Jonas Jungar: I dag tänker jag framförallt på dem som är unga – det är de som allra mest behöver vår omtanke i denna vansinnestid

Klimatkrisen, coronapandemin och nu ännu en fullkomligt galen attack i mitten av Europa. Den tid vi lever i prövar oss alla, men i synnerhet dem som ska bygga en bättre framtid. Det är dem vi ska ta hand om nu, skriver Jonas Jungar.

I förmiddags textade sonen till en av mina kolleger och undrade "om han blir kallad på repövning nu".

Det säger allt om den galenskap som pågår just nu. Unga människor i Finland med livet framför sig ska inte överhuvudtaget behöva tänka sådana tankar.

Obegripligt. Overkligt. Omskakande.

Även för en luttrad nyhetsjournalist är det här chockerande på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. I min bransch blir man med tiden cynisk och kallsinnig, men nu då – för att citera president Niinistö – "masken har tagits av och blottat krigets ansikte", så blir det svårt att värja sig för känslorna.

Som om man tappade fästet en aning. Jag var knappast den enda som nöp mig armen i morse för att försäkra mig om att det här faktiskt händer på riktigt.

Många av oss (också nyhetsredaktioner, ska medges) rusar nu iväg i oändliga diskussioner om finländskt NATO-medlemskap, sanktioner, USA:s roll, Rysslands eventuella dolda avsikter, militärstrategiska resonemang och så vidare.

Samtidigt tappar vi lätt bort alla dem som bara känner en gnagande oro, som nu famlar runt i en ändlös ström av rubriker och allt otäckare bilder i ett försök att begripa helt grundläggande frågor:

Borde jag vara rädd? Vad händer om det börjar skjutas också hos oss? Tänk om Putin har blivit spritt språngande galen? Vad fan händer riktigt?!

Knappt har coronapandemin ebbat ut, med all den ångest, ensamhet och "förlorade" ungdomsår som den inneburit för inte minst studerande, och så talas det plötsligt om krig.

Ord som kärnvapen och terrorbalans flimrar förbi i flödena.

Vi har knappt tagit de första stegen i försöken att ta itu med mänsklighetens egentliga jätteutmaning, klimatkrisen, som för de framtida generationerna är en ödesfråga.

Och så är världen upptagen med att försöka tackla något som påminner om ett "gammaldags" anfallskrig och som för tankarna till andra världskrigets första kusliga dagar. Något man trodde hade förpassats till historieböckerna.

Det är så befängt och djupt orättvist att det trotsar all beskrivning.

Det var inte det här som världen skulle öda energi på. Vi har sannerligen andra, och framförallt gemensamma utmaningar att ta itu med.

Om allt detta har vi alla ett omättligt behov att prata. Det är så vi kollektivt processar det som sker i ett försök att begripa det ohyggliga.

Men det finns en vardag och liv att leva, det finns en normalitet och tillvaro som inte har rubbats, det finns möjligheter och framtidstro.

Det finns förnuft, det finns god vilja, det finns omtanke om andra.

Om det måste vi också prata en dag som denna.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.