelige, tyska Deutsches Theater och många fler fanns med.

En festival är inget mer än en festival, men när man i liten skala redan kommit igång kunde man hoppas på att sådana satsningar både får en fortsättning och utvecklas.

En demokratisering av teaterkonsten

Då Erik Söderblom i november bestämde sig för att introducera en digital kanal, handlade det om att fylla en annan sorglig lucka: i två års tid har Finlands teatervärld krympt avsevärt också vad gäller internationella kontakter till den grad att vi i Finland, enligt Söderblom, inte längre känner till samtidsteaterns centrala namn eller verk.

Därför bjuder teatern nu på produktioner bland annat av franska Ariane Mnouchkine och schweizaren Milo Rau – den tidigare känd som grundare av en av den europeiska 1900-talsteaterns mest legendariska grupper Théâtre du Soleil, den senare konstnärlig ledare för belgiska NTGent och en av samtidsteaterns mest omtalade regissörsnamn.

Esboteaterns projekt visar fram streamad teaters fördelar och nackdelar i ett nötskal.

Till fördelarna hör en demokratisering av teaterkonsten.

I Finland befinner du dig i periferin om du inte bor i en storstad. En teaterresa till Helsingfors är ingen billig affär, men via streamad teater kan du få en bild av det som händer utanför din egen ort utan att ruinera dig.

Själv har jag funnit glädje i att se Vanessa Kirby och Juliette Binoche spela Fröken Julie, eller att upptäcka gamla legendariska Schaubühne-uppsättningar från teaterns banbrytande 1970-tal, eller att kunna följa med Berlins Gorki-teater som är känd för sina mångfaldsprojekt - något som finländska scenkonstnärer kunde ha orsak att studera noggrant nu när diskussionen om scenkonstens bristande mångfald vuxit också här.

En annan fördel handlar om historiedokumentering.

Till teaterns magi hör att en föreställning är borta när den är slutspelad, men visst är det fint att kunna återvända till historiskt viktiga produktioner. Att Yle i sitt arkiv har Kristian Smeds regi av Okänd soldat (Nationalteatern) eller Kalle Holmbergs regi av Sju Bröder (Åbo stadsteater) är inte alls oviktigt.

Och nackdelarna?

Ofta ger streamad teater dig som åskådare ingen möjlighet att själv bestämma vart du riktar blicken. Om en föreställning filmas med flera kameror, vilket nästan alltid är en förutsättning för att det ska fungera, är det regissörens val av kameravinklar som styr föreställningens rytm, inte det som skådespelaren och åskådaren skapar tillsammans.

När jag via Esboteaterns digitala satsning ser en filmversion av Ariane Mnouchkines tio år gamla Les Naufragés du Fol Espoir, berättelsen om en grupp människor som 1914 spelar in en stumfilm och i stunden skapar fantastiska scenerier för filmen, fascineras jag visserligen stort av hennes teaterestetik och kollektivistiska teaterspråk, men tänker om och om igen på hur fantastiskt det hade varit att få uppleva det hela live.

Framför skärmen faller det riktigt unika med teater bort: den kollektiva upplevelsen, magin i att nya världar skapas här och nu framför mina ögon. Alla reaktioner, alla gemensamma suckar och skratt och tårar, suget i maggropen och de kalla kårarna längs ryggraden, allt det är borta.

Streama eller inte streama?

Så, vad är min slutsats? Streama eller inte streama?

Streama! Absolut. Men inte som något som ersätter liveteater, utan som ett komplement. Också när pandemin är över och teatersalongerna igen öppnar.