Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Utvandrarna – starkt om Kristina från Duvemåla och hennes kamp

Uppdaterad 15.02.2022 17:29.
En man och en kvinna håller om ett barn i röken från ett ånglok på en tågperrong.
Bildtext För familjens bästa. Karl Oskar (Gustaf Skarsgård), Kristina (Lisa Carlehed) och Lill-Märta (Kerstin Linden) söker trygghet hos varandra på vägen mot ett nytt hem i ett nytt land.
Bild: Agnete Brun

Behövs det en ny tolkning av Vilhelm Mobergs romansvit - räcker det inte med Jan Troells klassiker från 1970-talet? Jo, det behövs och nej, det räcker inte.

Vilhelm Mobergs berättelse om en grupp svenskar som i mitten av 1800-talet utvandrar till Amerika har genomlevt många stormar.

De fyra romanerna (1949-1959) blev omedelbara succér då de utkom och erhöll snart status som nationalepos. Därefter dalade populariteten något tills Jan Troell gav sig i kast med en filmtolkning.

De två filmerna (1971-72) blev omedelbara succéer och korades snart till filmhistoriska mästerverk. Därefter dalade populariteten något och intresset för Moberg falnade i de akademiska kretsarna.

Men så kom musikalen Kristina från Duvemåla (1995) och nya generationer läsare och akademiker upptäckte Mobergs gestalter.

Frimärke föreställande Kristina från Duvemåla
Bildtext Kristina i finländsk tappning. I mars 2012 hade Kristina från Duvemåla premiär på Svenska teatern med Maria Ylipää i huvudrollen.
Bild: Svenska teatern

Tjugosex år efter att Helen Sjöholm för första gången sjöng Du måste finnas på Malmö Musikteaters stora scen seglar regissören Erik Poppes utvandrare in i biografmörkret. För att kasta ankar vid exakt rätt tidpunkt.

Stark story

Det börjar med avsked. En familj som lämnar hemgården i ett slitet ekipage. En hand som höjs till en hälsning och en sista blick som hänger över en axel innan vägen vänder och stugan skyms av skogen.

Kristina (Lisa Carlehed) och Karl Oskar (Gustaf Skarsgård) vet att de aldrig kommer att återse sin hembygd, men de vet också att de inte har något annat val än att resa.

Det går inte att besegra en jordmån i vilken endast svält och sorg verkar gro. Men i Amerika - där väntar bördiga fält och en frodig framtid.

Bara de överlever överresan.

Men om de överlever - hur skall de klara sig efter det? Utan pengar i ett land vars språk och seder de inte behärskar?

En man i skärmmössa sitter med en kvinna i sin famn ute i skogen.
Bildtext Du och jag mot världen. Karl Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina (Lisa Carlehed) ställs inför många utmaningar och svåra val.
Bild: Baldur Bragason

Kristinas kris

I en tid då många filmer bäddar för uppföljare är det tacksamt att Erik Poppe & co valt att bygga en helhet av samtliga fyra delar i Mobergs romansvit.

Ur det digra stoffet har manusförfattarna Anna Bache-Wiig och Siv Rajendram Eliassen lyckats mejsla fram en båge som når en logisk slutpunkt.

Och med hjälp av John Christian Rosenlunds arbete bakom kameran har Poppe skapat en oerhört vacker film - med en dämpad färgskala som låter ögat vila och ett skådespelargarde som inte tillåter att man slumrar till.

På pappret är Gustaf Skarsgård den stora stjärnan, men det står snart klart att han får finna sig i att stå i skuggan av Lisa Carleheds Kristina.

För detta är Kristinas historia. Det är via hennes blick och reflektioner som vi tar del av utvandrarnas kamp. Både den inre och den yttre.

En kvinna i enkla kläder sitter utanför en vedbod.
Bildtext En hårt arbetade mor.
Bild: SF Studios

Det är Kristina som driver berättelsen framåt och Carlehed gör henne sannerligen rättvisa - lika trovärdig i sin tysta sorg som i stunder av explosiv ilska eller trots.

Därtill lyckas hon med konststycket att leverera inre monologer utan att de känns konstlade.

Även barnen med Kerstin Lindens Lill-Märta i täten imponerar. Ofta räcker det med enstaka repliker och små gester eftersom växlingarna mellan dialog och visuella detaljer fungerar utmärkt.

Tidlöst tema

Många av de känslomässiga krokar som Moberg kastar ut i sin text håvas effektivt in av Poppe som får en att känna både för och med den lilla familjen.

Gör det lätt att leva sig in i utvandrarens beslutsångest, utsatthet, målmedvetenhet, uthållighet.

Får en att känna doften av en hemlängtan som ätit sig in i varje plagg, varje föremål, varje minnesbild.

Ett par står på en strand och omfamna varandra i gryningen.
Bildtext Vad är ett hem? Den frågan ställer sig Kristina gång efter annan.
Bild: Baldur Bragason

Det är smärtsamt, det är vackert, det är aktuellt.

Inom ramen för berättelsen som Karl Oskar och Kristina blir aktualiteten mest påtaglig i den dramatiska resan över Atlanten. Här fungerar den klaustrofobiska skräcken på nedre däck som en osynlig bro mellan emigranterna 1840 och dem som i dag betalar ett högt pris för en otrygg resa mot en osäker framtid.

I samband med sluttexterna visas bilder som konkret anknyter till dagens flyktingströmmar och det ligger nära till hands att tänka sig att kopplingen mellan dåtid och nutid känts viktig för en regissör med en bakgrund som krigsfotograf.

Men den uttalade kopplingen innebär inte att Poppes film reduceras till att vara en pekpinneaktig studie i hur historien upprepar sig - nej, Utvandrarna är en episk film av storslagna mått.

En nordisk film som kan mäta sig med Hollywood - utan att ge avkall på det nordiska.

Ett spännande och gripande drama om människor som kämpar för att överleva. Och som drömmer om att hitta hem - i ordets alla bemärkelser.

En familj står vid relingen till ett gammalt segelfartyg och tittar ut över havet.
Bildtext "Varje människa är ett mål i sig självt" - med detta citat av Vilhelm Moberg inleds Erik Poppes Utvandrarna.
Bild: SF Studios

Lyssna på Kulturpodden om Utvandrarna, emigration och flykt: