Anniina Nurmi skämdes tidigare för att hon hade likadana kläder varje dag – nu har det blivit hennes stil

Anniina Nurmi gav sin allra första klädkollektion sloganen Conscious Clothes för hon tyckte ordet conscious lät så vackert. Det står för allt från medvetenhet till både ekologisk och etisk ansvarsfullhet.

Sedan dess har hon insett att en sådan slogan inte är lätt att uppfylla.

I boken Rakastan ja vihaan vaatteita, som närmast kunde kallas en pamflett, beskriver experten på ansvarsfull klädproduktion resan till insikt om att klädindustrin är en bransch vars nuvarande arbetssätt inte går att godkänna. För klädindustrin har gått på högvarv redan i flera år.

Själv går hon klädd i liknande kläder varje dag. Svarta, vida och korta, så kallade culotte byxor, och svart-vit randig jumper. Det har blivit hennes varumärke, ett sätt att ta ställning för ett enklare sätt att klä sig.

"Tyvärr tror jag att den uppdämda lusten att shoppa, göra och uppleva tar över"

Medan pandemin begränsat våra sociala tillställningar och en del av oss jobbat på distans har behovet av nya kläder inte varit så stort. Men småningom återgår vi till en tid med kontor, fester och sociala träffar. Då kan det hända att många vill uppdatera sin garderob.

Anniina Nurmi hoppas att den här perioden med social distansering skulle ha gjort att vi förstår att vi inte behöver så mycket kläder och saker. Forskning visade att vi uppskattar hållbarhet och hellre stöder inhemska företag. Det gav en gnutta hopp.

– Tyvärr tror jag att den uppdämda lusten att shoppa, göra och uppleva tar över. För hittills har verkligheten varit att trots att man säger att man vill agera ansvarsfullt, så märks det inte vid butikskassan, säger Nurmi.

Det både produceras och konsumeras för mycket kläder

Vad som egentligen är ett hållbart och klimatsmart plagg är ingen lätt fråga. Det mest hållbara plagget är det som redan finns i garderoben. Men det går inte att köpa sig till ansvarsfullhet. För problemet är att kläder produceras för mycket och för billigt och de konsumeras för mycket.

Det näst bästa alternativet är att köpa secondhand och först i tredje hand att köpa nytt. Vad som då är hållbart beror helt på hur mycket vi sedan använder plagget. För att veta om ett plagg är ekologiskt och etiskt hållbart borde vi känna till materialets ursprung, hur det odlats, hur plagget är tillverkat, under vilka förhållanden. Tillverkningen borde vara transparent så att både människors och djurs rättigheter har beaktats.

– Men det är inte på den enskilda konsumentens axlar att ta reda på hela plaggets livscykel, utan det borde åtgärdas med lagstiftning. En så oansvarig klädproduktion som vi har i dag borde lagstiftningsvägen kontrolleras med så att den varken skulle vara möjligt eller lönsamt. För idag lönar det sig att producera kläder ohållbart.

Lag om företagsansvar både på EU- och nationell nivå på kommande

Både på EU-nivå och nationellt förbereds lagar om företagsansvar, alltså den omsorgsplikt som ställs på företag i lagstiftningen och som gäller mänskliga rättigheter eller miljö. Men det återstår att se hur stränga de är och vem de omfattar.

Pressen på klädföretagen har ökat och det har blivit mer regel än undantag att företag avkrävs transparens när det gäller produktionskedjan. Situationen är bättre än till exempel i elektronikbranschen där man ännu inte vet just någonting om apparaternas ursprung.

Men bara en marginell del av kläderna kan sägas vara ansvarsfullt producerade, för öppenhet är inte det samma som ansvarsfullhet. Det att stora globala aktörer öppnar upp om sina produktionskedjor garanterar inte att kläderna skulle produceras ansvarsfullt. Det betyder bara att de med större sannolikhet skulle ställas till svars om någonting skulle hända på fabrikerna.

– I Finland köps kläder från stora internationella kedjor och stormarknader, medan det är de små företagen som säljer ansvarsfullt tillverkade kläder.

Globaliseringen förstärkte kolonialismen i klädbranschen

Anniina Nurmi tar i boken Rakastan ja vihaan vaatteita också upp bristen på mångfald i klädbranschen. Även om vi allt oftare ser modeller med olika hudfärg, så domineras själva industrin av vita från det globala nord, de såkallade industriländerna. Motparten blir då det globala syd, alltså länder med lägre levnadsstandard.

Uttrycket industriländer kan sägas ha levt ut sin tid eftersom det numera ofta finns mera industri i "utvecklingsländerna" än i "industriländerna".

Att människorättsfrågor får så liten plats när vi diskuterar klädbranschens negativa sidor beror, enligt Nurmi, på att att vi ser på frågan ur en vit, västerländsk synpunkt. Istället fokuserar vi på lösningar kring teknologiska innovationer och nya material.

Problem behandlas inte i ett bredare perspektiv som också skulle ta i beaktande att vita (ofta män) i globala nord kammar in vinsterna av det arbete asiatiska eller svarta kvinnor i globala syd utför under ofta urusla arbetsvillkor.

Klädbranschen förlägger sin produktion till nya länder med ännu lägre löner på ett sätt som långt liknar kolonialismens modell. Företagen i de rika länderna utnyttjar de fattigare ländernas svaga lagstiftning och ekonomiskt utsatta position för egen vinning.

För ett antal decennier sen var Finland det fattiga och klädproducerande landet som tog sig ur fattigdomen. Men samma positiva utveckling sker inte nödvändigtvis i länder i det globala syd eftersom strukturer och maktförhållanden håller länderna kvar i fattigdom.

– Hela systemet är byggt så att de här människornas levnadsförhållanden inte förbättras så som de borde. Vi kan tänka att kolonialismen hör till historien, men den har bara fått nya former och på samma sätt som då drar vissa länder nytta av andra länders billiga arbetskraft.

Många länder i det globala syd har ingen eller en bristfällig djurlagstiftning som gör det möjligt att använda djur för att få ull, skinn och dun på ett sätt som inte skulle vara lagligt i det globala nord.

Freda dig från dem som hetsar till konsumtion

Så vad är Anniina Nurmis råd till den som vill minska på sitt ekologiska och etiska fotspår när det gäller kläder?

– Ett sätt är att på Instagram omge sig med en krets som inte hetsar till att konsumera mera, utan hellre sådana aktörer som funderar på hur man med en mindre garderob kunde skapa trevliga helheter.

Det gäller att utsätta sig för ett nytt sätt att tänka och verkligen gå igenom sin egen garderob för att se om något kan repareras eller ändras så att det kan användas igen. Om man behöver skaffa ett plagg kan man försöka hitta ett begagnat eller om man är tvungen att köpa nytt, försöka hitta ett som är långlivat vad gäller kvalitet och stil, enligt de resurser man har.

– Men jag förstår att det kräver tid att hitta kläder secondhand och att alla inte har lika mycket tid. Hållbara kläder är inte heller billiga för då skulle de inte vara etiskt hållbara, så det kräver resurser att köpa nytt.

Men eftersom det mest hållbara är att inte köpa kläder är det inte en kostnadsfråga, utan mer ett nytt sätt att se på vad klädkonsumtion kunde vara.