Hoppa till huvudinnehåll

Åboland

Britt-Marie Juup körde 40 000 kilometer om året för att rädda djur på sin fritid – nu är hon Åbo Djurskyddsförenings första verksamhetsledare

Britt-Mari Juup står med en svan i famnen
Bildtext Åbo djurskyddsföreninge tar om hand om allt från utmärglade ekorrar till skadade svanar.
Bild: Maud Stolpe-Asunta / Yle

För djurskyddsaktiva Britt-Marie Juup är det självklart att alla djur har en lika stor rätt att leva. Eftersom de inte kan föra sin egen talan gör hon det för deras del.

Britt-Marie Juup lämnade pensionärslivet för att bli Åbo Djurskyddsförenings första verksamhetsledare någonsin. Det var ett lätt beslut efter ett livslångt engagemang för djurens rättigheter.

– Det är det här som jag hela mitt liv har hoppats få göra; riktigt ordentligt djurskyddsarbete och organisera och administrera. Så här är jag nu.

Vi människor måste alltid tala för djurens bästa

― Britt-Marie Juup

I dag bor Britt-Marie Juup på ön Kakskerta i Åbo tillsammans med tre hundar, en katt och en mus, som bor i hennes bil.

Men genom åren har många olika slags djur delat hem med henne. Här har funnits papegojor, sköldpaddor, råttor, katter och hundar i en salig blandning, bara för att nämna några.

Första uppdraget: rädda en katt i ett träd

Passionen att arbeta för och med djur har funnits hela Britt-Marie Juups liv. Familjen var djurkär och när hon var sju år gammal överräckte hennes morfar högtidligt ett medlemskort till Åbo Djurskyddsförening.

Samtidigt sade han något som gick rakt in i hjärtat på henne.

– Han sa, kom ihåg att djuren inte själva kan tala, utan vi människor måste alltid tala för dem, för deras bästa.

Britt-Marie Juup för djurens talan - Spela upp på Arenan

Frivilligarbetet vid Åbo Djurskyddsförening började på allvar i slutet av 1960-talet. Det första fältuppdraget handlade om att rädda en katt som satt uppe i ett träd i Vårdbergsparken.

Hur Britt-Marie Juup fick ner katten minns hon inte, men det var i alla fall starten på ett livslångt engagemang i föreningen.

Alla djur ska ha det bra och kunna leva det liv de är tänkta för

― Britt-Marie Juup

På kvällarna efter jobbet körde hon runt 40 000 kilometer om året för att rädda utsatta djur: allt från utmärglade ekorrar och igelkottar till skadade svanar och förvildade katter.

Det aktiva fältarbetet tog slut när hennes dotter föddes år 1984, men Juup fortsatte sitt engagemang i föreningen, bland annat i styrelsen.

Alla djur har ett egenvärde

Utgångspunkten har alltid varit att alla djur har en lika stor rätt att finnas till på vår jord. Enligt Britt-Marie Juup har människan en underlig uppfattning om att hon är skapelsens krona. Men djurens värde beror inte på hur stor nytta eller skada de är för människan, säger hon.

– Alla djur har ett egenvärde. Vi har alla blivit till av någon orsak och nu är vi här och ska försöka samsas om den här planeten.

Britt-Mari Juup står på en brygga med sin ormlåda
Bildtext Britt-Marie Juup lär ut hur man flyttar på en huggorm.
Bild: Maud Stolpe-Asunta / Yle

Därför motsätter hon sig att man med stöd av lagen uppmanas döda vissa djur. Det handlar om till exempel mink, mårdhund och bisamråttor som kan avlivas också då de har små valpar.

– Det är ett grymt lidande man utsätter dem för, säger Juup.

Den filosofin ligger också till grund för att hon för några år sedan började erbjuda sina tjänster att komma och flytta huggormar som kommer för nära inpå knutarna hos folk.

Om hon inte hinner fram innan ormen har försvunnit lär hon ut hur man flyttar en orm med hjälp av tänger i stället för att ta fram spaden och slå ihjäl den.

Hemma på Kakskerta matar hon förutom fåglar också rävar och hjortar, för att de ska kunna äta i fred utan risk att bli skjutna.

Det går inte att rädda alla djur

Åbo Djurskyddsförening har idag åtta anställda och närmare 300 frivilliga, av vilka ett tjugotal är aktiva och ställer upp på olika uppdrag. Föreningen erbjuder också telefonjour dygnet runt och kan hjälpa till då det uppstår problem.

Brill-Marie Juup håller en brun katt i sina händer
Bildtext I sex år hann Britt-Marie Juup vara pensionär.
Bild: Maud Stolpe-Asunta / Yle

Till djurskyddsföreningens hem kommer allt från skadade stora fåglar som örnar, uvar och svanar, till upphittade hamstrar, katter och kaniner. I vissa fall är den enda utvägen att avliva de skadade djuren.

– Det är alldeles tröstlöst att rädda en fågel som har brutit sin stjärt eller vinge. Konvalescensen är så lång att de blir för tama. Det är en så smärtsam och stressig process att det är mer humant att avliva dem snabbt och smärtfritt, säger Britt-Marie Juup.

Ett stort jobb att vänja skygga katter vid människor

Åbo Djurskyddsförening har också ett katthus, som i fjol tog emot runt 700 katter. Antalet katter som omhändertas blir allt större och i år kommer de att vara flera än någonsin, säger Britt-Marie Juup.

– Katter är alldeles tydligt olika värda i människors sinne än vad till exempel hundar är och det är nog verkligen synd.

Bland de omhändertagna katterna finns det många som tydligt är hemmakatter, men som ingen någonsin kommer efter.

Andra katter är sådana som aldrig har haft ett hem. Det är väldigt viktigt att de här katterna blir omhändertagna eftersom de förökar sig explosionsartat ute i naturen.

Britt-Marie Juup står bredvid sin bil med en svan i famnen
Bildtext Britt-Marie Juup fångade den här svanen som inte orkade flyga.
Bild: Maud Stolpe-Asunta / Yle

En stor del av de hemlösa katterna kan man socialisera, men det kräver väldigt mycket jobb. Som tur är finns det en hel del frivilliga som är redo att lägga ner tid på att bara sitta i närheten och prata, utan att katten alls visar sig.

– Sen plötsligt en dag kommer det ut en tass och så kommer följande tass och sen kommer hela huvudet. Och nästa vecka kommer kanske hela katten fram, säger Britt-Marie Juup.

Djurskyddet vilar tungt på de frivilligas axlar

I dag finns det ett fyrtiotal djurskyddsföreningar i Finland och varenda en av dem behövs, säger Britt-Marie Juup.

– De frivilliga föreningarna bär på en stor börda och har ett stort ansvar för att djur ska ha det bra. Att sprida information om hur man ska behandla djur faller ofta på de här föreningarna.

I sitt arbete har hon gång på gång sett att djuren missförstås eftersom de inte har samma språk som människan.

– För mig ska alla djur ha det bra och kunna leva det liv de är tänkta för. Jag kommer att hålla på med det här så länge jag orkar, det är säkert.

Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi