De har lämnat allt två gånger – nu börjar Nataliia och Elvira från Luhansk om i Jakobstad
Tomhet och smärta, men också humor och stolthet över sitt land. Så beskriver några nyanlända ukrainare i Jakobstad sin situation just nu.
De flydde Kiev under krigets andra dag.
– På fem minuter var väskorna packade, säger Nataliia Poliakova.
Maken körde henne och dottern Elvira till polska gränsen. Själv stannade han i landet - dels för att han är tvungen, men också för att viljan att skydda hemlandet finns.
Nu ringer eller skriver de ett par gånger per dag.
– Han säger att han är okej, att han lever, säger Elvira Poliakova.
Att ha släkt och familj nära är viktigt för Elvira Poliakova och Nataliia Poliakova.
Det här är andra gången familjen lämnar allt. År 2014 flydde de då ryssarna kom till hemstaden Luhansk. De fick med sig pass och viktiga papper, fotografier. Men inget annat.
– Då var det sommar så jag hade sommarkläder på mig. Nu är det vinter så jag har vinterkläder på.
De flyttade till Kiev-området och började om.
– Folk gav kläder, saker, hjälpte oss. Precis som nu.
Släkting i Pedersöre
Dottern Elvira är märkbart rörd då hon berättar hur stor hjälpviljan är i Finland. De har fått allt från vattenkokare till handdukar och ett hus att bo i tillfälligt i Esse i Pedersöre.
I Esse finns också Nataliias kusin, Maria Carlstedt. Hon kom till Finland som 20-åring med sin dåvarande make som spelade fotboll. I dag har Maria bott 15 år i Finland och gift om sig och fått barn med en Essebo.
Från Polen tog kvinnorna flyget till Finland. Med sig på resan hade de också Marias föräldrar Olga Losieva och Volodymyr Losiev. De har liksom familjen Poliakova flytt två gånger - först från Luhansk och nu från Kiev.
– Vi vet att Ukraina kommer att segra. Ukraina har redan segrat eftersom vi inte gav upp redan i början, säger paret Losieva.
Den här dagen flyttar Nataliia och Elvira in i den lägenhet i Jakobstad som flyktingförläggningen i Jakobstad har ordnat. Paret Losiev har redan bott några nätter i sin lägenhet i samma hus och de bjuder på te och berättelser från Ukraina.
Lärare i dans, matematik och idrott
Alla i familjen är lärare. Nataliia är lärare i matematik. Elvira var danslärare och undervisade barn i allt från rumba till vals och studerade samtidigt till klasslärare.
Volodymyr har friidrottat i sin ungdom och hörde till eliten inom sprint i Sovjet i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. Han känner stavhopparlegenden Sergej Bubka, han har också rötterna i Luhansk.
Natalia och Olga har jobbat med barnhem och lyckades också samla pengar så att ett barnhem kunde flytta från Kiev till Lviv då kriget kom.
Olga är förskollärare och hon har utarbetat material för specialpedagogik. Hon har fortfarande daglig kontakt med barnens föräldrar. De skickar videor och meddelanden, hjälper varandra, kollar att alla är okej och minns vardagen på förskolan.
Så sent som i februari sjöng barnen en sång om hur lyckliga de är över att få bo i Ukraina. Olga hade skrivit dikten, en kollega tonsatte den.
"Jag tackar min familj att jag får leva i Ukraina, för alla sånger och alla sagor som jag fått höra är jag tacksam" sjunger barnen på videon.
– Det här var mina föräldrars liv, Elvira höll på med sitt som hon älskade, Natalia med sitt. Det var deras allt, säger Maria Carlstedt.
Rysk bakgrund men 100 procent ukrainare
De verkar alla räkna med att kriget kommer att fortsätta och att det blir långa och tunga år då landet ska byggas upp igen. Men Ukraina kommer att finnas kvar är de säkra på.
Och då kriget är över åker de hem igen. Men före det vill de ge något till finländarna och Finland.
– De är så tacksamma till finländarna som tar emot dem som en familj. De vill göra något gott för Finland, jobba och ge något gott.
Medan vi sitter och dricker te kommer det fram att alla pratar ryska med varandra. Det är deras modersmål.
Olgas båda föräldrar var ryska. Volodymyrs mamma var också rysk, pappan kom från Belarus. Därför har de alla både släkt och vänner på andra sidan gränsen. Men hjärtat är alltid i Ukraina, poängterar de.
– Vi är hundra procent ukrainare. Genetiskt kanske vi är ryssar men vi har varit ukrainare hela vårt liv och kan inte tänka oss annat, översätter Maria Carlstedt.
Hon jämför med att Sverige skulle säga att de bombar Finland för att skydda de svenskspråkiga.
– Hela situationen är absurd, jag tror inte att någon kan förstå.
Förr hade familjen mycket kontakt med släkt och vänner i Ryssland. För tillfället är kontakten helt bruten.
– Just nu kan de inte förstå varandra. De är på olika planeter om man kan säga så, översätter Carlstedt det hennes mamma säger.
