Jonas Jungar: Till dig som nu känner dig lamslagen av oro – kom ihåg att världen utanför Ryssland nu står sällsynt enad

Det finns ett citat som har tillskrivits Lenin som lyder såhär: "Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer". De veckor vi genomlever just nu är något av ett europeiskt 9/11 ögonblick.

För det första: Med tanke på vilka målsättningarna var, kunde saldot för Putins galna anfallskrig knappast vara mera på minus. Det är kontraproduktivt, för att ta till en underdrift.

På bara några få dagar (!) har han lyckats med åtminstone följande:

• EU och Nato, som i årtionden präglats av inre stridigheter och utdraget beslutsfattande, står mer enat och övertygat än någonsin.

• I USA, där republikaner och demokrater knappt längre kan tala med varandra, är man trots allt eniga om att sanktionerna är nödvändiga.

• Tyskland har omvärderat hela sin efterkrigstida säkerhetspolitik och satsar nu 100 miljarder extra på sitt försvar.

• Sverige och Finland exporterar vapen och ammunition till Ukraina samtidigt som en ansökan om Nato-medlemskap för båda länder plötsligt framstår som fullt tänkbart.

• Ukraina har cementerat sin tillhörighet till väst och sökt om EU-medlemskap.

• Den ryska ekonomin stryps både inifrån och utifrån genom ett sällan skådat batteri av sanktioner och begränsningar.

• Allt som har ens lite med rysk ekonomi att göra har blivit skamfläckar som företag världen över gör sig av med.

• Varje sammanhang eller evenemang med ens en tillstymmelse av officiell rysk medverkan riskerar att bli föremål för bojkott och protest.

• Det ukrainska folket, och särskilt dess president, har blivit omvärldens stora hjältar och skapat en flodvåg av sympatiyttringar i både stort och smått.

Det som sker nu kommer inte att bli några sidor i framtida historieböcker, det kommer att bli ett helt kapitel.

Folk har känt igen ondska och hänsynslöshet och agerat därefter. Kriget är vanvettigt, men har samtidigt tagit fram det allra bästa hos oss människor.

Det som sker nu kommer inte att bli några sidor i framtida historieböcker, det kommer att bli ett helt kapitel

Med risk för att låta överdrivet dramatisk, men i någon mening är det här just nu något av en kamp mellan det goda och det onda. Någon egentlig gråskala finns ju inte.

Inget dividerande om vem som har rätt och vem som har fel.

Visst, som alltid finns det de som ser sin chans att utnyttja tillfället. Till exempel Kina, Indien eller Brasilien har varit påfallande tysta under senaste tid, eftersom det finns möjligheter inte minst i de ekonomiska tomrum som skapas då västländerna bryter kontakten.

Men det grumlar inte den stora bilden.

Ryssland är måhända stort, men ensamt och isolerat. Dessutom finns tecken på att också vanliga ryssar börjat ifrågasätta det som sker, även om den stora majoriteten ännu är tyst.

Särskilt fint är att se den omtanke som manifesteras då Europa upplever en flyktingkris av samma storleksklass som år 2015. Folk som förlorat hus och hem och tvingats fly hals över huvud tas förbehållslöst emot.

Ryssland är måhända stort, men ensamt och isolerat

Efter åratal av prat om att alla bara tänker på sig och sitt, är det både hoppingivande och upplyftande då människor förenas i en gemensam kamp.

Det känns både viktigt och värdefullt, och det bär på en enorm styrka.

I en kolumn The Guardian skriver den israeliske författaren Yuval Noah Harari att nationer till syvende och sist bygger på berättelser. I det långa loppet är det berättelserna, inte pansarvagnarna, som vinner.

I den berättelsen har Putin redan förlorat kriget.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.