Pargasbon Svitlana Pahlman om krisen i hemlandet: "Det är fruktansvärt, jag låg på golvet och grät"
I går inledde Rysslands president Vladimir Putin en invasion av östra Ukraina. Yle Åboland har talat med Pargasbon Svitlana Pahlman som är född i centrala Ukraina.
Svitlana Pahlman började arbeta på ett finskt företag i Kiev vilket senare också ledde till att hon flyttade till Finland för cirka 13 år sedan.
Pahlman har på sistone börjat varje morgon med en kopp kaffe och en genomgång av dagens rubriker för att hålla sig uppdaterad om situationen i hemlandet. Torsdagsmorgonens nyheter om Rysslands invasion förde med sig många känslor. Pahlman har fortfarande både släkt och vänner kvar i Ukraina.
– Mina föräldrar är tills vidare i säkerhet och min pappa berättade för mig att de inte har några militärbaser i närheten som är under attack. Jag talade också med en flicka som har släkt i Donetsk. De hade berättat att bombningarna blivit fler, men de har också vant sig vid det på något sätt, säger Pahlman. Ukraina har blivit starkare efter att de försökt kämpa mot korruptionen.
Svitlana Pahlmans framtidsutsikter för Ukraina är också mörka. Alternativen verkar få i Pahlmans ögon.
– Det känns väldigt konstigt nu att tänka på vad som kommer att ske. Ukraina måste försvara sig själv och det är väl bara krig som är möjligt nu, säger Pahlman.
Pahlman och hennes man har tidigare varit mycket aktiva på sociala medier eftersom de har känt att det varit viktigt att någon förmedlar ett ukrainskt perspektiv åt västvärlden. På sistone har de ändå mest använt sociala medier för att hålla sig uppdaterade om läget i Ukraina. I Pahlmans twitterflöde dök det upp en ung kvinna som i nästan hela sitt vuxna liv levt i ett kristillstånd.
– Hon var 13 år då revolutionen Euromajdan inträffade och nu är hon 21. Det var ingen fråga för henne om Ukraina ska förbli självständigt och kämpa för sin självständighet, säger Pahlman.
– Efter att jag läste de första rubrikerna så tänkte jag att nu är det klart att vi har en fullskalig invasion, men Ryssland invaderade Ukraina redan för åtta år sedan. Det måste man ändå vara tydlig med, säger Pahlman.
Svitlana Pahlman känner att det är fel att se Ukrainas befolkning som splittrad.
– Jag får ofta frågor från mina vänner om relationen mellan språkgrupperna i Ukraina. Nu har jag också sett att västerländsk media börjat tala om ryskspråkiga som pro-ryska ukrainare. Jag är själv ryskspråkig och det finns flera i min ålder som vuxit upp under Sovjet, men det betyder inte att vi är pro-ryska. Vi ska inte se på språk som tecken på politisk tillhörighet, säger Pahlman.
Pahlman känner att hon på sätt och vis blivit personifieringen av Ukraina bland sina vänner. Dagen innan attacken hade hon tänkt skriva ett tack till alla som skrivit eller ringt henne under veckorna som gått.
– Jag skulle skriva att det finns hopp. Nu vet jag inte vad det finns, säger Pahlman.
Att överge sitt hemland är inte heller något som ukrainare är beredda att göra i första hand, menar Pahlman.
– Jag försökte säga åt mina föräldrar att komma hit till Finland, men de sa nej. De har sitt hem där och det går inte bara att lämna allt bakom sig.
Det absurda i situationen för Pahlman är också att allting fortsätter gå framåt, fastän hennes värld stannat upp helt. Arbetsdagen måste börja för henne trots den chock hon fått uppleva under morgonen.
– Då ni ringde för att boka tid för den här intervjun så låg jag på golvet och grät. Då blev det samtidigt klart att jag måste vara i ett presentabelt skick innan det var dags, säger Pahlman.
– Jag måste börja jobba. Det känns verkligen surrealistiskt. Vi har ett månatligt möte där jag medverkar med både ryska och ukrainska kollegor. Vi har inte lyckats kontakta några av våra kollegor i Ukraina, men jag hoppas ändå att allt är bra hos dem, säger Pahlman.
' /%3E%3C/svg%3E)
