Analys: De papperslösas skuggsamhälle försvinner inte för att man stoppar huvudet i sanden – regeringen borde diskutera alternativen om man inte vill låta dem stanna

Ett väl underbyggt förslag om att ge papperslösa invandrare rätt stanna sköts genast ner av både regerings- och oppositionspartier. Men problemet försvinner inte av sig själv och därför behövs en diskussion om alternativen innan förslaget begravs.

I Finland lever ungefär 3 000 människor i ett skuggsamhälle. Riskerna för de här människorna och för samhället är betydande. Deras tillgång på hälso- och mentalvård är starkt begränsad. Många löper risk för att utnyttjas eller falla offer för människohandel.

Ingen verkar riktigt veta hur många barn som föds i skuggsamhället eller vad som händer med dem.

Regeringen Marin har tidigare slagit fast att man ska förhindra och bekämpa papperslöshet och se till att alla har rätt till vård och skolgång.

Förra veckan presenterade inrikesministeriet en utredning som bland annat lyfte fram möjligheten att låta dem som redan vistats i Finland i många år stanna legalt.

Utredningen togs inte väl emot. Tvärtom sköts den ner av regeringspartierna Centerns och SDP:s representanter i riksdagens förvaltningsutskott, innan någon hann diskutera de föreslagna lösningarna på allvar.

Enligt riksdagsledamöterna strider förslaget mot regeringsprogrammet och behöver därför inte beaktas. I bakgrunden finns uppenbarligen en rädsla för att Finland skulle bli mer lockande för migranter än till exempel de andra nordiska länderna.

Ett skuggsamhälle vill trots allt ingen på den politiska skalan ha

Oppositionen, särskilt Sannfinländarna, har redan en längre tid gått åt regeringen och den gröna inrikesministern Krista Mikkonen för planerna.

Sannfinländaren Sanna Antikainen anklagar i ett pressmeddelande regeringen för att inte ens försöka återbörda dem som fått negativa asylbesked. Istället anser hon att De Gröna nu vill “belöna” de här människorna för att de har befunnit sig olagligt i landet i åratal.

Antikainen betecknar förslaget som en öppen inbjudan till alla som vill komma till Finland i jakt på ett bättre liv.

Asylsystemets trovärdighet står på spel

Det finns synnerligen valida argument mot en engångslegalisering av papperslösa invandrare, och de är värda att ta på allvar.

Inte minst finns det en risk för att allmänhetens förtroende för hela asylsystemet lider om människor som fått avslag på sina ansökningar i alla rättsinstanser ändå inte kan återbördas till sina hemländer, det påtalas också i Inrikesministeriets rapport.

Problemet är att det inte låter sig göras, av såväl praktiska som juridiska och humanitära skäl. De papperslösa kommer inte att försvinna någonstans för att man stoppar huvudet i sanden.

Därför är det värdefullt att begrunda alternativen som behandlas i Inrikesministeriets rapport. Ett skuggsamhälle vill trots allt ingen på den politiska skalan ha.

Många orsaker till papperslöshet

En stor del av de så kallade papperslösa invandrarna kom till Finland som asylsökande 2015-2016. Många av dem har upprepade gånger fått avslag på ansökningar om uppehållstillstånd, men inte kunnat återbördas till sina hemländer.

Största delen är från Irak men en betydande del kommer från Afghanistan där säkerhetsläget försämrats avsevärt.

Fortfarande lever en del som kom från Somalia under åren 2005-2010 som papperslösa.

Regeringen Marin reder upp i en röra som skapades under den förra regeringen

Många har under åren knutit starka band till Finland genom jobb, språkstudier, familj och vänner.

En del är arbetsföra. Andra har svåra mentala problem och är oförmögna att ens försöka lösa sin egen situation. En del är barn.

Det gemensamma är att de inte vågar eller vill återvända till sina hemländer frivilligt och att myndigheterna inte kan skicka hem dem med tvång eftersom deras hemländer inte vill ta emot dem.

Deras situation i Finland varierar från kommun till kommun. En del kommuner erbjuder frivilligt mer service och hälsovård än andra. De som förtvivlat gång på gång ansöker om uppehållstillstånd bollas mellan kommuner och mottagningscentraler.

Ingen vet hur många som blir utnyttjade, faller offer för människohandel eller sexuellt våld. Man befarar att många inte vågar vända sig till hjälpsystemet eftersom rädslan för att tvingas återvända till hemlandet är så stor.

Regeringen Sipilä orsakade problemen

När oppositionen anklagar regeringen för att förhålla sig alltför valhänt till de papperslösa invandrarna kan det finnas skäl att granska bakgrunden till problemet.

Det var särskilt de ändringar i utlänningslagen som gjordes under regeringen Sipilä som skapade problemet. Målet var att skärpa migrationspolitiken, men enligt en utredning för statsrådet som leddes av professor Elina Pirjatanniemi i fjol gav lagändringarna i många fall motsatta resultat.

När regeringen Sipilä bland annat slopade möjligheten att bevilja humanitärt skydd och försökte göra det svårare att stanna kvar i landet efter ett negativt asylbesked ledde det till en våg av nya ansökningar som nu i åratal har lamslagit Migrationsverket.

Regeringen Marin reder alltså upp i en röra som skapades under den förra regeringen. Det innebär bland annat att man påbörjat en revidering av utlänningslagen, men det löser inte problemen för dem som kom under åren 2015-2016.

Ingen öppen inbjudan till världens migranter

I Inrikesministeriets utredning föreslås att de som sökt asyl första gången innan 31.12.2016 och som fortfarande befinner sig i landet utan uppehållstillstånd skulle få rätt att stanna.

En möjlighet är att stifta en undantagslag som ger dem rätt att stanna i fyra år och sedan möjlighet att ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Det finns alternativ, som att bara låta de mest utsatta få den här rätten. Men i utredningen slår man fast att kriterierna borde vara så enkla som möjligt.

Självklart ska inte de som begått grova brott ha rätt att stanna.

I utredningen slår man fast att åtgärden inte skulle locka fler migranter till Finland eftersom den inte skulle gälla nya asylsökande.

Alternativen löser inte hela problemet

Utredningen identifierar också mindre drastiska sätt att hjälpa en del av de papperslösa.

Ett sätt är att bevilja främlingspass åt dem som har jobb men inte kan söka om uppehållstillstånd för att de saknar dokument. Det hjälper en del, men inte de mest utsatta.

En annan möjlighet är att ändra i utlänningslagen så att man till exempel återinför möjligheten av få humanitärt skydd. Utredningen slår ändå fast att det vore svårt att ändra kategorierna för uppehållstillstånd så att de täcker hela den heterogena gruppen av papperslösa. Dessutom bör kategorierna i utlänningslagen snarare vara anpassade för framtida behov än lösa problem för tidigare asylsökande.

Möjligen kunde man också genom en lagändring ge större möjligheter att bevilja uppehållstillstånd på grund av individuella mänskliga orsaker.

För de som oroar sig för att Finland ska locka till sig migranter borde de här lösningarna ändå vara svårare att smälta än att engångslegalisera vistelsen för dem som redan är här och som knappast kommer att försvinna.

Det betyder inte att utlänningslagen inte behöver revideras, men det är i så fall snarare en fråga om politiska värderingar än att underlätta för dem som nu är papperslösa.

Oenighet inom regeringspartierna

Huruvida man vill hjälpa de papperslösa och låta dem stanna är förstås också en politisk värdefråga. För en del partier och deras väljare är det knappast önskvärt.

Men eftersom regeringen Marin i regeringsprogrammet slår fast att man ska bekämpa papperslöshet vore det skäl för regeringspartierna att ta utredningen på allvar och diskutera alternativen.

Av allt att döma är man också oeniga inom regeringspartierna. De tre socialdemokratiska riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja, Hussein al-Taee och Johan Kvarnström skickade ut ett eget pressmeddelande där man konstaterade att en engångslegalisering visst står i samklang med både regeringsprogrammet och en socialdemokratisk tradition av solidaritet.

Nu händer inget med förslaget förrän regeringen fattat eventuella beslut. Inrikesminister Krista Mikkonen konstaterar att man får försöka hitta andra kompromisser om man inte kan komma överens om en engångslegalisering.

Bland annat bereder man vid Social- och hälsovårdsministeriet en lag om bättre sjuk- och hälsovård för papperslösa. Den rår ändå inte på papperslösheten i sig.