Amorella seglar vidare: "Hon är ett av de riktiga kryssningsfartygen med glänsande mässing och bra stämning"
Nagubon Jan-Erik Karlsson är en av många åbolänningar som jobbat ute till sjöss. En av de mest intressanta resorna han minns var då fartyget Amorella hämtades hem från Split i Kroatien, 1988.
M/S Amorella beställdes av rederiet SF-Line 1986 och trots att finska staten med hjälp av subventioner gärna hade sett att fartyget hade byggts på ett finländskt varv valde rederiet det kroatiska varvet Brodosplit.
För det kroatiska varvet var fartygsbeställningen en lottovinst eftersom varvet aldrig tidigare hade byggt ett kryssningsfartyg, vilket också säkerligen påverkade leveranstidtabellen 1988. SF-Line fick köra den lukrativa sommarsäsongen det året med gammalt tonnage eftersom Amorella kunde levereras först i september istället för i mars som det tidigare hade varit tänkt.
För Nagubon Jan-Erik Karlsson betydde förseningen i leveransen att han fick en chans att åka med ner till Kroatien i dåvarande Jugoslavien för att hämta hem fartyget.
– Det var spännande tider och dessutom var det stor omsättning på personalen just då eftersom rederiet förnyade tonnaget i snabb takt så det var lätt att få anställning, säger Karlsson. För en ung gosse som mig själv var det äventyr att åka med de här nya fartygen och jag tog naturligtvis chansen då den dök upp.
Nyss hemförlovad från flottan
Karlsson hade strax innan resan blivit hemförlovad från flottan i Pansio i Åbo och funderade på vad han skulle börja göra.
– Jag fick biljett ner till Split och en möjlighet att ta hem fartyget från varvet så visst var det spännande och ett litet äventyr, säger Karlsson. Jag minns att det var varmt och det var i september.
Väl på plats i Split kändes det som om tiden hade stått stilla, säger Karlsson. Split har ett stort torg och är enligt Karlsson en mycket fin stad.
– Men visst kunde man se att vi var i en gammal östblocksstat för det kunde komma hästdroskor emot på gatan, säger Karlsson. Men gamla historiska byggnader varvades med nya moderna och bland annat såg jag stadion där man senare höll friidrotts-EM 1990.
"Mässingen är fin och glansig ännu i denna dag så kvaliteten på detaljerna var god"
När Karlsson väl kom ombord på Amorella som stod på varvet var det en imponerande syn.
– Varvet hade aldrig tidigare byggt ett kryssningsfartyg men man kunde se att de bjudit till och ombord såg det mycket bra ut, säger Karlsson. Men silikon eller sikaflex hade de tydligen aldrig sett förut för mycket var fastsatt med det och det ramlade naturligtvis ner under färden mot Åbo.
I övrigt var fartyget fint och det fanns mycket glänsande mässing, träsmideri och massor med graverade glas så visst hade man satsat på bygget. Men vissa speciella detaljer fanns det också.
– Inledningsvis blev jag kallad upp till bryggan eftersom bastulaven i officersbastun visade sig vara tillverkad i kopparplåt och den måste ju naturligtvis bytas ut innan befälet ville bada bastu, skrattar Karlsson. Det berodde säkert på att man på varvet inte kände till bastukulturen men ändå ville bjuda till lite och lade in glänsande kopparplåt som förstås inte gör sig så bra i en bastu.
Sicilianarna rövade bort brandutrustningen
Första destination för Amorella var Sicilien där fartyget skulle bunkra upp och tankas för resan mot Åbo.
– Men där stötte vi på patrull då anslutningarna inte fungerade och jag minns inte om maffian var inblandad eller hade anslutningarna endast glömts bort, säger Karlsson. Men jag och de andra fick fixa litet extra där innan vi fick bunkeranslutningarna att fungera.
Då fartyget stod förtöjt i hamnen så dök det upp också små båtar med personer som ville sälja saker och ting till besättningen. Karlsson minns att det var mattor av olika slag eller dylikt.
– Rätt som det var så saknade vi några rökdykaraggregat och vi visste inte riktigt när vi hade blivit av med dem, säger Karlsson. Men bildäck var alltså fullt med lådor med brandutrustning och verktyg och annat som skulle plockas upp under hemfärden.
Enligt Karlsson var det troligtvis någon av de unga sicilianarna som hade klättrat upp längs med fartyget och lyckats ta sig in på bildäck.
– Men det var sådana där små saker som inte inverkade i någon större utsträckning på resan, säger Karlsson.
Enbart goda minnen
Karlsson minns inte i detalj hur resan hem till Åbo gick men han kommer ihåg att ombord var det oftast bra stämning.
– Vi var många unga och nya som jobbade på företaget men oavsett så tog man väl hand om oss och man kunde alltid ta ett snack med befälet, säger Karlsson. Det kanske inte är någon överraskning att många åbolänningar har jobbat ombord på båtarna för ägarna skötte om oss och under de här åren skedde det mycket.
Visst var det mycket jobb men livet ombord såg också annorlunda ut än det gör idag.
– Nu byts fartygen ut och en ny era inleds men jag minns mina år till sjöss med värme, säger Karlsson. Efter nästan 20 år valde jag trots allt att gå iland och idag är jag bonde i Nagu.
Karlsson följde med Viking Glorys färd från Kina till Åbo som till viss del påminde om resan från Split.
– Båda fartygen byggdes på varv som saknade tidigare erfarenhet av kryssningsfartyg och visst väcktes minnen till liv då jag följde fartygets resa till Finland, säger Karlsson. Jag var till och med på väg till Pärnäs för att vinka då fartyget gled förbi men fick vända om då det blev problem med en av kossorna.
Men Karlsson ska nog ännu gå ombord för att inspektera nybygget.
