Film: C'mon C'mon – Joaquin Phoenix får in en fullträff i en film som träffar en rakt i hjärtat

Vem hade trott att vårens mest färgsprakande filmupplevelse skulle vara ett svartvitt vardagsdrama om en medelålders man och hans nioåriga systerson?

Jag tror inte att jag någonsin tidigare reflekterat över att beskriva en filmupplevelse som en förälskelse. Men Mike Mills C'mon, C'mon får mig att vilja göra det.

I den mörka biosalongen drabbas jag nämligen av en varm, allt omslutande, överväldigande känsla av att tycka om.

Tycka om det jag ser, hör, känner. Vara uppslukad av nuet och samtidigt förväntansfull inför nästa ögonblick.

Falla handlöst, men ändå känna sig sällsamt trygg.

Och i likhet med den förälskade undrar jag hur det är möjligt att inte alla ser det jag ser?

Hur kunde denna visuella dröm bli utan en Oscarsnominering?

Upplägget

Föreställ dig en vanlig vardag i en storstad - just i dag. Ögonblick som fångas i vackra svartvita bilder mellan vilka mjuka musikslingor varsamt lägger sig till rätta.

Föreställ dig därefter en man i fyrtioårsåldern (Joaquin Phoenix) - skäggig och med ett stänk av grått i det lockiga håret. Singel efter ett längre förhållande. Präglad av förlusten av sin mor som dött ett år tidigare. Uppslukad av sitt arbetet som radioredaktör.

Johnny lever via sina hörlurar och den mikrofon med vilken han närmar sig andra människor och livet omkring sig.

Just nu arbetar han med en dokumentär om hur barn i ett antal amerikanska städer förhåller sig till framtiden. Hur ser de på den och på de vuxna som format morgondagen?

Frågorna är enkla och öppna - svaren svindlande. Speciellt med tanke på att intervjusituationen är äkta - Phoenix ställer frågorna i stunden och barnen svarar spontant.

Under pågående arbetsprocess åtar sig Johnny att agera barnvakt åt sin nioåriga systerson Jesse (Woody Norman) medan syrran Viv (Gaby Hoffmann) försöker hitta en vårdplats åt maken Paul (Scott McNairy) som är psykiskt instabil.

De planerade timmarna blir till dagar och en relation mellan den vuxna och barnet börjar långsamt ta form. Formar dem bägge.

Formen

C'mon, C'mon är manusförfattaren och regissören Mike Mills fjärde långfilm - hans förra verk 20th Century Women (2016) Oscarsnominerades i kategorin bästa manus.

Att den nya filmen inte kvalat in i en enda Oscarskategori är snudd på ett mysterium. Det här är trots allt en film som fungerar på alla plan.

Rollkaraktärerna är mångdimensionella, intrigen välfungerande, bildspråket underbart och tempot en dröm. Det råder kort sagt en perfekt balans mellan form och innehåll.

Bilderna varvar vida vyer av anonyma gator och stränder med vardagliga interiörer och talande ansikten.

Och på ljudspåret varvas enskilda repliker och fylligare sjok av ord med exakt den mängd tystnad som krävs för att man skall hinna förhålla sig till det sagda.

Känslolägen hänger kvar eller avlöser varandra i en takt som verkar logisk. Inget känns patetiskt eller krampaktigt tillrättalagt - det bara är.

Vare sig det handlar om att äta frukost, gräla om hårtvätt, dela en kvällssaga eller bli avbruten av frågor som får en att tappa fotfästet.

Innehållet

Den berättarmässiga strukturen är genial i all sin enkelhet. Här erbjuds vi ett realistiskt relationsdrama med inslag av poesi, roadmovie och dokumentär.

En story där den vuxna står för trygghet och kärlek även när hen varken är stark eller sitter inne med alla svar.

Viv är trött och förtvivlad medan Johnny är så borttappad att han måste googla hur man säger förlåt. Poängen är att de hela tiden försöker, att de trotsar sina tillkortakommanden, vill gott.

Och så har vi barnen som ser allt och hör allt. På gott och ont. Mest gott.

För det här är en film som fångar upp det goda även i den vardagliga lunk där korta stunder av djupa insikter kan glimma till i alldagligheten.

Stunderna då det gäller att stanna upp.

Skådespelarna

C'mon, C'mon hade naturligtvis inte kunnat bli så fin om inte Phoenix, Norman och Hoffmann varit de stjärnor de är.

Norman är ett fynd vars känslighet man innerligt hoppas att skall överleva flytten in i vuxenlivet och Hoffman är underbart mänsklig i sin blandning av sårbarhet och styrka.

Och så har vi Joaquin Phoenix. Den excentriska skådespelaren som från tidiga barnroller i filmer som Parenthood (1989) och via många imponerande vuxenroller nu nått fram till Johnny.

En rollkaraktär som är lika underbart varm som hans Oscarsbelönade Joker (2019) var slagkraftigt kall. Johnny är en varm människa i en varm film som påminner en om vikten av att våga ställa frågor och sedan bemöda sig om att faktiskt lyssna på svaren.

Finns det sist och slutligen något annat som betyder något?