Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: Jukka Jalonen har visat att han vinner på alla sätt – på andra sidan Atlanten reagerar man med tystnad och intensivt navelskåderi

Uppdaterad 25.02.2022 13:20.
Jukka Jalonen, en medelålders man i glasögon, stirrar stint. På bilden en bild av Anders Nordeswan och ett lila citattecken.
Bild: All Over Press/Yle

Med OS-guldet blev Jukka Jalonen jämte Mike Babcock den framgångsrikaste landslagscoachen sedan tiden då Anatolij Tarasov och Viktor Tichonov regerade. Någon skulle kunna tro att NHL-bossarna drar öronen till sig. Någon tror fel.

NHL-podden har den här veckan fortfarande ena foten i Peking. Mikko Lehtonens och Jukka Jalonens vara eller icke-vara i NHL debatteras ivrigt. Sedan går man över till att snacka Minnesota Wild och matchen Carolina–Edmonton som Yle televiserar på söndag.

Yle Sportens NHL-podd

Spela upp

Vet såklart inte vad resultatet blivit om det 1977 gjorts en gallup bland NHL:s beslutsfattare huruvida färska dubbla världsmästaren Peter Stastny har förutsättningar att klara sig i NHL.

Gissar ändå att majoriteten inte skulle ha trott på att (tjecko)slovakiern klarar sig i den tuffa NHL-världen. Som tur tänkte man annorlunda om européer i Quebec Nordiques och de tre övriga klubbarna som införlivades med NHL då utmanarligan WHA gick i konkurs.

Ett drygt årtionde senare var Paul Stastnys far 1980-talets näst effektivaste NHL-spelare med 1059 poäng (385+674) i 749 matcher. Alla vet säkert vem den enda spelaren framför Peters Stastny var.

Innan WHA-klubbarna öppnade vägen för europeiska spelare till NHL var det bistra tider. Till exempel ett sådant exceptionellt spelgeni som Matti Hagman fick upptäcka i Boston Bruins hur litet kunnande och talang betyder när man har att göra med enögda träskallar.

Att i dag tänka sig NHL utan europeiska spelare är såklart en total omöjlighet. Också den dagen kommer då det är en självklarhet att ett antal lag har europeiska coacher.

Förändringen måste ledas uppifrån

Efter att Tjeckien vann OS-guld 1998 blev i snabb takt både guldtränaren Ivan Hlinka och den finska "oliktänkaren"Alpo Suhonen kortvariga NHL-chefstränare.

Hlinka gjorde ett bra jobb, tog Pittsburgh till konferensfinal, men fick ändå sparken genast när hans andra säsong började med fyra raka förluster. Suhonen i sin tur fick sin kortvariga chans på grund av personliga kontakter med coachen och GM:n Mike Smith.

Båda två var för tidigt ute, strukturerna och tankevärlden i NHL var inte ännu mogen. Man kan också ifrågasätta om Alpo Suhonen var rätt pionjär för det finska tränar- och ledarkunnandet just i NHL.

I dag finns det två europeiska General Managers i NHL: Jarmo Kekäläinen i Columbus och svensken Patrik Allvin, som för några veckor sedan blev Vancouvers GM efter många år i Pittsburg Penguins organisation.

Det här är vägen som förr eller senare leder till tränare från Europa i NHL. Inte nödvändigtvis så att Kekäläinen eller Allvin anställer en europeisk coach, utan för att förtroendet för europeiskt kunnande växer. Eller att det ens noteras.

Det är faktiskt inte längre än 32 år sedan den slovakiske coachen Jozef Vengloš år 1990 blev första icke-brittiska tränare i ligan som i dag heter Premier League.

Vengloš tid i Aston Villa blev inte lyckad, men ändå coachas i dag hela 12 av ligans 20 lag av tränare som inte är från de brittiska öarna.

Fotboll är fotboll och NHL är NHL, med bland annat en annan rinkstorlek än vad som är traditionen i Europa. Ett scenario där halva dussinet NHL-klubbar coachas av europeiska tränare före århundradet gått in på sin andra halva ska väl ändå inte vara ren fantasi?

Det uppenbara namnet att öppna på nytt vägen för europeiska chefstränare i NHL är såklart Jukka Jalonen.

I en rationellt fungerande NHL-värld borde det vara kö utanför Jalonens dörr

Jalonens meritförteckning i internationell landslagshockey är häpnadsväckande. Redan under sin första period som landslagscoach vann han VM-guld och OS-brons. Då var han ändå halvfärdig som topptränare och hade till exempel brister i att vara en modern ledare.

När han sen kom tillbaka till landslaget, via uppdraget att leda Juniorlejonen i hemma-VM vid årsskiftet 2015/2016, var det en förändrad tränare som stod i Lejonbåset.

I de fyra turneringarna, med start i JVM 2016, där han varit chefstränare för Finland har det blivit tre guld och ett silver.

Tre guld och ett silver – på fyra försök.

Det finns exakt en annan tränare under de senaste 30 åren som vunnit i JVM, herr-VM och OS: Mike Babcock, Kanada. Till skillnad från Jukka Jalonen hade Babcock i varje guldturnering turneringens bästa spelarmaterial till sitt förfogande.

Jalonen i sin tur ha vunnit sina tre guld från och med 2016 från tre olika utgångspunkter.

I JVM 2016 hade han chansen att förlita sig på turneringens bästa forwardar. Många coacher skulle inte ha insett det, utan utgått från en defensiv taktik. Jalonens intuition var att om Finland ska vinna, är det genom ett offensivt fyrverkeri. Det blev tidernas roligaste guld.

Före VM 2019 kallades Lejonen precis som 1992 för alla tiders sämsta VM-lag. 1992 vann Finland silver, 27 år senare blev stjärnspäckade Tre Kronor, Ryssland och Kanada slagna av en fulländad defensiv taktik och tidernas bästa kämpaglöd.

I OS var Finland för första gången sedan VM 1995 turneringens bästa lag och guldfavorit. Igen var det dags att byta taktik. Jalonen visste att om det bästa laget spelar kallblodigt och minimerar misstagen är guldchansen stor. Finland vann alla matcher.

Tre guldmedaljer, tre olika taktiska upplägg, tre olika spelartrupper – en och samma coach.

I Peking vann Jalonens lag dessutom guld i liten rink – en omgivning, som många tvivlat på att Jalonen behärskar.

Jalonens meritförteckning är enastående för en europeisk coach och han har öppet medgett att NHL intresserar. Faktum är att Jalonens agent borde för tillfället ha fullt upp med att boka in möten för Jalonen med en rad av NHL:s General Managers.

Öronbedövande tystnad – och några skrattretande motargument

Som alla hockeyvänner vet så är det ändå inte fallet. Närmast emottog NHL-världen Finlands oemotståndliga marsch mot OS-guld med en öronbedövande tystnad. Sex matcher, sex segrar 22–8 i målskillnad – så gott som inga reaktioner.

Och absolut inte ett ord om Jalonen.

Tro mig: i fall av att Kanada eller USA hade vunnit OS-guld, hade turneringens betydelse målats upp på ett helt annat sätt – trots att NHL inte var med. OS är OS i Nordamerika. Nu var det bara så att fel lag vann. Fel spelare glänste. Fel coach bakom guldet – igen.

Därför brusade den tomma tystnaden i nordamerikanska hockeymedier som havet i en snäcka.

Det behövdes den svenska hockeypersonlighetens Szymon Szembergs Twitterinlägg om att Jukka Jalonens borde anställas av en NHL-klubb för att ens en helt ensam röst skulle höjas.

En för mycket – känns det dessutom. Så dumt och pinsamt mossigt var den kanadensiska mediejätten TSN:s hockeykommentator Gordon Millers reaktion på Szembergs inlägg.

Enligt Miller är Jalonen för gammal – han fyller 60 i november – har inte erfarenhet av att coacha i Nordamerika och dessutom är hans engelska för dålig.

Finns det några gränser för träskallighet och navelskåderi?

För att börja med det sista argumentet: Jukka Jalonen coachade redan för över 20 år sedan på engelska i Newcastle när Harry Harkimo satsade på hockey i England. Efter det har han jobbat i KHL där arbetsspråket bakom bänken på Jokerits mångkulturella lag var engelska.

Har dessutom svårt att förstå hur en coach som Dominic Ducharme kunde coacha i NHL om det krävs en engelska av modersmålsnivå. Visserligen ledde han Montreal Canadiens, men språket med laget var inte franska.

Som fotbollens värld visar: argumentet gällande engelskan är skrattretande.

Åldern då? 60 är ingen ålder för en NHL-coach. Medelåldern för NHL-tränare för tillfället är 54 år – det är en liga för coacher med skinn på näsan och livserfarenhet i bagaget.

Och argumentet om att Jalonen inte coachat i Nordamerika? Det är faktiskt det mest relevanta, för i praktiken kan det omskrivas till att han inte coachat i liten rink.

Förutom att nu har Jalonen vunnit guld i liten rink. Visserligen spelade inte Finland på ett sätt som man ser i NHL – före slutspelet vill det säga. Dels berodde det på att tre av sex matcher var slutspel och dels på spelarna. Med Barkov & Co i Peking hade det sett annorlunda ut.

Få se om Jalonen någonsin får ett trovärdigt anbud från NHL. Om inte så är jag ändå färdig att slå vad om att dagen kommer då europeiska chefscoacher är vardag i världens bästa hockeyliga. Om träskallefotbollens England öppnade ögonen, så gör nog NHL det också.

Vägen går via modernt tänkande General Managers – och kanske ägare som inte verkar bara i Nordamerika. Pittsburgh Penguins färska ägare heter Fenway Sports Group och har sedan tidigare bland annat legendariska Liverpool FC i sin portfölj. En ny trend har startat?

Tack för att du läste.

Diskussion om artikeln