Historiker Laura Kolbe om namnbyten på gator och statyer: "Vi måste acceptera att det också finns obehagliga saker i vårt förflutna"

Varför är det just genom gatunamnen vi vill visa var våra sympatier ligger och vad anser en historiker om kontroverser som rör gatunamn och statyer? Laura Kolbe svarar på våra frågor.

Borde Helsingfors markera stöd till Ukraina och missnöje med Ryssland genom att ändra namn på gator och parker?

Flera röster har höjts för saken och det har lyfts fram i nyhetsrapporteringen den senaste tiden. Sedan krigets början har fem invånarinitiativ sjösatts för att ändra namn på Fabriksgatan där ryska ambassaden ligger. På förslag är bland annat Alexei Navalnygatan, Maidangatan och Trollfabriksgatan.

Dessutom har Matias Pajula (Saml) som sitter i stadsfullmäktige gått ut med att han tänker motionera för att ändra namn på Leninparken i Alphyddan till Zelenskyparken.

Varför vill folk engagera sig genom just gatunamn?

Vi riktar frågan till Laura Kolbe som är professor i europeisk historia på Helsingfors universitet.

– De är lätta för alla att se, läsa och förstå. Därför väcker de starka känslor. Under de senaste 40 åren har vi sett hur statyerna faller och namn byts ut på olika håll, säger Kolbe.

Men i Helsingfors är det sällan några förslag godkänns. För några år sedan föreslog till exempel Blå framtids fullmäktigegrupp i Helsingfors att Leninparken borde få ett nytt namn. Då blev det nej.

– Staden har en relativt konservativ hållning då det kommer till både statyer och gator. Det ska finnas verkligt tunga motiveringar för att ändringar ska göras.

Kring millennieskiftet satt Kolbe med i den kommitté som behandlar dylika frågor i Helsingfors. Hon minns två initiativ, det första för att få till stånd en central Europagata. I det andra initiativet ville man göra vinterkrigets viktiga platser synligare i gatunamnen. Båda gångerna blev det nej.

Kolbe är fortfarande politiskt aktiv. Hon är ledamot i stadsfullmäktige och hör till Centerns partigrupp.

Vad är din inställning till politiska namnbyten?

– Den är negativ. Som historiker anser jag att vi måste acceptera och se att det också finns obehagliga saker i vårt förflutna. En lösning är att öppna upp och berätta: varför har det här namnet valts en gång i tiden och varför det väcker starka känslor i dag. Jag tycker att man hellre ska ifrågasätta än förändra.

– Det hjälper inte att fälla statyer. Historien finns kvar vare sig vi vill eller inte. Att försöka ändra på det här dramatiskt och radikalt hör inte ihop med demokrati.

Kolbe menar också att varje stad behöver platser som väcker känslor.

– Vi behöver också kontroversiella statyer, till exempel Världsfreden. På 1980-talet var den en symbol för det rådande politiska klimatet och nu visar den hur vår relation till Ryssland sett ut. Vi behöver emotionella platser där vi kan visa våra känslor.

Och på samma sätt som gatunamnen kan berätta saker om vårt förflutna kan också vi berätta om vår samtid för kommande generationer, berättar Kolbe.

– Då nya områden planeras kan man ta itu med tidens anda och till exempel synliggöra grupper och fenomen som tidigare förbisetts. Ett exempel på det är de kvinnliga konstnärerna som lyftes fram då Kungseken planerades för något år sedan.

Men förr bytte man gatunamn på löpande band?

För hundra år sedan var det annan femma. Då byttes gatuskyltarna ut på flera centrala gator med ryskklingande namn.

Laura Kolbe bor själv på en gata som fick nytt gatunamn som en del av samma våg.

– Jag brukar fortfarande säga att jag bor på Konstantingatan.

Första steget var att plocka ner de ryskspråkiga gatuskyltarna. Det gjordes snabbt efter att inbördeskriget tagit slut. Där hade den tyska generalen Rüdiger von der Goltz ett finger med i spelet, berättar Kolbe.

– von der Goltz och hans stab förutsatte att de ryska gatuskyltarna skulle tas bort. Det var en tydlig markering för att Helsingfors fått en ny politisk roll som självständiga Finlands huvudstad.

Det andra steget var att byta ut vissa gatunamn. I den frågan fanns framförallt en stark vilja för att lyfta fram det finländska.

– Det var en livlig debatt. Ska vi å ena sidan respektera Helsingfors mångkulturella historia, eller ska vi låta tidens anda ta över. Det fanns en stark finskhetsanda. Bland annat var en Kalevala-romantik mycket stark på 1920 och 30-talen.

Under samma period jobbade man med att omstrukturera gatunamnen så att översättningarna mellan finska och svenska skulle fungera bättre och vissa svåruttalade gatunamn togs bort.

Vips blev Nikolajgatan till Snellmansgatan och Nikolajkyrkan till Storkyrkan. Men det var inget försök att sudda bort ländernas gemensamma historia, berättar Kolbe. Långt ifrån allt ryskt i Helsingfors bytte namn.

– Det fanns inget behov av att rensa bort det ryska ur Finlands historia. För det europeiska Ryssland är närvarande i vår historia. Det är ofrånkomligt. Helsingfors kom till som en följd av ryska intressen och staden blev ett laboratorium för Rysslands Europapolitik.

Alexander II vakar till exempel fortfarande över Senatstorget, ett stenkast från Kejsarinnans sten, och varje december tänds julbelysningen på Alexandersgatan.

– Rysslands kejsare Alexander I var en nyckelperson då staden planerades. Det här syns fortfarande i gatunamnen, framförallt i centrum runt Senatstorget.

Det hjälper inte att fälla statyer. Historien finns kvar vare sig vi vill eller inte

Laura Kolbe

Gatunamn och minnesmärken kan visa oss ett och annat om en stads identitet och hur den förändrats. De kan också bidra med en känsla av kontinuitet.

– Vi kan till exempel stå på Konstantingatan och reflektera över att vi har klarat oss och överlevt trots vår komplexa situation mellan öst och väst. Och vi kan se att Helsingfors är en resilient stad, säger Kolbe.

Artikeln uppdaterad 14.2.2022 klockan 13.35: I en tidigare version av artikeln påstods felaktigt att Matias Pajula (Saml) redan har lämnat in en motion om Leninparken. Det stämmer inte. Han har meddelat att han tänker lämna in en motion, men har inte ännu gjort det.