Teaterrecension: Teater Viirus förvandlar Strindbergs Pelikanen till ett fascinerande ångestuniversum

Pelikanen är en sällan spelad Strindberg-pjäs, som Viirus gör till en intim och oförutsägbar teaterkväll. Här vävs nu och då samman till stämningar som får en att tänka på Lars Norénska familjehelveten och tysk expressionistisk 1920-talsfilm.

Publiken vandrar in till ett litet rum med platser för kanske 60 pers, placerade på två rader i en cirkel runt en liten scen. Scenografin är minimal, några få möbler inklämda bland publiken, en kakelugn, en lucka till undervärlden, och ett piano som Strindberg i sina pjäsanvisningar föreslog att skulle användas för en Chopin-melodi.

Här har regissören Juho Mantere istället för Chopin slängt in samtidsmusik, triphop och rock, och ramat in historien med ett lite komiskt nu.

Allting inleds med att Joonas Heikkinen leder publiken in i både Strindbergs och teaterkvällens värld.

Efter ett jobbigt och dåligt tajmat telefonsamtal med frun kommer han in på scenen. Med sig har han en kopia av Pelikanens originalmanus, Strindbergs ockulta dagböcker och en liten flaska magisk vätska. Han kastar några slängkyssar mot Strindbergs porträtt, och så sätter han igång.

Tillsammans ska vi mana fram Pelikanens lockande ångestvärld, det han kallar för ”ångestens vattenrutschkana” som man om och om vill glida ner längs. Allt medan han beskriver hur Strindberg ansåg att pjäsen egentligen förutsätter icke-levande skådespelare.

PANG.

Luckan till den rökfyllda glödande undervärlden öppnas, och upp kliver tre likbleka skådespelare med kolsvarta ögon.

Så kastas vi på en gång visuellt ett sekel tillbaka till en expressionistisk skräckvärld.

Andra gången på svenska i Finland

Pelikanen hör till Strindbergs mindre spelade kammarspel.

Svenska Teaterns uppsättning från 1965 är enligt den finländska teaterdatabasen den hittills enda på svenska i Finland, men pjäsen är historiskt intressant. Dels invigde den Intima Teatern i Stockholm 1907, Strindbergs stora dröm om en egen konstnärlig teater, dels kan den läsas som inspiration för Lars Noréns tidiga mammamonster och familjehelveten där alla förgör alla.

I Pelikanen har vi en utblottad borgerlig familj där barnen vuxit upp med utspädd kärlek och föda. Barnen har frusit och hungrat medan mamman skummat grädden från mjölken och ätit allt soppkött, hon har förfört den kommande svärsonen och indirekt dödat fadern.

Nu har dottern och svärsonen återvänt från bröllopsresan, och spelet fyllt av intriger och mörka hemligheter kan börja.

Spännande pusselbitar som sitter bra ihop

Man kan med fog fråga sig varför Viirus valt just Pelikanen som pjäsmaterial. Här finns visserligen många bekanta Strindbergska element, ett familjehelvete av relationer som kväver, men den känns ändå rätt endimensionell för att vara signerad Strindberg.

Det hela förutsätter därför en alldeles egen stark regivision, och ett ensemblespel som kan ge djup åt det endimensionella.

Nyckeln här är föreställningens resa ett sekel tillbaka till något som smakar tysk expressionistisk skräckfilmvärld, och en strävan efter att väva samman då och nu.

Det senare gör man på det ”dråpligt roliga” sätt som teaterns hemsida utlovar, med Joonas Heikkinens karaktär som lockas in i pjäsens värld men med jämna mellanrum kastas tillbaka till nuet av fruns återkommande telefonsamtal fyllda av barnskötselproblem.

Men framför allt handlar det om det estetiska bygget där regissören Juho Mantere effektivt får alla pusselbitar att passa ihop.

Det är Pekka Kiiliäinens ljudpaket som effektivt stöder berättandet och kan få stolarna vi sitter på att skaka av underjordisk kraft. Det är ljusdesignens grymma skuggor signerade Nadja Räikkä, Riina Leea Nieminens scenbild och dräkter, de spökaktiga pjäsfigurerna, allt trollar tillsammans fram en tidlöshet där de levande döda försöker vakna upp ur mardrömmen och komma loss från det trånga familjehelvetet.

Så lyckas man bygga upp en intensiv helhet som dessutom får Strindbergs teatrala dialog att sitta riktigt bra hos skådespelarna. Maria Ahlroths mamma som desperat försöker hålla sin värld av lögner och intriger flytande. Iida Kuningas och Martin Bahne som de utsvultna desperata barnen som längtar efter ett liv värt att leva. Joonas Heikkinen som mer och mer försvinner från sitt vardagsansvar i nuet till den Strindbergska lockande vattenrutschkanan av ångest.

Allt måste brinna

Valet att spela i ett riktigt intimt rum betyder också mycket.

Det handlar inte bara om en hommage till Strindbergs egen intima teateridé, utan också om att den här uppsättningen förutsätter en absolut närhet till skådespelarna. Nu sitter vi nära alla ryckningar i de levande döda kropparna, mitt bland röken och ångesten, plasten som kväver och elden som både förgör och räddar.

Till slut är jag fortsättningsvis inte övertygad om att just Pelikanen är den Strindberg-pjäs jag helst av alla skulle se på en scen just nu. Men efter 90 minuter intensiv teater kan jag ändå förstå valet, och hur raden allt måste brinna kan locka en teater som Viirus att drömma fram ett helt eget ångestuniversum.

När pjäsens syskon till slut hittar tröst hos varandra och vi får en skymt av kvällens första cynismfria leenden, känner också jag något av den rad som programbladstexten avslutas med: att vi mitt bland ångesten serveras något som ”får oss att uppskatta livets små ljusglimtar”.