Julie Ebbe: Fanfiction är kackerlackan som levde vidare när hela internet bytte skepnad

Under några år i mina tonår cirkulerade all min lediga tid intensivt runt fanfiction. Jag skrev – men framför allt konsumerade jag, timme in och timme ut. 15 år senare lever communityt kvar och nu vill jag veta allt om fenomenet.

Det är sommaren 2021 och jag slöscrollar reels på Instagram – Tiktok, fast för 30-plussare. Bo Burnhams humorshow Inside har på våren publicerats på Netflix och olika bitar ur den cirkulerar som trender – ironiskt nog, med tanke på att hela showen är en enda stor känga till gen Z, sociala medier och en internetkultur som dikteras av devisen: mycket vill ha mer.

A White Womans Instagram, Welcome to the Internet, All Eyes On Me och Bezos I blir till oändligt många identiska videosketcher – alla vill ju vara med men ingen avviker från formatet. Till en början vet jag inte varifrån ljudsnuttarna kommer men när jag stöter på originalkällan kan jag inte låta bli att skratta rakt ut. Visste Burnham att hans material skulle komma att utnyttjas av just den kultur han visar ett sådant förakt för?

Kanske var det helt medvetet.

När jag når Welcome to the Internet blir jag helt nostalgisk. För mitt i låtens frenetiska listande av allt du kan hitta på internet (vilket är allt du någonsin kan föreställa dig) sjunger Burnham, med en beundransvärd hastighet:

And a bunch of colored pencil drawings of all the different characters in Harry Potter fucking each other.

Fanart. Det var aldrig min grej, men kulturen hänger starkt ihop med en annan internetgenre som jag i mina senare tonår var väldigt engagerad i, nämligen fanfiction.

Det var tiderna före – eller precis i genombrottsskedet för – sociala medier. MySpace fanns, IRQ-galleria, X3M:s community och internetkackerlackor som Flashback och 4chan, men Facebook var ännu i barnskorna och Instagram hade ingen ens drömt om ännu. I väntan på följande Harry Potter-bok vände fansen sig till sin egen och andras fantasi, och lekte vidare på forum som Fanfiction.net.

Bakom anonymiserande användarnamn byggdes en gemenskap upp: vi skrev, blev betaläsare åt varandra, gav (oftast) konstruktiv feedback och utmanade varandra i oneshots.

Efter att The Deathly Hallows (2007) kommit ut och blivit en del av samlingen i bokhyllan uppstod ett tomrum. Fanfiction blev ett sätt att fylla hålet som den avslutade serien lämnade efter sig.

Sommaren 2009 var jag nybliven student och hade ett kassajobb på Citymarket i Borgå. Varje ledig stund satt jag fastklistrad framför min datorskärm och slukade fic efter fic, läste andras recensioner och klickade vidare från profil till profil i jakten på en riktigt bra berättelse. Varje timme bakom kassan var en lång väntan på att få cykla hem igen för att läsa vidare.

Det finns helt otroligt mycket fanfiction. Harry Potter har på Fanfiction.net nästan en miljon publicerade verk. Det mesta som har har plöjt igenom är ganska dålig fanfiction. Riktigt dålig fanfiction kan också vara bra, som den numera kultförklarade My Immortal – men kvaliteten spelar egentligen mindre roll. Det mitt tonårsjag främst var ute efter var det som på något sätt kunde mätta hungern efter mer berättelser ur den värld jag varit helt uppslukad av sedan jag var 9 år gammal och läste den första boken i serien.

Det är en hunger som J.K. Rowling med sitt Pottermore – numera Wizarding World – och senare publicerad trivia (som saknar textuell evidens i själva böckerna; gay Dumbledore, jag tittar på dig) inte kunnat mätta. Men fansen fattar. De – vi – känner böckerna, med dess världar och karaktärer, bättre än författaren vid det här laget. Till Rowlings förmodade förtret.

Man kan få vada genom oceaner av skit, men ibland stöter man på guldkorn – alltså verkliga mästerverk. Sådana, vars detaljer smyger in sig i ens uppfattning om vad som är kanon; fanns det här med i originalet, eller är det någon annans påhitt?

En favorit jag återkommer till – och ett hett tips för den som gillar tidsresor och The Marauders – är The Debt of Time. (Mina egna alster tänker jag inte tipsa om, de hör definitivt till den delen av textmassan som man skummar igenom i jakten efter något bättre.)

Tiktok-trenderna är dagsländor

I vintras började jag titta på tv-serien Euphoria. Jag är med mina 30+ år överhuvudtaget inte målgrupp, men den fascinerar mig. På många sätt påminner serien om brittiska Skins som hade premiär år 2007, när jag själv var 17 år gammal. De gamla nokia-telefonerna är utbytta mot smarta dito och de kulturella referenserna är uppdaterade till 2020-talet – men drogerna, sexet, psykisk sjukdom och den opolerade skildringen av verkligheten på tröskeln till vuxenlivet finns kvar.

Jag hajar till i den första säsongens avsnitt som presenterar karaktären Kat (Barbie Ferreira). Hon går upp i vikt som barn, och i en känsla av utanförskap i sin sociala krets vänder hon sig istället till internet för bekräftelse och identitetsbildande. Utan att hennes jämnåriga vet om det blir hon så småningom en anonym internetkändis med sitt mest kända verk: en erotisk fanfiction om One Direction-medlemmarna Harry Styles och Louis Tomlinson.

Fanfiction-gemenskapen, som jag minns den från mina egna tonår: fortfarande vid liv och till synes såpass välmående att den tagit sig ända in i underhållning för den breda massan.

Trenderna på tiktok och reels är dagsländor. Eller, för att använda en mer samtida liknelse: de är smittsamma virus som sprider sig som en löpeld över plattformarna – för att kort därpå brinna ut och konkurreras ut av nya. Bo Burnham är sedan länge utbytt mot andra trender – den senaste av dem Lizzos nya låt About Damn Time med tillhörande dans.

Men fanfiction är lite av en kackerlacka: där andra internetfenomen föds och dör ut, finns den kvar, ständigt matad av nya generationer skribenter som vill vältra sig i sin passion.