Daniel Olin om att jobba i ett land i krig: "Stäng kameran genast och bevisa att du verkligen är finländare"

"Stäng kameran, bevisa att du verkligen är finländare", säger den storväxte polisen. "Vad heter Kimi Räikkönens barn, det måste du veta!?". I öronsnäckan hör jag: "Daniel, varför ser vi ingen bild? Om två minuter är du live".

Den här texten handlar om hur det är att jobba i ett land som blivit invaderat. Eller snarare handlar den om en rädsla för ryska infiltratörer i en stad där flyglarmen tjuter tätt och där kriget kryper allt närmare.

"I Finland heter man Räikkönen, Häkkinen – inte Olin"

Det är torsdag kväll, solen har gått ner. Jag och min svenska frilansfotograf Lennart Berggren och vår polska tolk och medarbetare Tadeusz Rawa, en så kallad fixare, tömmer bilen. Vi befinner oss cirka fyra kilometer sydost om staden Lvivs historiska kvarter, på en smal gata med dålig belysning.

Det är bråttom. Om bara 15 minuter ska jag vara med i TV-nytts huvudsändning. Fixaren blir kvar för att gå igenom det praktiska med våra trevliga och hjälpsamma hyresvärdar.

Jag och fotografen går raskt ett par hundra meter tills vi kommer fram till en bättre belyst, betydligt större trafikerad väg med en bred trottoar.

Precis när allt är riggat och vi fått både bild- och ljudförbindelsen att fungera till Helsingfors dyker han upp, som från tomma intet.

– Vem är ni? Vad gör ni? Visa dokumenten och stäng kameran omedelbart, befaller hans oss med hög röst.

Vi tar fram passen och presskorten samtidigt som vi presenterar oss. Plötsligt blir de fler. Vi står nu omringade av inte bara tre civilklädda poliser utan ytterligare tre uniformerade som har stormgevären hängande runt halsen. Också nyfikna människor stannar upp för att se vad som riktigt pågår.

Klockan tickar.

Varför ser vi ingen bild, varför är mikrofonen avstängd, om två minuter är det din tur, Daniel.

– Är allt okej Daniel? Varför ser vi ingen bild? Varför är mikrofonen avstängd? Om två minuter är det din tur.

Nervositet ökar även i kontrollrummet i Böle.

– Ni påstår att ni är finländska journalister men fotografen har ett svenskt pass och ditt namn överensstämmer inte heller. I Finland heter man Mikkonen, Häkkinen eller Räikkönen inte Olin. Ljuger ni?

– Absolut inte, svarar jag och känner hur svettdropparna sakta börjar rinna ner för pannan och pulsen stiger.

– Vad heter Kimi Räikkönens två barn, svara mig!

Det står helt stilla, jag svarar: Vet inte, men däremot vet jag att Mika Häkkinen har en son som heter Hugo.

– Det var fan inte det jag frågade!

Vi lyckas till slut övertala poliserna att få göra vår direktrapport till TV-nytt. Efter sändningen går vi i samlad trupp till vårt boende där vi tillsammans med våra lokala hyresvärdar och vår tolk reder ut situationen.

Vi plockar även fram det stämplade Yledokumentet. Det pappret borde vi ha haft med i fickan. Också tolken borde ha varit med.

Vi gjorde ett misstag, men vi hade bråttom. Nästa gång tar vi med varenda ett dokument och också vår tolk. Då uppstår garanterat inget tumult. Trodde vi.

Nervositeten ökar i Lviv i takt med att kriget kommer närmare

Polisen som stoppade oss gjorde sitt jobb. Precis som de poliser som upprepade gånger kollar våra pass och presskort då vi filmar på olika håll i staden.

I centrum av Lviv finns många tv-team som direktrapporterar. Vi bor i utkanten av staden där det sällan rör sig utländska journalister. Det var kanske därför vi väckte en så stark misstänksamhet.

Också i det hittills tämligen trygga Lviv påverkas invånarna starkt. Staden är smockfull, hundratusentals internflyktingar har flytt till västra Ukraina.

Nyheterna kablar ut fruktansvärda bilder där oskyldiga människor dödas. Flera vackra städer i östra Ukraina är sönderbombade. Dessutom varnar myndigheterna för att farliga ryska infiltratörer rör sig bland vanligt folk.

Följande direktrapport gör vi utanför porten till det hus vi hyr. Allt går väl. Vi skaffar dessutom den ukrainska arméns pressackreditering. Ju fler dokument, desto bättre.

"Varför filmar ni utanför mitt hus? Jag ringer polisen!"

På söndag är det igen dags för en direktrapport i TV-nytt. Vi riggar upp utanför porten, precis som dagen innan. Men grannarnas två hundar är den här kvällen på dåligt humör och skäller våldsamt. Vi går 150 meter ner för gatan mot den trafikerade huvudleden för att en hitta en tystare och bättre belyst miljö.

Vi stannar cirka 30 meter från porten till ett högt höghus. En dam i 60-årsåldern kommer fram till oss.

– Vad gör ni här alldeles utanför mitt hus, filmar ni huset?

Hon är upprörd.

Vi visar henne alla dokument, tolken förklarar lugnt och sansat. Jag bär en jacka med Yles logga. Men inget hjälper, hon blir bara argare. Allt fler människor samlas runt oss. Situationen blir hotfull.

"Stanna, stanna med detsamma – jag ringer polisen"

Fotografen och jag tar ett snabbt beslut. Vi vänder om och går med raska steg tillbaka till vårt hus. Damen ropar stopp samtidigt som hon ringer polisen. Men det är bråttom, återigen har vi en marginal på bara några futtiga minuter tills de direktsända tv-nyheterna kör igång.

Vi rusar upp på husets takterrass. Bakom min rygg, nere på den dåligt belysta gatan samlas allt fler arga människor. Nu väntar tiotals människor på polisens ankomst. Jag andas, fokuserar och försöker svara lugnt och tydligt på programledarens frågor.

Efter direktrapporten går vi ut på gatan. Den beväpnade polisen granskar våra pass, presskort och ackrediteringar. Han tittar på mig och blinkar med ena ögat. Vi träffades ju några dagar tidigare. Han förklarar att allt är i sin ordning och människorna lugnar ner sig.

En man kommer fram till mig, han säger Mannerheim och visar tummen upp. Förutom krigshistoria gillar han även ishockey.

Att Finland besegrade Ryssland i OS-finalen är stort, säger mannen och räknar upp finländska ishockeyspelare: Selänne, Lehtinen, Kurri … Jag nickar men låter bli att säga att Jari Kurri nu basar för ett ryskägt ishockeylag.

Kvinnan som satte igång det hela, hon är fortfarande upprörd. Hennes dotter talar god engelska och översätter.

– Min mamma är arg för att ni inte stannade då hon ropade stopp.

Jag försöker förklara att vi skulle göra en direktrapport, TV-nytt kan inte vänta.

– Varför står det då inte press på era kläder, frågar dottern.

Jag medger att frågan är befogad, men samtidigt kan ju vem som helst klä ut sig till journalist. Vi visade ju din mor alla våra ackrediteringar och presskort, säger jag.

Jag ber än en gång om ursäkt och skakar hand med dottern, som börjar ledsaga sin fortfarande väldigt upprörda mor bort från vårt hus längs den svagt belysta gatan. Efter tio meter vänder sig dottern om.

– Jag besökte Helsingfors en sommar, det var kallt och regnigt. God natt, säger hon och fortsätter gå.

Jag förstår dem.

Den upprörda kvinnan såg oss som något hotfullt och främmande.

Den upprörda kvinnan såg oss som något hotfullt och främmande. Män med kamerautrustning har hon inte tidigare sett i sitt lugna bostadsområde. Hon vet att det varnas för ryska terrorister. Hon blev rädd, förmodligen är hon också väldigt stressad och trött. Det har gått flera veckor sedan den ryska attacken började.

Dagen innan tumultet blev dessutom en militäranläggning bombad bara 40 kilometer från Lviv. Kriget kryper närmare, rädslan och nervositeten ökar.

Men samtidigt som jag skriver att jag förstår dem så kan jag ju omöjligen sätta mig in i deras situation, jag kan inte känna deras rädsla och nervositet.

Jag skriver detta på väg hem till min familj i trygga Helsingfors. Människorna som konfronterade oss på den dåligt belysta gatan i utkanten av Lviv är fortfarande kvar i krigets Ukraina.

P.S. Den civilklädda polisen berättade för övrigt att Kimi Räikkönens barn heter Robin och Rianna. Nu vet jag det.