Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Kommentar

Jonas Jungar: “Medierna är viruset” – när förtroendet för journalistiken systematiskt undergrävs handlar det inte längre om berättigad kritik

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Bildtext Mediekritik är en sak, men det är en annan sak att idka systematiskt mullvadsarbete där själva målet är att få hela mediefältet att framstå som politiserat och korrupt, skriver Jonas Jungar.

Det som hamnade lite i skymundan i rapporteringen från förra helgens Convoy-protester var de aggressiva utfallen mot journalisterna på plats. Det var en lika kuslig som logisk följd av den retorik som redan länge riktats mot medierna, skriver Jonas Jungar.

Convoy Finland hade kunnat vara bara en i raden av demonstrationer i centrala Helsingfors. Finländska demonstrationer utmålas ofta på förhand som massiva, men det är få som på riktigt möter upp trots att många hejar på i sociala medier. Så också denna gång.

Om det var något som skilde Convoy-protesten från andra liknande tilltag, så var det den totala bristen på organisation och ledning.

Men den här gången fanns det något annat mer bekymmersamt som stack ut.

Redan i ett tidigt skede av demonstrationen såg jag en kvinna gå förbi med en stor skylt, “medierna är viruset” stod det på den. Det är den typen av slagord och retorik som länge odlats i till exempel de Trumplojala kretsarna i USA. Direkt importvara.

Samtidigt rapporterade ett flertal kolleger om en ovanligt hätsk stämning med hot, förolämpningar och trakasserier uttryckligen mot mediernas representanter (eller “mainstreammedierna”, MSM, som ju har blivit det gängse skällsordet i dessa kretsar).

Låt det genast vara sagt: journalisterna var på plats på den lilla vägstumpen framför riksdagshuset endast för att göra sitt jobb. Precis som polisen övervakar lag och ordning, eller räddningsverket hjälper nödställda, är rollen för medierna att förmedla information om det som sker. Varken mer eller mindre.

Journalisterna var på plats endast för att göra sitt jobb. Varken mer eller mindre.

I efterdyningarna efter veckoslutet påminde Chefredaktörernas förening i ett offentligt uttalande om att journalisterna inte är en part i demonstrationer och att det är i allas intresse att de får jobba ostört för att kunna berätta vad som pågår för den stora allmänheten.

Ändå är det just det som helt uppenbart är målet för många, att framställa den etablerade journalistiken som en lömsk spelare bland andra. Beroende på var man råkar ha sina politiska sympatier, så porträtteras journalisterna som “eliten”, “etablissemanget”, “maktens lakejer”, “den köpta agendan”, "statsmedia" etcetera.

Det är det som helt uppenbart är målet för många, att framställa den etablerade journalistiken som en lömsk spelare bland andra

Om medierna utmålar motståndarsidan (i ens egen världsbild) som falsk och motbjudande, då är journalisterna nog “objektiva”, men inte annars. Behandlas däremot ens egna hjärtefrågor i kritiska termer, då förvandlas det genast till fake news eller vinklad agendajournalistik.

Jag har sett motargument. Ett går ungefär så här: “Om ni skulle rapportera mera neutralt, så skulle kanske folk vara mindre aggressiva mot er”.

Av den tankegången följer alltså att trakasserierna och hoten visserligen är fel, men att de ändå har ett visst berättigande. “Skyll er själva”, liksom.

Jag undrar om de som resonerar så inser vilket sluttande plan det placerar oss alla på, inte bara journalisterna.

Nämligen, det är en sak att idka mediekritik. Den kan och bör vara frejdig och öppen. Jag har själv i åratal fört en dialog om det vi gör i de här spalterna.

Ja, vi trampar ibland i klaveret. Ja, vi lever inte alltid upp till de ädla principer som vi ställt upp för oss själva. Ja, rapporteringen kan ibland få en slagsida åt något håll.

Jag undrar om de som resonerar så inser vilket sluttande plan det placerar oss alla på, inte bara journalisterna

Men det är en annan sak att idka systematiskt mullvadsarbete där själva målet är att få hela mediefältet att framstå som politiserat och korrupt, att låta förstå att allt bara är ett enda virrvarr av lögner, att någon sanning inte ens existerar.

Så är det inte.

Har vi inte en gemensam bild av vad som sker i samhället är det inte bara tilltron till varandra, förtroendet, som lider. Förutsättningen för allt demokratiskt beslutsfattande är att vi har en någorlunda gemensam bild av verkligheten.

Den bilden kan inte bygga på att alla googlar fram sin egen sanning.

Den bilden kan inte bygga på vad folk råkar få syn på i sitt Facebook-flöde eller bläddrar fram på Youtube.

Den bilden kan inte bygga på att alla börjar välja olika nyhetsmedium enligt var man råkar ha sina politiska sympatier och personliga övertygelser.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik