Robert Åsbacka tilldelas Tollanderska priset 2022: “Man förändrar inte världen med en roman, hur bra den än är”
Det doftar inte längre industrisamhälle om romanerna, säger Robert Åsbacka. Men intresset för “de individer som både privatlivet och offentligheten glömt bort”, som det heter i prismotiveringen, består.
– Jag har alltid intresserat mig för det som finns i periferin, de personer som finns vid sidan av och som inte uppmärksammas. Sen har det säkert också med min bakgrund att göra, att jag själv kommit in lite från sidan.
Robert Åsbacka är född 1961 i Terjärv, men sedan länge bosatt i Sverige. Hela hans familj var arbetare, och han tillbringade själv tio år inom industrin, innan han började studera litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Man tänker ju inte att nu ska jag skriva ett stycke arbetarlitteratur
Det Tollanderska priset om 40 000 euro tilldelas Åsbacka för romanen Kistmakarna (2021) och för hans livsverk. I motiveringen står bland annat:
“I sitt författarskap riktar Åsbacka sin kärleksfulla och varmt humoristiska blick mot de individer som både privatlivet och offentligheten glömt bort. Med drabbande ärlighet berättar han om småstadens moderna backstugusittare och det postindustriella samhällets förlorare. När luften gått ur dessa losers och endast det bräckliga kärlet människa återstår påbörjas den långa och snirkliga vägen tillbaka till livet, en motvillig kamp som Åsbacka skildrar utan att väja för motgångarna och felstegen.”
– De som har skrivit det här har förstått en hel del, kan jag tycka. Det var väldigt fint.
“Arbetarlitteratur skulle man inte hålla på med”
Robert Åsbackas litteratur har genom åren ofta placerats i arbetarlitteraturfacket. I en artikel i Ny Tid från år 2010 beskriver skribenten att "det doftar väldigt mycket industrisamhälle om hans romaner". Det tycker Åsbacka inte längre att det gör, för både samhället och arbetarklassen har förändrats en hel del sedan dess.
Men intresset för människor som finns i samhällets periferi finns kvar, och det är tydligt också i den nu prisbelönta romanen Kistmakarna, där industrisamhället, klasskillnader och socialdemokratin löper som en röd tråd.
Att klassas som arbetarförfattare har Åsbacka inget emot.
– Det ligger förstås mycket sanning i det, men man tänker ju inte att nu ska jag skriva ett stycke arbetarlitteratur. Det har med min bakgrund att göra, att jag funnits i många av arbetaryrkena.
– Historiskt vet jag att många arbetarförfattare ansett att det är lite förminskande och begränsande att kallas för det. Man är inte arbetarförfattare, man är författare. För mig är det ett ganska fint begrepp, men jag tänker inte att jag är arbetarförfattare utan jag försöker skriva så bra böcker som möjligt, säger Åsbacka.
I Sverige har arbetarlitteraturen utgjort en viktig del av landets litteraturhistoria, med det stora genombrottet på 1930-talet med författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Harry Martinson.
Under det senaste decenniet har diskussionen om arbetarlitteraturen på nytt vaknat, inte minst tack vare Rasmus Landströms verk Arbetarlitteraturens återkomst (2020). Åsbacka välkomnar att arbetarlitteraturen – och i samband med det också klassdiskussionen – lyfts upp på agendan igen.
– När jag kom in i litteraturen på 1980-talet var det en sanning – åtminstone här i Sverige – att arbetarklassen inte längre finns. Arbetarlitteratur var verkligen inget man skulle hålla på med.
Åsbacka gläds också åt att begreppet arbetarlitteratur har breddats – och det beror förstås på de förändringar som har skett i arbetslivet. Arbetarklassen och anställningarna ser annorlunda ut, konstaterar Åsbacka, och det är aspekter som kommit in och börjat ses som självklara i arbetarlitteraturen.
Hur ser du på arbetarlitteraturens roll i diskussioner om klass och klassamhället?
– Jag tror inte att skönlitteraturen har någon direkt politisk påverkan. Man kan inte tro att man skriver en roman och så kommer folk att inse hur det ligger till och politikerna tar intryck och genomför förändringar. Det kan man bara glömma.
Däremot bidrar litteraturen till att driva samtalet vidare, säger Åsbacka, genom att lyfta fram delar av samhället som är osynliga i den offentliga debatten. Men har man ambitionen att förändra samhället finns det bättre vägar, tycker han.
– Man förändrar inte världen med en roman, hur bra den än är. Tyvärr.
Vem kan kallas arbetarförfattare?
I Arbetarlitteraturens återkomst tas också arbetarförfattaren upp: vem kan kallas för arbetarförfattare, och hur ska man se på det faktum att en stor del av författarna i dag är universitetsutbildade?
Robert Åsbacka har gjort den klassresan: från arbetarklass till doktorand. Så är det ju, konstaterar han - tittar man på honom utifrån så lever han ett medelklassliv i Stockholms innerstad.
Antingen flyttar man sig dit, eller så förblir man i osynlighet eller slutar skriva
– Vem som ska kunna skriva arbetarlitteratur, det är ju också en fråga. Den snävaste definitionen – av, om och för arbetarklassen – är så snäv att det nästan inte är någon som uppfyller den.
Anledningen är ganska självklar, säger Åsbacka: den som har ett tungt arbete, till exempel inom vården, orkar inte efter en lång arbetsdag sätta sig ner och skriva romaner. Kanske en, men inte två, tre eller fem.
– Vill man synas i media, i tidningar eller på förlag så måste man välja: antingen flyttar man sig dit, eller så förblir man i osynlighet eller slutar skriva. Vill man verka som författare så kan man inte undgå att göra den resan – åtminstone på ett yttre plan. Vad som händer inne i människan är sen en annan sak.
"Utan dem vet jag inte hur det hade gått"
Robert Åsbacka debuterade 1988 med diktsamlingen Med tungorna hängande, men genombrottet kom med romanen Döbelns gränd (2000), för vilken han tilldelades Svenska litteratursällskapets pris 2001. Kring torget i Skoghall (2006) nominerades till Finlandiapriset, och Orgelbyggaren (2008) nominerades till både Runbergspriset och Nordiska rådets litteraturpris.
För Orgelbyggaren tilldelades han Svenska Yles litteraturpris och Svenska litteratursällskapets pris.
På frågan om vad som varit avgörande för hans författarskap är svaret kort och gott: Författarnas andelslag och de människor som fanns där. Skrivandet började han med redan innan han visste att andelslaget fanns, men för utgivningen och det fortsatta författandet blev de viktiga.
Av olika anledningar har jag inte lyckats ge upp
– Sen när jag ville bli utgiven så blev jag vägledd och hjälpt av författare som Anita Wikman, Gurli Lindén och Lolan Björkman – alla de här kvinnorna inom Författarnas andelslag. De tog hand om mig, flyttade in mig här och uppmuntrade mig. Då såg jag en möjlig väg framåt, för jag hade ingen aning om hur den litterära världen såg ut. Utan dem vet jag inte hur det skulle ha gått.
Den andra drivande faktorn har varit envishet, säger Åsbacka.
– Jag har varit på gränsen att ge upp vid ett flertal tillfällen. Men av olika anledningar så har jag inte lyckats, jag har inte lyckats ge upp. Även i lägen där det inte verkade funka så fortsatte jag ändå och det tror jag är viktigt. En envishet som gränsar till dumhet. För egentligen skulle det ju inte gå, men det gick ändå.
Åsbackas trettonde verk Glömda rum utkom i januari.
Lyssna på Kulturpodden om bl.a. Robert Åsbackas roman Kistmakarna och andra skildringar av arbetslivet idag:
' /%3E%3C/svg%3E)
