Aktivisten som blev journalist som blev politisk konstnär
Energisk till tusen. Pratsam. Spontan. Provocerande. Idéspruta. Alltid i rörelse. Barbara Savolainen är konstnär och aktivist. Båda på samma gång. Målningar utan budskap har ingen poäng.
Barbara “Tinna” Savolainen har alltid målat i granna färger. Ett återkommande tema är cirkus och människorna som jobbar på cirkus. Cirkusvärlden blev bekant redan i barndomen då hennes far ett tag jobbade som cirkuskonferencier.
Savolainens utställning med cirkusmålningar har också turnerat med en av cirkusarna som åker omkring i landet.
Politisk konst
De färgsprakande målningarna är också ett sätt att berätta om svåra och ångestfyllda saker.
– Jag cyklar ofta genom Hagnäs och såg folk som bodde under en bro. Pang! Så målade jag husen och de där människorna där. Och efter det så har jag börjat måla människor som bor och lever på gatan.
Barbara Savolainen har engagerat sig i rommernas och de papperslösas situation i Finland.
– Det politiska påverkar mitt målande, konstaterar Barbara Savolainen, som numera bakar in ett samhälleligt budskap i nästan allt hon målar, och gör.
Hon lägger dagligen upp målningar på sin Facebook-sida, granna bilder av människor och byggnader. Ibland är de kvinnliga gestalterna beslöjade. Ibland ser personerna ut som om de är på väg någonstans. Starka och glada färger väller över tavelduken.
– Provokation syns också i mina färggranna målningar, om man vill se den så finns den nog där, säger Savolainen som med sin konst vill tvinga oss att se sådant som vi lätt missar. Se människor som är osynliga, för oss.
Hon kallar sin konst för bruksvara. Hon målar inte endast för målandets skull.
– Jag öppnar debatten med mina målningar, det är den enda funktionen målningarna har!
5x5
Då Barbara Savolainen rör sig på stan i Helsingfors så lägger hon märke till människor som verkar fattiga, sjuka, ensamma och utanför. Hon ger tiggarna en slant och köper ofta Iso Numero-tidskriften av de rumänska försäljarna vid järnvägsstationen.
När Savolainen kommer hem så målar hon människorna som hon nyss sett. Hon kallar sitt snabba sätt att måla för 5X5-metoden. Hon använder fem färger och målar klart på fem minuter. Efter fem minuter är målningen klar och får inte finslipas.
De här snabba bilderna är ett sätt att avreagera sig och tidigare så höll hon dem enbart för sig själv. Numera ingår snabbisarna i de flesta utställningarna och själva metoden använder hon vid workshops i skolor och med asylsökande.
Barbara Savolainen har alltid engagerat sig i samhällsfrågor, som fredsaktivist, journalist och konstnär.
Samhällsengagemanget började med fredsmarscher, demonstrationer och den sociala misär hon reagerade på redan i barndomens Tölö i Helsingfors. De alkoholiserade, hemlösa krigsveteranerna syntes överallt och senare som parkarbetare vid Helsingfors stad så lärde hon sig vem som sov på vilken bänk.
“Det kan hända vem som helst.”
– Ett av mina första arbetsuppdrag som ung var att intervjua bostadslösa för Statistikcentralens utredning. Jag besökte härbärgen och i Rödbergen träffade jag helt överraskande min gamla lärare. Han hade förlorat allt, var i dåligt skick och övernattade på härbärget. Det var hisnande. Tänk att man kan leva ett helt vanligt liv och så ramlar allt omkull.
“Du borde jobba på Yle!”
Svenska Yles TV-program Veckans Puls sänder 1980 en intervju med Barbara Savolainen. I intervjun berättar hon om sitt arbete med långtidsarbetslösa som ofta också var hemlösa. Efter den intervjun sade redaktören för Veckans Puls åt henne: Du borde jobba för Yle.
Så blev det.
Samhällsengagemanget syns i det mesta som Barbara Savolainen gjort som journalist för Yle. Tillsammans med kollegan Birgitta Ehrstén gjorde hon till exempel flera “Oikeus ja kohtuus” TV-debatter som sändes från riksdagen.
Vi talar 1990-tal och alla den tidens politiska höjdare grillades av Savolainen och Ehrstén. De två var pålästa, orädda och provocerande. Det blev ofta hetsiga debatter med en drive och passion som sällan ses i dagens TV-debatter.
Savolainen avbröt alltid studiogästerna då hon ansåg att de pratade strunt. Hon var envis som synden då det gällde att få politikerna att ge tydliga svar. Hennes stil att leda debatterna blev en politisk show som tittarna älskade.
“Timo Soini du är en gullpojke! Erkki Tuomioja varför gnäller du?”
Ja, så kunde det låta med Barbara Savolainen som debattör i Svenska Yles TV-program “Tredje Statsmakten”, som sändes 2009 till 2011.
Precis som tidigare så brände många tittare propparna och responsen var ofta tuff läsning. Särskilt Savolainens sätt att gestikulera, vifta med händerna, fick skällor efter varje program. Hon fick också mycket tack för sitt mod och starka engagemang. Och beslutfattarna har alltid haft stor respekt för henne och hennes journalistik.
Mellan debattprogrammen i TV och radio så jobbade hon med aktualitetsprogrammet OBS och grävande journalistik på Spotlight, Yle Fem.
Savolainen valde ofta att berätta om människor som lever i misär i välfärdslandet Finland, om likgiltigheten mot mentalvårdspatienter, papperslösa asylsökande och andra som trillat genom skyddsnäten.
När Barbara Savolainen jobbade med grävande journalistik för Yle Fem-programmet Spotlight så filmade hon bland annat människor som bodde på gatan. De var hemlösa finländare, tiggande rommer, papperslösa invandrare…
Det arbetet påverkade hennes målande och allt hon gjorde.
– När du ser sånt, när du träffar människor som bor i skogen, hemlösa som bor mitt emot presidentens slott i en låda, familjer med små barn där i smutsen. Det är en sån misär att man inte tror att det är sant. Inte kan du bara vara, du måste göra någonting. Så jag började måla!
Alla färger försvann och under flera år så målade hon enbart i svart och vitt.
Hon målade och målade, men bilderna fortsatte att tränga sig på. Hela tiden målade hon men kom inte undan.
Till slut blev hon irriterad över alla bilder i huvudet som hon inte blev av med. Det räckte helt klart inte att enbart måla, hon måste få också andra att se det som hon har sett. Trots att hon skämdes över sina snabba svartvita oljemålningar.
– Första gången jag satte med svartvita bilder på en utställning så försökte jag gömma undan dem. Eftersom jag märkte att publiken reagerade kraftigast på de svartvita bilderna så beslöt jag mig för att vara modig. Jag började ställa ut de svartvita målningarna överallt.
De svartvita snabbmålningarna fick namn i stil med Mannerheimvägen 76, Topeliusgatan 16… Det vill säga adressen där den rumänska kvinnan satt och tiggde eller där den alkoholiserade, hemlöse mannen sov i tidningspapperslådan på bakgården.
– Vissa människor blev urförbannade på mig. De hade bostäder i husen jag målat och de var rädda för sjunkande bostadspriser. Numera målar jag så att varken människorna eller husen känns igen.
Publiken på utställningarna drogs till de små, svartvita målningarna. En fd kollega stod framför en sådan tavla och grät. En äldre papperslös man som sov på golvet i en kyrka där Savolainen ställde ut tavlor kom fram till henne och berättade att också han ser allt i svatvitt.
Barbara Savolainen förstod att hon nu hittat verktyg för att påverka. Samt att utställningsbesökarna behöver få diskutera tematiken med henne, med beslutsfattare samt experter som har aktuell info om flyktingar, papperslöshet etc.
”Jag sa åt mig själv: Okay Tinna, nu fortsätter du med det här!”
– Jag ramade in de svartvita bilderna och trängde in i skolor, bibliotek, kyrkor… Jag har haft oändligt många utställningar nu. Sedan startade jag projektet TALK och trängde in i riksdagen.
Efter åren som politisk journalist så har Barbara Savolainen ett massivt nätverk. Till TALK-evenemangen bjuder hon in politiker från olika partier och debatterar med dem inför publik.
– Som journalist gjorde jag ju under många år debatter i riksdagen så politikerna visste vem jag var, men de visste inte att jag målar.
Gällande sin konst så har hennes mod vuxit. Konstkritiker bryr hon sig inte längre om. Alla behöver inte vara så stora konstnärer bara man gör det man tycker om och brinner för.
Att påverka genom konst är för Barbara Savolainen idag en naturlig fortsättning på arbetet som journalist. Nu som pensionär har hon tid att måla, ordna utställningar och paneldiskussioner med mera.
“Det här är politik”
– Jag har kommit på ett eget sätt att påverka. Annars skulle jag kanske bli politiker, men nu lever jag ut det behovet på ett annat sätt. Och det är roligt att måla!
Efter en lång period med bara svartvita målningar tog hon nyligen till färgerna igen. De färskaste färgbilderna handlar om samma tematik men på ett sätt som ger mer frihet för tolkningar.
Hon målar alltid som en reaktion på något som hon sett eller hört. Inspirationen kan fortfarande vara personer som tigger på gatan eller TV-nyheter om människor på flykt undan krig.
Sierra Leone
Barbara Savolainen säljer inte längre sina målningar, hon ger bort dem. Men med varje tavla följer kravet att med en valbar summa pengar stöda någon hjälporganisation. Hon tipsar gärna om t ex Läkare utan gränser och om en rätt ny, ideell organisation i Sierra Leone: Bombali Health Development.
Grundaren är Savolainens goda vän Lars Seligman, en pensionerad läkare från Göteborg som regelbundet hjälper barnpatienter vid ett sjukhus i Bombali-distriktet. Den absolut vanligaste sjukdomen hos barnen där är malaria.
– Jag vill inte göra någon business med de här målningarna. Men jag vill att de som får en målning skänker pengar till välgörande ändamål, det är jätteviktigt för mig.
Läs gärna mer om Sierra Leone-hjälpen på webbsidan bombalihealth.nu
Genast då Covid19-läget lindras så åker Savolainen till Bryssel för sin utställning i EU-parlamentet. Som vanligt så blir det inte endast konstvernissage, hon kommer att bjuda in EU-parlamentariker för att diskutera flyktingarnas, de papperslösas och hemlösas situation.
Barbara Savolainen är så aktiv och envis att hon oftast får sin vilja igenom. Politiker som blir inbjudna till hennes tillställningar brukar ställa upp.
– Fräck som jag är så kallar jag dem alla för mina sekreterare. Alla riksdagsledamöter är inte så glada över att kallas för mina sekreterare, skrattar Savolainen och berömmer de finska politikernas vilja att delta.
“Jag har hittat ett sätt som öppnar en massa dörrar och det känns underbart!”
Och hon har inga tankar på att lägga av.
– Jag fortsätter. Så som världen ser ut nu, varför skulle jag inte fortsätta?
