Kristina har varit bidragsberoende hela livet: "Att leva på bidrag har gått i arv, men jag hoppas kunna bryta den onda cirkeln"
Kristina Karlsson-Ahonens föräldrar levde på bidrag och det har hon också själv gjort, och periodvis även hennes äldsta barn. Då det var som värst prostituerade hon sig för att kunna köpa mat åt de yngsta barnen som idag är fosterhemsplacerade.
Bostadsbidrag, socialbidrag, rehabiliteringspenning, sjukdagpenning, arbetslöshetsersättning, utkomststöd. Och så klart barnbidrag och underhåll.
Kristina Karlsson-Ahonen i Vasa har testat det mesta i bidragsväg.
Då vi träffar henne första gången har hon ett heltidsjobb som telefonförsäljare och är inte beroende av något bidrag. Men hon söker något annat, hon trivs inte. Och just idag känner hon sig lite extra nedslagen, för hon har fått veta att hon mister sitt bostadsbidrag.
Det innebär att trots att hon nu jobbar heltid får hon ungefär lika mycket i handen som då hon levde på arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag.
- Visst känns det lockande att ge upp, det känns ju inte särskilt motiverande att jobba heltid och ändå behöva oroa sig för hur pengarna ska räcka till.
Men hon vill ändå fortsätta jobba, allt för att ha rutiner och sysselsättning. Då är det lättare att upprätthålla den psykiska och fysiska hälsan och "känna att man har ett värde".
Vi ärver till viss del den sociala exkluderingen
Mikael Nygård är professor i socialpolitik vid Åbo Akademi i Vasa. Han gillar inte ordet "bidragsberoende". Det för luddigt och stigmatiserande, anser han.
Han pratar hellre om "social exkludering" och marginalisering, där man förslagsvis avser ett liv där ens inkomst är baserat på bidragssystem, där man ska ha levt på bidragssystem i minst ett år och där det finns en viss sysslsättningsproblematik. Så där på ett ungefär, kriterierna är flytande.
- Om vi utgår från de här hopplockade indikatorerna kan man säga att kring fem till tio procent av finländarna lever i en liknande social exkludering, säger Nygård och betonar att detta enbart är ett exempel på vad man menar med social exkludering.
Det beror också på vilken ålderskategori man avser, säger han.
- Tittar man exempelvis på Eurostats NEET-statistik för 2020, så visar det att nästan tio procent av finländska ungdomar i åldern 15 - 29 år var sådana som inte har ett jobb, inte befinner sig i utbildning eller i någon form av aktiverings- eller träningsprogram.
Nygård säger vidare att sannolikheten för att social exkludering går i arv, är stor. Det vet vi från tidigare studier om exempelvis fattigdom.
- Vi har olika förutsättningar då vi föds, men vad som sedan avgör vilka som lyckas bryta sig loss ur exempelvis fattigdom eller missbruk är väldigt olika.
Tittar man enbart på hur många finländare som lever under risk för fattigdom eller social utestängning, var dessa 873 000 personer till antalet år 2019, enligt preliminära uppgifter från Statistikcentralen, vilket är sexton procent av hushållsbefolkningen.
Åtta personer på 58m2
För Karlsson-Ahonen som föddes för snart femtio år sedan i Sverige, har den sociala exkluderingen gått i arv. Familjen bestod av sex barn, mamman och en styvpappa.
De levde på socialbidrag och det fanns inte tillräckligt med mat. De åtta personerna bodde i en tvåa på 58 kvadratmeter och missbruket, fattigdomen och trångboddheten gjorde hemförhållandet svårt.
Karlsson-Ahonen blev tidigt omhändertagen och hamnade på det som på den tiden kallades ungdomsfängelse. Där prostituerade hon sig för första gången.
Livet efter det kantades av övergrepp, missbruk, kriminalitet, hemlöshet, prostitution, psykisk ohälsa och utanförskap. På olika vägar kom hon sedan till Finland och hon har idag fem döttrar som bor på olika ställen i Österbotten.
De två yngsta är fosterhemsplacerade, den mellersta bor på annan ort med sin pappa och de två äldsta är myndiga.
Tre generationer bidragstagare
De två äldsta har periodvis också varit bidragsberoende.
- Vi är tre generationer bidragstagare, så man kan säga att det går i arv, säger Karlsson-Ahonen och konstaterar att det långt beror på hurudan start vi får i livet.
Kommer man från ett hem med dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdomar och missbruk så har man inte samma utgångspunkt och förutsättningar som andra.
- Man får det inte med sig hemifrån att det är viktigt att studera och skaffa sig ett yrke.
Men det går att bryta den onda cirkeln ifall man är medveten om mekanismerna bakom och lär sina egna barn hur de ska göra för att få ett bättre liv.
- Så det är viktigt att man är medveten om arvet så att man kan bryta det och vara en förebild för sina barn, säger Karlsson-Ahonen som mot alla odds nu alltså står på egna ben.
Prostituerade sig för att ha råd till mat och blöjor
Då det var som mörkast tog Karlsson-Ahonen till desperata åtgärder. Hon levde som ensamstående förälder med de två yngsta barnen innan de omhändertogs enbart några år gamla.
- Pengarna räckte inte till och det gick så långt att jag prostituerade mig för att få kunna ge mina barn det som jag anser alla barn har rätt till.
Några dagar efter intervjun berättar Karlsson-Ahonen då vi träffar henne för fotografering, att hon är sjukskriven från jobbet som telefonförsäljare.
Hon framför att det är svårt att få jobb och ännu svårare att få ett jobb man trivs med. Hon ska träffa sin arbetshandledare igen och de ska fundera på framtiden.
Men är då arbetslivet till för exakt alla, eller är det så att en del helt enkelt inte kan eller ska jobba?
- Alla kan inte vara lika, jag har gått min egen väg och revolterat och prövat på allt möjligt. Men alla ska ha rätten att få en chans att jobba.
För jobba vill hon, dels för sin egen skull, men också för barnens skull.
- Det har varit en kamp och är en kamp, men varje dag jag gick från jobbet tänkte jag yes, jag har kämpat och gjort rätt för mig.
En dryg vecka senare kommer ett sms där Karlsson meddelar att hon förlorat sitt jobb. Hon skriver:
"Känns orättvist. Behöver ett jobb. Min hälsa. Ekonomi. Alla är vi värda ett jobb."
Kristina Karlsson-Ahonen är en av de medverkande i serien "Bidragsberoende" som kan ses på Arenan från och med måndagen 28.3.
' /%3E%3C/svg%3E)
