Aggressiva påhopp skapade twitterrädsla hos Hanna

“Det började med en klump i magen och sånt brukar ofta resultera i bra reflektioner.” Det blev startskottet till den audioessä som journalisten och dokumentärfilmsregissören Hanna Nordenswan gjort.

Jag vågar inte twittra

23:07

Varför ska jag känna mig ifrågasatt för den här delningen

ur audioessän Därför vågar jag inte twittra

I inledningen till audioessän Därför vågar jag inte twittra beskriver Hanna hur hon en dag läste en bra artikel och twittrade om det. Det dröjde inte många sekunder förrän hon fick ett argt svar som gav henne en mycket olustig känsla.

– Men en klump i magen brukar ofta resultera i bra reflektioner om man tänker på just en essäform.

En tanke väcktes och samtidigt viljan att skriva mer om klumpen, känslan och det arga svaret.

Audioessän ingår i en serie som tar utgångspunkt i hur unga människor ser på sociala medier. För Hanna är det också tankeväckande att det här är ett tema som unga kvinnor verkar fundera mycket på.

– Samtidigt är vi som gjort de här essäerna sinsemellan ganska homogena. Därför säger de ju bara något om hur unga, vita finländska kvinnor upplever detta.

– Det att vi navigerar just i den här rollen som en millenniegeneration och vit kvinna så tror jag betyder att “vår” grupp kanske fått upp ögonen för att om vi kanske känner oss otrygga på vissa ställen på nätet så kan vi förstå att det finns flera grupper som tänker lika. Och att vi i förhållande till dem ändå är ganska privilegierade. Det är åtminstone något som jag och mina kompisar, som också hör till samma grupp, funderar mycket på.

Ett osynligt problem

I audioessän nämner Hanna en undersökning som barnrättsorganisationen Plan gjorde 2021 där man lyfter fram att var tionde ung kvinna har slutat delta i samhälleliga diskussioner på nätet.

Att hela tiden vara rädd för att få aggressiva påhopp skapar stress och ångest. Men att det här skulle vara ett demokratiproblem håller Hanna inte med om och påpekar att man knappast blir rädd för att rösta eller eller maila sin lokala fullmäktigeledamot fast man inte vågar delta i debatten på nätet.

Hur många kvinnor har jag inte hört talas om som blivit trakasserade IRL för något de skrivit online

ur audioessän Därför vågar jag inte twittra

Hon tycker ändå att det att alla inte vågar uttrycka sin åsikt är ett problem som borde lyftas upp och som samhället kanske inte alltid tar på allvar.

– Som jag också nämner i min essä blir fokuset oftast på cancelling. Att vissa människor lätt sätter sig själva i en offerroll trots att dom verkligen inte blir censurerade eller tystade. Så därför blir kvinnor som inte vågar delta i en debatt ett mer osynligt problem, det märks inte att de fattas.

– Man skall heller inte glömma att den här känslan av att man inte vågar säga sin åsikt för att man är rädd för aggressiva svar kan påverka ens sätt att delta i diskussioner i vanliga livet eller sättet man vågar uttrycka sig på.

Snöflinga, får man höra om man reagerar med att känna empati för någon som till exempel blivit utsatt för sexism eller rasism

ur audioessän Därför vågar jag inte twittra

Gav arbetet med audioessän dig någon ny insikt eller aha-upplevelse?

– Att läsa högt den text jag skrivit fick mig att tänka på det här temat på ett lite annat sätt. För det är kanske så att då man säger högt det man är rädd för så är det mindre skrämmande.

Hanna berättar att hon dagen innan deltagit i ett seminarium och ville ställa en kritisk fråga men fick sätta mycket energi på att faktiskt våga ställa den.

– Nojigheten man drabbas av är hemsk, man börjar fundera på vad andra skall tycka eller tänka. Men kanske jag tänker lite annorlunda nu, min fråga var bra så jag ställde den och inget hemskt hände. Jag kan och ska ställa frågor.

Finns det något ljud som beskriver din audioessä?

– Jo, fast det kunde jag inte ha med av upphovsrättsliga skäl, avslöjar Hanna skrattande. Jag pratar i audioessän om Lil Nas X och låten Montero (Call me by your name) och speciellt den uppståndelse som väcktes av videon och scenen där Lil Nas X glider ner för en strippstång till helvetet.

– Jag tar i min essä upp påståendet om att unga konstnärer inte kan vara provocerande medan jag tycker att det handlar om att tiden och kontexten förändras.

Att använda ljudeffekter i essän var något som Hanna ville vara sparsam med eftersom hon tycker att man inte behöver vara överdrivet nervös över att folk inte skulle orka lyssna.

– Man orkar ju läsa en lång text om den är bra, så varför skulle man inte orka lyssna? Speciellt då vi nu lever i en tid där vi lyssnar på poddar där en och samma person kan tala i en timme utan ljudeffekter eller inslag.

– Jag tycker alltså att man måste kunna lita på att publiken är intresserade och smarta och inte har så kort koncentrationsförmåga som de ofta anklagas för att ha. Och så måste man förstås kunna berätta på ett sätt som håller lyssnaren fängslad.

– Jag älskar själv att lyssna på poddar och dokumentärer som kastar in klipp från populärkulturen så det var intressant testa och lära sig. Och jag tycker själv att det blev ganska roligt, säger Hanna och skrattar.