Teater: Nationalteaterns Hamlet som musikteater, med en Ofelia som vill ta plats

Shakespeares Hamlet är den moderna teaterhistoriens mest spelade tragedi, en pjäs om maktspel, hämnd och omöjlig kärlek. Olavi Uusivirta gör Hamlet med laddad sångröst, och Fanni Noroila ska ge den ofta undanskymda Ofelia-figuren något mer än en offerroll.

Teaterns klassikerpjäser må vara ifrågasatta, nya generationer vill ständigt utmana dem, men likväl lever de vidare. Shakespeares drygt 400 år gamla Hamlet spelades strax före pandemin både på Sveriges nationalscen Dramaten (en vacker och rätt traditionell tolkning), Åbo Stadsteater (Paavo Westerbergs på gott och ont starkt moderniserade uppsättning) och Tampereen Työväen Teatteri (som rockmusikal).

Nu har turen kommit till Finlands nationalscen, som uttalat vill locka en ung publik med att ge musiken en central roll, och med valet av skådespelare: Finlands pop-prins Olavi Uusivirta som Hamlet och feministaktivisten Fanni Noroila som Ofelia, två skådespelare som är kända också från musikvärlden.

Och?

Öppningen lovar något fräscht och intressant.

Framför ridån har vi Horatio som med basgitarr i famnen genast serverar pjäsens mest legendariska fras: att vara eller inte vara (här: Olla vai ei). Bakom ridån hör vi festsorl, men det vi ser är Hamlet som kommer dragande på ett inplastat lik, den mördade pappan. ”Ni ska inte klaga”, utbrister han, ”jag har släpat på det här i 400 år”.

Så släpps rocknrollen lös. Ridån hissas upp. Vi ser Ofelia med små svarta änglavingar och elgitarr, byggställningar gestaltar slottet, och Ofelia, brodern Laertes och Hamlet spelas fram som en tät väntrio med bisexuella laddningar.

Mycket känns tillräckligt rätt. Men ska det hålla under föreställningens alla tre timmar?

Blodig hämnd och tragisk kärlek

Låt oss spola lite tillbaka, ungefär 420 år.

Shakespeares Hamlet: en klassisk historia om en ung man som söker både sitt liv och sanningen.

När pjäsen börjar har Danmarks prins Hamlet nyss förlorat sin far, kungen som plötsligt dött. Då faderns vålnad dyker upp och berättar att han mördats av sin bror som tagit över både kronan och änkan, bestämmer sig Hamlet för att hämnas. Och för att kunna göra det utan att någon börjar misstänka något, börjar han spela galen.

Hamlet är också en berättelse om tragisk omöjlig kärlek.

Ofelia och Hamlet är det förälskade paret som inte borde ha någon gemensam framtid eftersom Ofelia inte anses tillhöra rätt klass för en kommande kung. Men det som till slut blir det stora hindret är Hamlets hämndlust och spelade galenskap, som inte ger utrymme för kärlek.

Så ska Ofelia under sina få entréer genomgå en nästan omänsklig förvandling från flickaktig förälskelse till vansinne och vacker död, omgiven av ett makt- och hämndspel som hon inte förstår.

Bra musik som för ofta känns felplacerad

Regissören Samuli Reunanen har valt att knyta ihop helheten till ett musikteaterpaket, på gott och ont.

Jag gillar livemusik-konceptet och trivs med Timo Kämäräinens musik även om den stilmässigt försöker omfamna så många genrer som möjligt. Här finns inte bara rock utan också country, americana, trashmetall, elektro, pop och klassiska musikslingor.

Men där börjar samtidigt uppsättningens problem skymta.

Jag kan ännu förstå att Ofelia sjunger Britney Spears, kopplingen till en kvinnlig artist som styrs av manliga blickar och drivs till vansinne är ett fungerande metaplan. Men The Doors? Varför vild dans till klubbmusik? Vad vill man berätta med musiken? Varför låter man den allt för ofta överrösta texten?

En Hamlet som blandar desperation med komik

Före paus är det framför allt Olavi Uusivirta som ger liv åt föreställningen.

Han hanterar språket smidigt, får Shakespeare att låta levande utan att det smakar publikfrieri, och Hamlets galenskap gör han snyggt som en blandning av komik och desperation. Han lyckas också ge sina sånger djup, hans röst är tillräckligt stark och rätt, och i stunder när han sjunger fram en tillbakahållen desperation är han riktigt nära den magiska laddning som en pjäs som Hamlet är värd.

Och Ofelia då, som det talats mycket om inför premiären? Hur kunde en feministisk läsning av Ofelia se ut? Hon är ju i första hand Hamlets kärlek, Polonius dotter, Laertes syster. Någon som beskrivs inte via det hon själv är utan via den hon är för andra. Någon som dör innan hon hinner leva. Ett vackert lik.

Hur hittar man ett alternativ till det?

Före pausen utstrålar Fanni Noroila i sin åtsittande gulddräkt och stora svarta boots en tuff självsäkerhet och protestkraft, en radikal motpol till den sköra ljuva utsatta unga kvinna som Ofelia ofta gjorts till. Att också hon gör Hamlets klassiska Att vara eller inte vara-monolog är dessutom genialt. Den monologen är precis lika relevant för Ofelia som för Hamlet.

Men efter pausen händer något.

Om uppsättningen så här långt balanserat mellan något spännande nyskapande och en trevande helhet där andra än Hamlets och Ofelias handlingar och motiv känns otydliga, så tappar den efter paus fokus. Hamlets spelade galenskap blir allt svårare att greppa, och flera skådespelare faller för att låta volym ersätta mening.

Men det blir inte mer ”på riktigt” bara för att repliker ropas fram.

Också Ofelias tuffare utstrålning håller bara halvvägs. Visst är hon mer ett subjekt än ett objekt nu, även om mycket handlar om att skapa en självmedvetenhet med hjälp av vrede i kroppen och utagerad sexualitet.

Ofelia blir här någon som kan säga ifrån, men till slut måste hon förstås ändå dö. Och då blir hennes väg till självmordet mycket svår att förstå, speciellt som monologen som beskriver hennes död överröstas av musiken.

För att ge Ofelias roll ett nytt innehåll, räcker det inte med hennes avslutande statement: Ofelia är död, leve Ofelia.

Kanske kommer det bättre fram i uppsättningens spinoff: tre stycken Ofeliakvällar på Nationalteaterns scen i Vallgård? Där ska Fanni Noroila med sin bakgrund i rap-världen (duon SOFA) tillsammans med regissören Minna Lund fylla mantrat Ofelia elää med nytt innehåll under fem timmar långa happenings.

PS. Programbladet hämtar med sig intressanta kommentarer till uppsättningen. Fanni Noroila skriver om sitt förhållande till Ofelia-rollen, Olavi Uusivirta om hur Hamlet är bekant från barndomen, och Aleksi Holkko om "Queer-klassikern Hamlet".