Hoppa till huvudinnehåll

Scenkonst

Teater: Om scenkonstnärens utsatthet i Sångerskan på Teater Viirus

Skådespelaren Jessica Raita på scen iklädd en vid tyllklänning och med mikrofon i handen.
Bildtext Jessica Raita i Teater Viirus uppsättning Sångerskan.
Bild: Cata Portin

Teater Viirus nya uppsättning Sångerskan är en teaterkonsert fritt baserad på en berättelse av den tjeckiske författaren Franz Kafka. Jessica Raitas soloprestation övertygar medan produktionen som helhet haltar.

Josefine är en sångerska, men de andra mössen har svårt att förstå och att förhålla sig till hennes sång. Är det inte egentligen bara pip som vilka pip som helst, kanske till och med sämre än helt vanliga pip? Ändå bär hon sig åt som en utvald, med krav på särskild uppmärksamhet och respekt för att inte behöva arbeta eller fullt ut dela de vanliga mössens villkor.

Men när hon sjunger uppfylls hon av sin sång, och i exaltationen lyfts hon till än högre höjder. Och när detta sker, lever publiken med i hennes sång. Den sker i nuet, men också redan i det förgångna. När de ser och hör Josefine, lever de redan i minnet av hennes sång.

Hur uppstår konstnärens särställning?

Franz Kafkas text Josefine, sångerskan eller I mössens rike är en parabel om konstnären framställd i monologform, inte av konstnären själv men av en annan mus som analyserar både den märkliga sångerskans roll och hur de andra mössen förhåller sig till henne. Det är inte i egentlig mening en novell, för någon narrativ utveckling att tala om rymmer den inte.

Man kunde beskriva den som en essä i förklädnad, som försöker komma åt vad det där är som en annan tyskspråkig författare (Walter Benjamin) kallat för konstverkets – och här konstnärens – ”aura”. Hur uppstår konstverkets och konstnärens särställning? Vad är det för magi, manipulation eller tjyv- och rackarspel som pågår?

Teater Viirus har tagit sig an Kafkas berättelse i form av en ”teaterkonsert”. Egentligen är den mycket mer än så, här finns beröringspunkter med mimtraditionen och med den bildkonstnärliga performansen.

Ur ett rosa textilt fluff på golvet lösgör sig inledningsvis Sångerskan (Jessica Raita). Hon tilltalar publiken direkt, räknar igenom hur många som sitter i salongen och konstaterar att det är ganska fullt. Det är informellt, lågmält och mer eller mindre improviserat.

Skådespelaren Jessica Raita på scen iklädd en stor röd tyllklänning och med mikrofon i handen.
Bildtext Jessica Raita som Sångerskan.
Bild: Cata Portin

Scenografin är minimal, det textila fluffet blir senare en vidlyftig klänning, ett mikrofonstativ får spela med i en rudimentär koreografi, en aluminiumstege kommer till användning och så ett par röda kängor. Och en flaska vatten. Resten är ljus och ljudsättning, samt de ljud – inbegripet sång – som Sångerskan framför.

Så värst mycket text och kontext ges inte i föreställningen, utöver att partier ur Kafkas berättelse blir lästa ur en bunt papper. Denna ”teaterkonsert” utgörs egentligen av två ganska löst ihopsatta delar. Först ett förspel som etablerar Sångerskan och något av ramberättelsen och därefter en performans där sången och de akustiska effekterna har en central funktion.

Relationen mellan publik och skådespelare

Det krävs en hel del välvilja och inlevelse för att vaska fram ett innehåll – och egentligen klarnar det inte för mig förrän jag dagen efter plockat ner rätt volym av Kafka ur bokhyllan (En svältkonstnär, 2000).

Jag förstår att texten lockat just teatermänniskor: den kretsar kring relationen mellan publiken och den som står på scen. På sitt sätt handlar den om scenkonstnärens ohjälpliga ensamhet, om viljan att uttrycka något och inte bara bli förstådd, utan rätt förstådd. Den berör sårbarheten hos den som utsätter sig för rampljuset och alla de försvar som måste till för att kunna vara i blickfånget, för att vara en ”skåde-spelare”.

Jessica Raita har en övertygande scennärvaro, hon etablerar just den sårbarhet som Kafkas berättelse kretsar kring.

Däremot fungerar inte föreställningen som helhet, den blir alltför vag. Den hade behövt en tydligare dramaturgisk utveckling, rent av mer text. Istället förlitar den sig på publikens lojalitet, vilket ensamt inte är tillräckligt. Ramberättelsens problematik tappas bort på vägen.

Den vore värd ett nytt försök, med större tilltro till teaterns egen vokabulär och förmåga att gestalta, visualisera och kontextualisera.

SÅNGERSKAN på Teater Viirus.

Fritt baserad på Franz Kafkas novell Josefin, sångerskan eller I mössens rike (1924)
Regi: Lidia Bäck
På scenen: Jessica Raita
Musik: Min stora sorg
Ljudplanering: Hanna Mikander
Visuell planering: Anniina Veijalainen