Hoppa till huvudinnehåll

Musik

Mari Koli och Charlotta Boucht var nattens barn bland futurister, gother och punkare på 1980-talets depprockscen i Helsingfors

kollage med futuristungdomar.
Bildtext Rockstjärnan Floyd Superstar och Lepakkos "garderobflickor" Mari Koli och Charlotta Boucht.
Bild: skskirjat & Charlotta Boucht

Mari Koli är idag förlagschef på Schildts & Söderströms och Charlotta Boucht socionom och fotograf. Men i tonåren var de punkare och futurister när den gotiska klubbscenen föddes.

Den nya subkulturen förde med sig ny sorts musik, kulturintresse och posering - men också heroin och våld. Den gotiska rockscenen i Helsingfors var ett eget universum för en självutnämnd elit med bättre musik- och klädsmak än Juntfinland.

Två unga finlandssvenska tjejer befann sig mitt i smeten när den finska klubb- och dj-kulturen föddes i mörka skrymslen i Helsingfors.

Helsingfors klubbscen 1984: Nattens barn Mari och Charlotta var futurister och punkare bland gother och synthpoppare

57:00

Det började med punkarna.

De hängde vid “Perunatori”, skvären mellan nya och gamla Studenthuset, där de fick nyfikna förbipasserandes blickar på sig.

Jag kommer ihåg känslan av svart läppstift. Det var torrt och underligt och det var nästan svårt att le

― Charlotta Boucht

Helsingfors var under det tidiga åttiotalet en karg och bister stad där finlandiseringens och kalla krigets vindar kylde ner dig. Mental istid, som Ebba Grön sjöng i Sverige.

tre futuristtjejer i en soffa i ett vardagsrum på 80-talet.
Bildtext Från vänster till höger Charlotta Boucht, Mari Koli och Salla-Maari Muhonen.
Bild: Charlotta Boucht / Privat album

När jag såg de första punkarna på Helsingfors gator så visste jag att jag hör till dem

― Mari Koli
punkare
Bildtext Om punken föddes i Storbritannien eller USA tvista de lärda.

Avvek du från normen på minsta lilla vis så förtjänade du stryk. Krogarna stängde tidigt och det fanns inga uteserveringar. Den enda “fritidsverksamheten” för ungdomar var att dricka öl. Några arrangerade aktiviteter för de unga stod samhället minsann inte för.

Jag börjar fortfarande gråta när jag lyssnar på Patti Smiths skiva Horses. Det bara väller upp känslor från den tiden. Allting var så stor och svårt

― Charlotta Boucht
Mari Koli och Charlotta Boucht
Bildtext Mari Koli och Charlotta Boucht har fortfarande hjärtat på barrikaderna.
Bild: Lars Grönroos / Yle

David Bowie: Heroes på YouTube

Mari Koli var en vanlig finlandssvensk tonåring. Hon vantrivdes med det. Din medelklassväg var färdigt utstakad för dig.

— Jag hade en klart borgerlig bakgrund och vantrivdes något rysligt i min medelklass finlandssvenska skola. Jag kände mig inte hemma i det där snacket som kretsade kring att få körkort och hitta en flickvän respektive pojkvän, berättar hon.

Finskt gothband i ett kök utklädda till en familj.
Bildtext Bandet The Pin Ups var egentligen mer intresserade av att festa och leva ut än att spela musik.
Bild: skskirjat

— Jag kände bristen på ideologiskt och ifrågasättande tänk kring samhällsstrukturer och törstade efter att hitta ett sammanhang där jag kunde känna mig hemma, säger hon.

Maukka Perusjätkä: Vaatteet (on mun aatteet) på YouTube

När Maris blick föll på punkarna insåg hon att det var de här människorna som var hennes människor, inte de i hennes skola.

— När jag såg de första punkarna på Helsingfors gator så visste jag att jag hör till dem, säger Koli.

Panda Nikander var Helsingfors kändaste punkare och Mari började sällskapa med honom. De var tillsammans i tre år och hon hängde således i det coolaste gänget i stan. Hon var nu en del av något större.

Fyra rockmusiker.
Bildtext Bandet Musta Paraati 1982. Panda är den blonda killen i mitten.
Bild: skskirjat

Jag kände mig inte hemma i det där snacket som kretsade kring att få körkort och hitta en flickvän respektive pojkvän

― Mari Koli

Panda spelade bas i Musta Paraati och med sitt kännspaka utseende hamnade han ofta i slagsmål i korvkioskköerna.

Musta Paraati: Peilitalo på YouTube

Mari Koli och Panda Nikander (Musta Paraati) skrattande i en soffa.
Bildtext Mari Koli sällskapade i tre år med bandet Musta Paraatis basist Panda Nikander. Han var en av scenens mest ansedda rockare och hamnade ofta i slagsmål i korvkioskköerna p.g.a. sitt utseende. Bilden på Mari och Panda är tagen 1980 eller 1981.
Bild: Charlotta Boucht / Privat album

Lepakkos garderob var scenens paradplats

Mari Koli och hennes bästis Charlotta Boucht jobbade i legendariska Lepakkoluolas garderob på Porkalagatan 1 och de kallades för “narikkatytöt”, alltså “garderobflickorna”.

Efter att ha blivit punkare avancerade Mari och Charlotta och blev "futurister". Vi ska snart återkomma till vad det betydde.

På finska brukar man kort och gott tala om “Mustahuuli”. Svart läppstift och en kylig, mörk framtoning.

— Jag kommer ihåg känslan av svart läppstift. Det var så där torrt och underligt och det var nästan svårt att le med det, minns Boucht.

Lepakko var ett jättetryggt och inspirerande fritt sammanhang

― Mari Koli

Det gamla målfärgslagret i Gräsviken som blivit natthärbärge för alkoholister ockuperades av Elmu (föreningen för levande musik) år 1979 och blev Helsingfors viktigaste kulturcentrum för ungdomar på åttiotalet. I källaren tränade Smack och andra band och Radio City sände från Lepakko. I salen ordnades allt från hardcore-punkgig till teater och konventsintagningar.

Lepakko Porkalagatan 1 i Helsingfors ca 1979.
Bildtext Lepakko fanns på Porkalagatan 1 och revs 1999.
Bild: Helsingin kaupunginmuseo/Patrick Oras

Den helsingforsiska klubbkulturen föddes kring år 1981. Man kan säga att den första subkulturen började spira på gaybarerna på sjuttiotalet. Stora Robertsgatans Gay Gambrini som öppnade 1984 var också ett viktigt ställe i stan.

En ny sorts musik och estetik och ett sökande efter något mera högrestående fick unga människor att ena sig kring gemensamma fester, sammankomster, cafémöten och konserter.

Men faktum kvarstår att många av de som rörde sig i de där kretsarna nu är döda. På grund av droger eller alkoholism

― Mari Koli

Vad är en "futurist"?

Ur punken föddes futurismen och en myriad av andra subkulturer som alla pekade mer eller mindre åt samma håll.

Iggy Pop: Mass production på YouTube

Men vi drar i bromsen litet här. Vi vet alla vad en punkare är, men vad var en “futurist” egentligen för någonting? Boucht tar sig en funderare.

Tre futurister på fest. En man och två kvinnor.
Bildtext "Perverssi Berliini 1932"-klubben år 1982. Pete Europa, Tuija Luukkainen och Tuula Saarinen på nattfest.
Bild: skskirjat

— Det var maskinmusiken, kläderna, en tanke om att vi ville vara något mera än vad Helsingfors hade att erbjuda. Att öppna upp mot nånting mer spännande. Det var ju så sjukt tråkigt här på den tiden, funderar Boucht.

Stressi: Gogo "Mod" live på hotell Presidentti 1981 på YouTube

Rökande futuristtjej som målat soig svart kring ögonen som Lone ranger.
Bildtext Inka Tielinen brukade alltid sminka sig så här. Futuristerna ville sticka ut och bli sedda.
Bild: Charlotta Boucht / Privat album

Artister som Markku Arokanto, Jimi Sumén och Stressi spelade den sortens synthpop i Finland. Gothmusiken är idag en hybrid av elektroniska rytmer, punkattityd och heavy metal, men på åttiotalet hade hårdrocken ännu inte fått fotfäste inom gothrocken. Gotiska band som Bauhaus eller Specimen byggde mer på postpunk och kylig skräckromantik.

— Lepakko var ett jättetryggt och inspirerande fritt sammanhang, säger hon om Porkalagatans skitiga och luggslitna oas.

Vi var coola och Dingo var töntar!

― Charlotta Boucht

Det var mer vardagsmöten än fester, fastän det var många fester där också. Allt var uppbyggt och uppstyrt av ungdomarna själva.

Konsertplansch för Bela Lugosi-klubben.
Bildtext Konsertplansch för Bela Lugosi-klubben i Helsingfors.
Bild: skskirjat

Det fanns ett skikt av litet äldre futuristmän som på något sätt tog sitt ansvar att ta hand om de yngre tjejerna

― Mari Koli

— Jag börjar fortfarande gråta när jag lyssnar på Patti Smiths skiva Horses. Det bara väller upp känslor från den tiden. Allting var så stort och svårt. Just det där med mustahuuli, vi hade ju på riktigt jobbigt, säger Boucht.

Och Patti Smith kunde sätta noter på den ångesten. Liksom Billy Idol, Musta Paraati, Iggy Pop, David Bowie och till och med mer mainstreama synthbandet Duran Duran.

Iggy Pop var det coolaste 1977. Se en intervju från 1977.

Men Dingo var inte okej.

— Vi var coola och de var töntar, slår Boucht fast med ett skratt.

Charlotta Boucht på 80-talet.
Bildtext Charlotta Boucht avancerade från punkare till futurist.
Bild: Charlotta Boucht / Privat album

Många av dem ligger nu i graven

En av de viktigaste eldsjälarna för klubbkulturen var mediapersonligheten Njassa (Jyrki Jantunen). Han hörde till gänget som hängde på Café de Colombia eller "Kolo" som caféet i Rautatalo mittemot Stockmanns varuhus på Centralgatan 3 kallades.

Mari Koli lyser upp när jag nämner hans namn. Hon har enbart goda minnen av honom.

— Han var en helt central gestalt. Han hörde också till de här som hängde på Kolo. Jag har bara goda minnen av honom från den tiden. Han var ju lite äldre än vi men det fanns ett skikt av äldre futuristmän som på något sätt tog sitt ansvar att ta hand om de här lite yngre tjejerna, vi som helt uppenbart befann oss i riskzonen, säger Koli.

Författaren Rosa Liksom var för henne en annan beskyddande kompis som rörde sig i samma kretsar.

Man med vitmålat ansikte.
Bildtext Njassa var en av de viktigaste personerna att starta upp hela klubbscenen.
Bild: skskirjat

— Men faktum kvarstår att många av de som rörde sig i de där kretsarna nu är döda. På grund av droger eller alkoholism, säger Koli.

The Nights of Iguana: Dry Nancy på YouTube

En av dem är Floyd som först sjöng i obskyra Pin Ups och sedan The Nights of Iguana, som kanske blev kändast av de finska banden.

Det var bara då det var en klubb som man kunde sätta sin fot i lokalen

― Charlotta Boucht

Olika klubbar började dyka upp som svampar efter regn.

Einstein A Go-Go var futuristernas disco i restaurang Kajsaniemi. På Botta ordnades Bela Lugosi-klubben och KY i Kampen var också en populär nattklubb. Det fanns hur många klubbar som helst; vissa var kortvariga medan andra höll på ända in i nittiotalet.

Mari Koli skrattar på 80-talet,
Bildtext Mari Koli år 1980 på Saara Soisalos balkong i Borgå.
Bild: Charlotta Boucht / Privat album

— Det var i princip en klubb per kväll i veckan, så man visste att “på tisdag går man dit” och “på onsdag går man dit”. Annars kunde man ju inte gå till de där samma ställena. Det var bara då det var en klubb som man kunde sätta sin fot i lokalen, berättar Boucht.

Futuristerna lyssnade på elektronisk synthpop och senare blev begreppet “goth” mer etablerat. Också gaturockgäng som Smack eller Hanoi Rocks rymdes under samma paraply och till och med bikerbandet Backsliders nämns ofta i de här sammanhangen.

Bandet The Pin Ups poserar på en säng 1983.
Bildtext Finska bandet The Pin Ups år 1983. Från vänster Sally Flesh, Pete Europa, Floyd Superstar och Grandma Delay.
Bild: skskirjat

Pete Europas bok “Helsinki 1984: Yön olennot & uusi aalto” från 2021 är som en stadsguide för åttiotalets depprockscen i huvudstaden. Man får veta vilka caféer gänget satt på, vem som ordnade vilka klubbar och framförallt vilken stor slev av existentiell angst och pretentiös yrsel som präglade de svartklädda ungas alternativa livsstil.

Boken baserar sig på dokumentären “Timanttikoirien vuosi 1984 “som finns på YouTube.

Iggy Pop och David Bowie småleende på sjuttiotalet med kepsar på huvudet.
Bildtext David Bowie och Iggy Pop var scenens husgudar. De flyttade båda till syndernas Berlin i slutet av 70-talet där båda gjorde klassiska album som "Heroes" och "Lust for life". På bilden Bowie och Pop på "The Idiot"-turnén.
Bild: Mediapunch/Shutterstock

Men det var i ärlighetens namn ganska mycket polerad svart yta. I sitt eget gäng skrattade man och hade kul, medan man utåt ville visa sig vara litet förmer. Det hörde till att posera.

Var man uppklädd “för fint” var det lätt hänt att man inte släpptes in på krogen. Man skulle ha “städat” utseende - tänk gråa Pomarfin-skor, illasittande kavaj och ful kravatt för att ha något på krogen att göra. Mustasch och hockeyfrilla var ok för killarna. Definitivt inte en bögig Ziggy Stardust-look med läppstift och kajal runt ögonen.

Finska män var nästan lika rädda för homon som för atombomben.

Tre futurister i Helsingfors på åttiotalet. Tre män och en kvinna.
Bildtext Pete Europa och Samurai Timppa med Richie och Marianne på Lepakkos backstage.
Bild: skskirjat

De kvinnliga futuristerna i sin tur var vackra, kyliga, omöjliga att nå för vanliga dödliga och de radikalaste kunde till exempel gå omkring praktiskt taget topless i genomskinliga toppar när de gick ut på fest.

Det var dödfött för en vanlig Seppo att fråga om han får bjuda på en öl åt de här gudinnorna.

Oda Ivanka
Bildtext Iva Odanka alias "Tšupukka" tyckte om att chockera med t.ex. bara bröst under nätskjorta.
Bild: skskirjat

Men scenen dominerades av manliga band och manliga eldsjälar. På åttiotalet var tjejernas plats inte på scen med gitarr i hand. Men det fanns åtminstone ett tjejband som hette PIM.

Startskottet var en somrig julfest på restaurangön Klippan

Ett viktigt datum var den 19 juli 1981 när det första “futuristdiskot” ordnades på restaurangholmen Klippan utanför Helsingfors. Festen som arrangerades av tidskriften Uusi laulu var på sätt och vis startskottet för allting. “Jouluksi kotiin” var rubriken.

Det var så speciellt att t.o.m. tv-nyheterna gjorde ett inslag då en massa stiligt uppklädda futurister och gother åkte över till Klippan med båt för att festa loss.

Futurister på nattklubb på åttiotalet.
Bildtext Så här såg futuristerna på klubben Einstein A Go-Go ut år 1983.
Bild: © 2019 Photographer Milla von Konow

En fluga i taket på Klippan skulle antagligen ha snappat upp mycket litet snack om ishockey och snarare förvirrat sin lilla flughjärna med mer eller mindre pretentiöst existentiellt snack.

Jimi Sumén: Home movies på YouTube

Peter Murphy 1982
Bildtext Peter Murphy från Bauhaus i London 1982.
Bild: Fraser Gray/Shutterstock

En del av helheten var också bisarra performance-grupper som “Jack Helen Brut” och “Homo $”. Koli minns att performanserna ofta var ångestingivande och litet skrämmande. Dadaistisk experimentlusta.

På Kolo satt man i timtal och drack kaffe och planerade kvällarnas program.

Café Colombia i Helsingfors. Stort rum.
Bildtext Café Colombia på Centralgatan var ett av de viktigaste ställena där man satt och trivdes i likasinnat sällskap.
Bild: skskirjat

Klubbarna stängde före klockan ett på natten så efter det gick man vidare till nattcaféer.

— Markku Arokantos flickvän städade på ett café i gamla Glaspalatset så vi gick dit och “städade” på natten med henne. Vi åt alltså glass där på natten för glassmaskinen var öppen, skrattar Boucht.

— För mig handlade det främst om att få dansa, säger Koli.

Lords of the new church: Dance with me på YouTube

Futuristkvinna 1982.
Bildtext Tiina "Pink" Isohanni på Café Colombia 1982.
Bild: skskirjat

Tavastia var en viktig rockklubb och alla utländska och inhemska band av värde uppträdde också på Lepakko.

Lepakko i Levande arkivet.

Lepakkos snuskiga WC är stuff som legender föds ur. Så asig var den.

Nirvana var bokade 1991 men de avbokade på grund av att de i samma stund råkade brejka och bli världens största band.

Lords of the new church med sångaren och gitarristen live.
Bildtext Lords of the new church med sin karismatiska frontman Stiv Bators tog New York-punken vidare till nästa steg på åttiotalet.
Bild: ullstein bild/ All Over Press

Se Megadeths gig på Lepakkos gård år 1988 på YouTube.

Se Lama live på Lepakko 1982 på YouTube.

Motörhead tittade också in 1984.

Alien Sex Fiends sångare Nick på konsert i London.
Bildtext De brittiska gotherna på Batcave-klubben i London hade ett något radikalare utseende än de finska dito. På bilden Nick Fiend från Alien Sex Fiend live i London.
Bild: ullstein bild/ All Over Press

Alien Sex Fiend: Ignore the machine på YouTube

— Jag måste erkänna att för mig var musiken en bisak. Det var människorna i det där sammanhanget. Jag sällskapade ju sedan i tre år med basisten i Musta Paraati så jag var nära bandkretsarna vilket ju var jättetrevligt då förstås, säger Koli.

Hon förklarar att då samhället inte hade någonting av värde att erbjuda så blev futurismen och punken ett sätt att ifrågasätta strukturerna.

Koli och Boucht intygar att allt minsann inte var så kultiverat som man ville påskina. Det fanns en hel del bullshit i pratet om arkitektur, Wittgenstein och meningen med livet.

— När jag var femton och ett halvt kunde jag börja använda min syrras ID för att komma in på krogen, avslöjar Boucht.

Vi var som celler i samma formation

― Charlotta Boucht

Så de allra första futuristdiskona var tjejerna för unga för. Deras litet äldre manliga kompisar skyddade dem från droger och sådant som kunde ha varit en dålig idé i en känslig ålder.

— Under futuristperioden satt vi på “Kolo”, Café Colombia, mitt emot Stockmann tillsammans med de litet äldre killarna som tog hand om oss, minns Boucht.

Det fanns ofta åtminstone en strävan efter en mer mellaneuropeisk civiliserad alkoholkultur, men det gick litet si och så med de goda föresatserna, skrattar de.

Stor förändring för mansrollen - men inte så mycket för kvinnorna

— Fast jag kanske aldrig ens pratade med någon person på Lepakkotiden så säger jag “hej” åt den personen om jag ser den nu på gatan. För vi hörde till samma system. Vi var som celler i samma formation, säger Boucht.

Affischer, biljetter och posters.
Bildtext Några viktiga händelser och ställen på scenen.
Bild: skskirjat

— Men sanningen är ju den att det var en extremt maskulin rockscen på den tiden. Det fanns extremt få kvinnliga rockband, säger hon och nämner Heinäsirkka som en av de få kvinnliga artisterna som folk minns.

För oss kvinnor kvarstod den samma rollen som vi alltid haft. Till och med överfemininiserad, även om vi lekte med det fula och det söndriga och det trasiga

― Mari Koli

— För männen var det en möjlighet till uppbrytning när det gällde könsroller. Det androgyna, möjligheten att sminka sig och bejaka androgyniteten.

Sminkad tjej på 80-talet.
Bildtext Svart kajal var väsentligt på 80-talet. På bilden Tiina Isohanni alias "Pink" vars bror Floyd sjöng i The Nights of Iguana.
Bild: Charlotta Boucht / Privat album

— Men för oss kvinnor kvarstod nog den samma rollen som vi alltid haft. Till och med överfemininiserad, även om vi lekte med det fula och det söndriga och det trasiga. Men vi klädde nog upp oss för att vara snygga säger Koli.

— Hela min feminism bottnar i vägen ut ur det där då man med tydlighet insåg hur det egentligen fungerar, säger hon, men tillägger snabbt att killarna nog var jättetrevliga.

De tunga drogernas skugga

En mörk sida av hela klubbscenen var de starka drogerna. Där hockeyfolket i Tammerfors lapade A-öl till tonerna av Eppu Normaali och Popeda så rörde sig en hel del amfetamin och heroin i deppkretsarna till tonerna av The Velvet Underground och David Bowie.

De australiensiska banden var ökända heroinister. Nick Caves band The Birthday Party till exempel gjorde ett stort intryck också i Finland.

Gitarrist spelar gitarr på golvet.
Bildtext Australiensiska The Birthday Party där Nick Cave sjöng var ett viktigt band inom scenen. På bilden ett gig från Hamburg 1982.
Bild: ullstein bild/ All Over Press

Knarket kommer fram också i Pete Europas bok. Resorna till Amsterdam, London och Berlin handlade inte enbart om att hitta sig själv, utan om att hitta starkare pulver och nya sätt att få mössan på spinn.

Fladdermöss dras ju till mörkret.

Tre gother i bandet Specimen på 80-talet i London.
Bildtext Bandet Specimen basade för Batcave-klubben i London på 80-talet.
Bild: ullstein bild/ All Over Press

Mari Koli minns att det fanns massor av gäng i Helsingfors i mitten av 70- och 80-talet.

— De olika stadsdelarna hade sina gäng. Det fanns allt från hippies, till punkare och rockabilly och det ordnades slagsmål. Och de var väldigt våldsamma, minns hon.

För att vädra ut det här behövde man öppna upp mot Europa, liksom Tulenkantajat-rörelsen i början av 1900-talet.

Sedan var det plötsligt exit, att den perioden är över

― Mari Koli

Men vad hände sedan?

Tappar man touchen, livsgnistan och visionerna bara för att man blir vuxen, medelålders och skaffar sig ett “riktigt” jobb?

— Jag kom in i punken när jag var sjutton så var det inget ideologiskt innehåll, det var ett sammanhang, men det kom in ju mer vi mognade och ju mer livserfarenheter vi fick, senast när jag började studera litteratur just under klubbtiden, säger Koli.

— Sedan var det plötsligt exit, att den perioden är över. Sedan var det de akademiska sammanhangen, berättar Koli om sitt kliv ut ur subkulturen.

Både hon och Boucht konstaterar att så gott som alla de kände i kretsarna gick vidare till något kulturellt. Folk började jobba med konst, musik, teater, radio och liknade saker med en kulturell gnista.

— Jag är nog fortfarande så där "fuck the system" i mitt hjärta, säger Boucht.

Böcker blev Kolis grej och hennes sökande inriktade sig på minoritetsforskning.

— Jag känner mig fortfarande jättehemma på barrikaderna. Den tiden gav mig en trygghet i mig själv och ett mod att stå för det som jag tror på. Och det finns i mig fortfarande och säkert ända tills jag drar mitt sista andetag. Det är jag tacksam för, säger Koli.