Bokrecension: Ulrika Nielsen skriver om arvegods, omistliga och världsliga saker i diktessän Tingen

Den lyriska essän "Tingen" är en personligt hållen och resonerande text som utmanar läsaren att se på sin omvärld med putsade glasögon och att förhålla sig till saker och ting med förhöjd medvetenhet.

”Det är en världslig sak!” utbrister Karlsson på taket varje gång någonting går sönder eller försvinner – men orden tröstar föga en Lillebror som sörjer den fina ångmaskinen som Karlsson haft sönder, lakanen som Karlsson klippt hål i eller allt godis som Karlsson ätit upp.

Är saker och ting världsliga, utbytbara och mistliga? Hur förhåller vi oss till ting – vilka värden och värderingar laddar vi dem med, vilka minnen och känslor projicerar vi på dem?

I diktessän Tingen skriver Ulrika Nielsen fram ett ambivalent förhållande till alla ting som vi/du/jag samlar på oss: vad säger alla dessa ting oss, vad vill vi säga dem, vad vill vi säga andra, och oss själva, med alla ting vi omger oss med – vilket symbolvärde har tingen?

Frågan om ett tings vara eller icke-vara blir väl som mest akut i samband med en flytt eller vid utrymningen/fördelningen av ett dödsbo. Plötsligt ter sig tingen lösryckta ur sitt sammanhang, husvilla:

”När en människa dör / förlorar tingen sin gravitationspunkt. // De befinner sig på drift. // Till en början står de orörliga / i ett avsvalnande tillstånd, / sakta stelnande i sina poser i stugan; / porslinskatten, kökshandukarna, / tekannan, släktfotografierna i förgyllda ramar / och möblerna ter sig blottlagda. / De släpper sig lös i en frånvaro / som skapar förstämning hos de efterlevande (---).”

Vad gör man med alla dessa föremål som tappat fotfästet och befinner sig på drift – vilken funktion, mening och innebörd får de om och när de infogas i nya sammanhang?

Ting vind för våg

Föremål är tidsmaskiner – de förbinder oss med en förgången tid, med människor vi minns. Att avstå från ett ting kan kännas som att förlora fästet, att mista tryggheten. Som en amputation, ett helgerån. Som ett förnekande, en utradering.

I dokumentärfilmen Neiti Aika (Fröken Tid) från år 2019 berättar Elina Talvensaari om den lägenhet som hennes familj köpte i Nya Olympiabyn i Helsingfors. I köpet ingick allt lösöre eftersom kvinnan som ägt bostaden och dött saknade anhöriga.

Även om kvinnans saker inte betyder någonting för Elina kan hon inte förmå sig att slänga bort dem – då skulle också de sista tecknen på kvinnans liv försvinna.

Är vi våra ting, finns vi enbart till genom de saker och föremål vi lämnar efter oss?

I Tingen skriver Ulrika Nielsen om hur ett antal syskon samlas i en avliden fasters hus för att reda upp och fördela allt lösöre och bohag mellan sig:

”Vi satt där glesa, vilsna, ovana vid fasters frånvaro / som utgjordes av en annan slags intimare närvaro. // Vi satt där som något slags rotvältor. / Uppbrutna ur själva marken, / utan förbindelse, / närmast helt skingrade och utan.”

Från fasterns hem tar jaget bland annat med sig en ormbunke som kommer att få en central plats i jagets liv – inte så att jaget skulle komma att tänka på faster varje gång hon vattnar den, utan mer som att det finns ”ett anslag i ormbunken, / som svävar genom bladverket. / Den utgör en egenartad existens / som skiljer sig från allt annat jag äger.”

Vad är omistligt?

Ulrika Nielsens diktessä om ting är en text som verkligen uppmuntrar läsaren att associera, att gå i dialog med texten och att fundera på den egna relationen till alla föremål, prylar, grunkor och grejer som finns i ens liv, i ens hem. Vad av allt detta är omistligt, och varför?

Jaget i diktessän besöker en vän som skaffat en lägenhet som mestadels består av ljus, luft och ljud som strömmar ur en högtalare. Efteråt är jaget avundsjuk på ”allt detta ingenting” som vännen är havande med.

Måste man helt enkelt avstå för att tingen åter ska börja tala till en? Slänga allt som inte har en plats eller en funktion i ens liv, saker och ting som bara flyter runt och saknar fäste.

Göra som regissören Petri Luukkainen gjorde i dokumentärfilmen Tavarataivas (Alla mina grejer) från år 2013 och tömma hela lägenheten för att ta reda på vilka ting som han med lätthet kan avstå ifrån och vilka saker som på riktigt är nödvändiga.

Petri Luukkainens sociala och konsumtionskritiska experiment gick ut på att låsa in alla sina saker i ett förråd. Under ett års tid fick han bara ta med sig hem ett föremål per dag. Han fick inte heller köpa någonting – förutom mat.

När året gått inser Petri att han klarar sig gott och väl med ungefär 100 saker. Ytterligare 100 saker skänker honom glädje och bekvämlighet, men är inte direkt nödvändiga.

I dagens konsumtions- och slitochslängsamhälle kan det vara svårt att stå emot, att avstå och att avböja. Samtidigt finns det en tilltagande medvetenhet om tingens klimatpåverkan och en önskan om att skala av och skala ner.

Den belastning som tingen utgör är både konkret och existentiell. Vad göra med alla grejer, och vad gör alla grejer med mig?

I diktessän känner jaget en stigande ångest och frustration inför alla ting som hon ägnar en stor del av sin tid åt att ”hantera, plocka, bära, flytta, skyffla och forsla” runt.

Tinget i sig

Parallellt med Ulrika Nielsens Tingen läser jag Ellen Frödins färska doktorsavhandling Sakernas sammanhang. Om ting, människor och materiella relationer hos Henry Parland, James Joyce och Virginia Woolf där Frödin går in för att analysera ”det framhävande av ting och den decentralisering av människan” som sker hos de nämnda författarna i verk som Idealrealisation, Ulysses och Jacob’s Room.

I sin avhandling knyter Ellen Frödin an till en forskningsinriktning som tagit fart inom olika ämnesområden under de senaste decennierna där man strävar efter att bortse från människan och i högre grad fokusera på materialitet. I stället för att lyfta fram frågor om människan som fysisk varelse och hennes position i världen riktar man blicken mot djur, växter, ickelevande natur, artefakter och teknologi.

De teoretiska ståndpunkter som Ellen Frödin utgår ifrån handlar om att saker har en självständig existens som materiella entiteter och därmed inte enbart konstrueras och definieras av det mänskliga psyket. Saker är inte heller stabila enheter utan ständigt försatta i en process, i en materiell förändring som sker i relation till den omgivande miljön, till människor samt andra föremål och processer.

I själva textanalysen gäller det att ta fasta på vad tingen har för funktion i sig och inte primärt i relation till människan. Att se bortom eventuella symboliska, psykologiska och emotionella band mellan ting och människa.

I Ulrika Nielsens lyriska essä finns det ett band (eller kanske hellre en skavande snara) som förenar människa och ting – vi kan tala om ett ömsesidigt, och ibland till och med osunt, beroendeförhållande.

Samtidigt finns det en medveten och aktiv strävan från jagets sida att kapa av de känslomässiga banden till tingen. Att stöta dem ifrån sig, att i allt större grad materialisera tingen och se dem som avskilda enheter och entiteter – kanske med helt egna hemliga och förborgade liv, som ”Kristallkronans dröm om Wienernougat / Den kinesiska askens erotiska mysterium”.

Personligt hållen och resonerande text

Ulrika Nielsens lyriska essä bjuder på många infallsrika ingångar på ämnet saker och ting.

Tingen är en personligt hållen och resonerande text som utmanar läsaren att se på sin omvärld med putsade glasögon och att förhålla sig till tingen med förhöjd medvetenhet. Att se på sig själv och på tingen med en kritisk och självrannsakande blick: Vem är jag bland alla mina saker, vem är jag utan alla mina saker?

”Du ser dig omkring. Är det dig själv du ser? Dina förhoppningar, begär, ambitioner och intressen. Dina anomalier, ambivalenser och inkongruenser. Omständigheterna: begränsningarna och de kompensatoriska överdrifterna. Bland alla dessa ting, som är dina, och som du tyr dig till, finns ett tomrum, en frånvaro.”