Teaterrecension: "Det finns saker som man måste göra även om det är farligt, annars är man bara en liten lort" – Bröderna Lejonhjärta spelas i Vasa
Bröderna Lejonhjärta handlar om att växa och våga utmana ondskan. Låt oss inspireras av detta.
En tyrann som håller ett folk i terrorgrepp. Medlöpare som sticker svärdet i alla som protesterar. När tyrannens makt blir total så ska folket få uppleva "frihet".
All makt åt Tengil, vår befriare!
Den rödklädde tyrannen Tengil visar sig sällan på finska teaterns scen i Vasa under föreställningen Bröderna Lejonhjärta. Men han är ändå ständigt närvarande, i allas tankar.
För Tengil har tagit makten i Törnrosdalen och kväser allt motstånd. Han kontrollerar ett skrämmande massförstörelsevapen som ger honom ett svårutmanat övertag.
Utanför hans rike lockas den svage till förräderi. Belöning för den som avslöjar motståndsrörelsen utlovas i form av 15 vita hästar.
Till alla känsliga barn mitt i ondskan
Det här händer ju bara i sagornas och lägereldarnas tid och på en teaterscen, eller? Det är ju absolut ologiskt att frihet skulle uppnås genom att en tyrann tar all makt. Ändå rullar berättelsen om maktgalna, mördande härskare upp inför mänsklighetens ögon, gång på gång.
Astrid Lindgren visste vad hon satte fingret på. Synd att Putin verkar ha läst mer Karlsson på taket än Bröderna Lejonhjärta.
Regissör Seppo Välinens uppsättning fick en oanad och brännande aktualitet under repetitionerna. I programbladet tillägnar han pjäsen alla små och känsliga barn som nu lever mitt i ondskan. Tanken på Ukraina och Putin finns i mitt eget huvud parallellt med hela andra akten.
Astrid Lindgren visste vad hon satte fingret på. Synd att Putin verkar ha läst mer Karlsson på taket än Bröderna Lejonhjärta.
Lägereldskänsla
Men just det här med sagornas, eller kanske snarare berättelsernas, och lägereldarnas tid är ändå en bra sammanfattning av känslan i den här uppsättningen. Folket i Körsbärsdalen dansar och sjunger hos den glade värdshusvärden – och quislingen – Jossi.
Hästarnas klopeti klopp ljuder över scenen, riktiga eldar värmer bröderna Jonatan och Skorpan Lejonhjärta och en hel vägg av stjärnor sänker sig ner över scenen.
Men här har vi också gallerdörrar som olycksbådande smälls igen till Orvars fängelsecell, och för att skilja Törnrosdalen från omvärlden. Tengils högra hand låter piskan vina över Törnrosdalens invånare och hackar kniven i ryggen på den som vågar trotsa Tengil.
För spännande?
Spänningen stegras när ylande vargar dyker upp och omringar Skorpan. Och i mötet med draken Katla har inget krut sparats. Hon sticker in sitt megastora huvud med lysande ögon och låter elden spruta ur sitt gap.
Men här finns också andra snygga lösningar. En modern inramning till livet innan Nangijala symboliseras av pipande monitorer på sjukhuset vid Skorpans säng och nyhetsrapportering om branden som tog Jonatans liv. På skärmen rullar också en intervju med Jonatans lärare, som berättar om hurudan han var som person.
Scengolvets höj- och sänkbara delar skapar ibland en lägerplats, genom att en del av golvet sänks ner en bit. En annan del höjs och vips dyker Matias hem upp.
Berättarglädjen syns och hörs, lika mycket i scenografi, ljus och ljud som i regi och koreograferade stridsscener. Scenografins delar funkar än som bergen i Tengils rike, än som muren runt Törnrosdalen, än som vattenfall.
Om alla vore som Jonatan skulle det inte finnas någon ondska.
― Skorpan Lejonhjärta
Högaktuellt tema
Det är en samstämmig och jämbördig ensemble som berättar den här historien. Oiva Nuojuas Jonatan är en beundrad storebror som också under pjäsens gång växer till en zelenskyjsk frihetshjälte. A man's gotta do what a man's gotta do, helt enkelt.
Petteri Hautalas Skorpan, som egentligen är en lite fegis, gör mer än han egentligen vågar. För det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en lort. Det är en känsla och en insikt som också är högaktuell just nu.
Timo Luomas Matias har den viktiga rollen av motståndsman, men han är också precis så vänlig och trygg som någon som får hederstiteln farfar bör vara.
De mest utmejslade karaktärerna är ändå två av vakterna, Veder och Kader. De spelas av Anna Lemmetti-Vieri och Toni Ikola. Figurerna liknar de orcher som tar Frodo Bagger till fånga, efter att den stora spindeln gjort honom till ett inspunnet "matpaket". Det är också de som, trots sitt uppdrag, tillför föreställningen lite humor.
Inte längre någon lort
Vaasan kaupunginteatteris Bröderna Lejonhjärta är en tilltalande uppsättning, men den kan vara aningen lång för de yngre i publiken – och säkert också skrämmande för en del. Åldersrekommendationen är från nio år.
På tal om barn hade jag gärna sett några barnskådespelare på scenen. Teatern har tidigare satt upp många föreställningar med barnskådespelare. Där har barn även spelat huvudrollerna, som i Karlsson på taket och Billy Elliot. Speciellt Skorpan hade varit intressant att se tolkad av ett barn.
I slutscenen är Skorpan inte längre någon liten lort, utan hjälper sin förlamade bror att hoppa utför stupet, mot Nangilima där farfar Matias väntar. Hoppet tar oss alla in i ett bländande vitt magnifikt, hoppfullt ljus.
Bröderna Lejonhjärta handlar om att utvecklas, växa och våga utmana ondskan och sina rädslor. Det är en berättelse om kärlek och att stötta varandra. Bröder emellan och människor emellan. Låt oss idag inspireras av detta.
Lyssna på Kulturpodden om syskonskildringar i fiktionen - bland annat "Bröderna Lejonhjärta":
